Jag har vid det här laget sett Avengers löjligt många gånger. Var på premiären med min bror, och publiken var helt fantastisk. Fyra snubbar utklädda Tor, Hulken och Kapten Amerika dök upp i samlad trupp, och senare smög en ensam, och ovanligt blyg, Iron Man in i salongen. Den här premiärvisningen kan nog tyckas vara den mest intressanta, men alla de andra gångerna har varit mer… speciella. Den tredje gången jag såg filmen satt det ett gäng tjejer några rader framför. När Tor först dök upp suckade de alla lyckligt.
<valfritt skämt om Tors hammare placeras här>
Jag trodde att de skulle fortsätta dreggla så fort Tor dök upp, men de överraskade mig med att istället gråta väldigt mycket under filmens gång. Typ fyra-fem gånger. I vissa fall var det för att en faktiskt (relativt) sorglig scen just utspelat sig. I andra fall var det för att Clint och Natasha hade ett allvarligt samtal, eller för att Tony bjöd Bruce på blåbär. Senaste gången jag såg filmen fanns det ett stort gäng tjejer i salongen som skrek och grät så fort Loke dök upp på bioduken.
<skämt om… äsch, det skriver sig själv, inte sant?>
Jag… har lite svårt att förstå det här med att gråta så mycket. Särskilt när det är en film man sett många gånger (fangirl-kulturen får jag gå in på en annan gång, det känns som ett väääldigt långt blogginlägg). En film som totalt chockat mig första gången överraskar sällan lika mycket nästa gång. Och det här med att små detaljer skulle få mina ögon att tåras? Hah. Ofta.
Men jag måste erkänna. Det finns två filmer som är garanterade att få mig att gråta. The Wrestler (av uppenbara anledningar, jag menar, det slutet) och Sagan om Konungens Återkomst. Flera av mina vänner tycker att hela Konungens Återkomst grejen är oerhört underhållande (tydligen så gråter jag inte vid rätt scen…). Men jag kan inte hjälpa det. Talet som Theoden håller när Rohans ryttare når Minas Tirith är utan dess like. Det är så jäkla perfekt.
Förutom de här två filmerna har jag inte stött på så mycket annat jag kan återvända till som jag vet kommer få mig att gråta (förutom Mass Effect 3, herrejävlar vad det spelet förstört min mentala hälsa, jag kan inte ens skämta om det). Därför fascinerar det mig alltid när jag observerar personer på bio som om och om igen kan gråta ögonen ur sig. Jag kan inte riktigt förstå 
det, och en del av mig är nästan lite avundsjuk. Jag gillar människor som helhjärtat engagerar sig i saker. Å andra sidan, jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag började gråta bara för att Iron Man bjuder Hulken på blåbär.
Hur är det med er? Brukar ni gråta mycket när ni ser på film, eller händer det väldigt sällan? Händer det överhuvudtaget? Brukar ni reagerar på när andra i biopubliken är väldigt, så att säga, engagerade i filmen?
{ 0 kommentarer… skriv en själv now }