Jag misstänker att alla har sina egna knep när det kommer till att skriva. Hur man går tillväga med research, hur man håller koncentrationen; allt det där viktiga. Idag tänkte jag berätta hur en vanlig skrivdag ser ut för mig.
Till att börja med så avskyr jag värme, så jag har alltid minst två fönster öppna i mitt arbetsrum. Ibland för att få frisk luft, men ibland i ren protest mot sommarvärmen. Min arbetsmiljö är därför alltid i konstant korsdrag och allmänt kall.
Jag är också en sådan person som dricker konstant. Så jag har alltid den här fylld med iskallt vatten var jag än befinner mig:
Grejen är att vattnet används till mycket mer än att bara dricka. När jag tycker att jag förlorar fokus brukar jag kasta några deciliter rakt i ansiktet på mig själv, eller hälla det över huvudet. Dessutom är det viktigt att dricka just vatten, för Internet är en väldigt läskig plats där man lätt blir överraskad. Och vi vet ju alla att om man blir överraskad när man dricker så är det lätt hänt att man spottar ut drickan. Kort sagt så kan man säga att vatten ofta tenderar att fara hejvillt när jag arbetar, och därför är det viktigt att mitt arbetsrum är rent och inte har saker som kan vattenskadas på golvet.
Och nu när vi ändå är inne på golv…
Om jag får lov att säga det själv så är jag rätt genial när det kommer till det här med redigeringsarbete och arkivering. De senaste dagarna har jag dedikerat till att redigera en längre novell, och mitt golv ser nu ut såhär:
På dessa papper finns anteckningar, och så fort jag redigerat sidan i fråga sliter jag den i bitar och slänger den på golvet. Det här är ett väldigt effektivt sätt att jobba, för om jag kör fast och känner mig värdelös behöver jag bara titta på golvet för att inse att jag faktiskt åstadkommit en hel del. Enda grejen är att jag inte tillåter mig själv att städa upp för än arbetet är klart. Detta leder till att jag ofta spenderar ett par dagar med att vada omkring i papper.
När det kommer till det här med att faktiskt vara produktiv så använder jag mig av “don’t break the chain”. Det var inte alltför länge sedan som jag först hörde om det här sättet att jobba, men jag har verkligen fastnat för det. Mitt mål just nu är att skriva en halvtimme per dag, för jag vet att om jag bara kommer igång med att skriva så kommer jag i slutändan jobba mycket längre än bara en halvtimme. Men för de dagar då jag inte orkar mer än det så har jag fortfarande skrivit i en halvtimme, det är en win/win situation.
Om jag lyckas hålla kedjan hel tills nyår kommer jag vara löjligt stolt.
Och nu när vi pratar om själva skrivandet så borde jag väl nämna research-arbete. Det kvittar vad du jobbar med, förr eller senare sitter du och googlar “genmanipulerade lemurer” eller “hur ofta äter surdeg sina ägare?”. Grejen med research är att du också är garanterad att hitta skumma saker. Riktigt skumma saker som är så chockerande och smärtsamma att du känner för att skrika.
Research är en av anledningarna till att jag ofta arbetar ensam. För jag har en tendens att vråla och sedan susa iväg genom rummet på min (löjligt snabba) skrivbordsstol när jag stöter på konstiga grejer. Och jag har kommit att förstå att ens kollegor kan finna det här beteendet störande av någon konstig anledning.
Och ja, det här är väl en rätt bra beskrivning av hur jag jobbar. Nu tänkte jag utmana Fruktisarna, och alla ni som läser det här, att beskriva hur ni arbetar. Vad har ni för er när ni skriver? Har ni tips på hur man kan effektivisera sin arbetsprocess, eller bara några intressanta anekdoter?
{ 2 kommentarer… läs dem nedan eller skriv en själv }
Jag har av olika anledningar möjlighet att skriva nu. Mycket. Och jag har hittills inte tagit tillvara det så bra. Kontiuitetskedjan är därför väldigt bra. Den skall användas från och med nu. En halvtimme om dagen är en prioriteringsfråga och inte en fråga om tid. Och halvtimmen har en tendens att bli längre om man väl sätter sig.
Just nu är nya och gamla papper med plottar, karaktärer och kapitelindelningar utspridda. Men det går ändå segt. I huvudet dyker det upp nya ideér. Dessa ska inte dödas men läggas på hög. Och under gårdagens diskussioner så står det klart att saker kan skruvas. Väldigt mycket. Om det nu är mitt sätt att skriva. Men jag vill inte att det ska begränsa mig i alla fall. Så nu läggs de i ett dokument för framtida bruk.
Den enda skrivdrycken som behövs är te. Och mycket av den. Dock aldrig i håret.
Inga anekdoter, bara ett (någorlunda) rakt svar på frågan hur jag skriver:
Jag har två olika sätt, eller tillstånd. Det ena är det jag alltid eftersträvar, men sällan uppnår – den gudomliga inspirationen. Den där man tackar Oden för och bara plockar upp och springer med. Den brukar komma när någon idé som verkligen griper mig koagulerar i huvudet. Oftast för att ett par tankar koagulerar till en bild som jag känner att “det här måste jag skildra!” De få gpnger det händer, så måste jag sätta mig och skriva direkt. På jobbet, hemma, på ett offentligt transportmedel, det spelar ingen roll. Jag skriver febrilt, maniskt, tills jag fått ur mig allt. Det kan bli osammanhängandeoch obskyrt, men oftast blir det bra. Tyvärr inte alltid avslutat, dock. Det kan lätt leda till att jag missar min hållplats… Då skriver jag på papper, dator, servetter, gamla kvitton, sedlar, vad helst som står till buds. Det enda viktiga med det är att se till att jag alltid har en penna med mig. En bra penna. En skön penna. Mmmm…. pennor….
Ehrm, nåväl, vidare till metod två. Eftersom det första tillståndet är ovanligt, så är metod två det vanliga. Det är när jag tvingar mig själv att ta tag i något jag har liggande och faktiskt kämpa fram något. Jobbigt, men nödvändigt. Jag har då, som så ofta annars, en startsträcka värdig en B52:a. Så modellen med en halvtimme om dagen fungerar helt enkelt inte för mig. Jag tvingar mig själv att sätta mig ner, och sedan går jag på rent självförsvar igenom alla former av prokrastrineringstekniker jag kan. Det är bara en ritual jag måste igenom. Kollar ovidkommande saker på nätet. Spenderar en halvtimme med att välja musik. Kokar kaffe. Pillar mig i naveln. Vad helst som krävs för att inte faktiskt jobba, helt enkelt. Men när jag väl är trött på mig själv för det beteendet så börjar jag stirra på skärmen. Det enda som fungerar bra för mig är att läsa igenom den text jag har tänkt skriva på, så långt jag har hunnit. Det är lite för att komma i rätt stämning, men mest för att övertyga mig själv om att jag i alla fall någon gång förut skrivit något som varit bra, även om jag är övertygad om att jag aldrig kommer att göra det igen. Sedan småredigerar jag det lite. Först sedan kan jag faktiskt skriva nytt. Men om jag väl kommer dit, så brukar jag bli sittande tills något tvingar mig att sluta. Sedan börjar det hela om igen…
Det är en rätt jobbig process. Jag är helt klart i behov av att hitta metoder för att komma igång snabbare. Dessutom har jag ohemult svårt att låta något ligga och skriva på en annan del av historien först, om jag kört fast. Det går bara inte. Jag skriver linjärt, till den är klar, sedan kan jag leka runt vid redigeringen. Även det måste jag komma runt.
Mat, dryck och fysiska omständigheter? Ja, tack. Så mycket som möjligt. Jag är en sådan där tragisk människa som skriver bättre med alkohol i kroppen. Och koffein. Och nikotin. Jag antar att det är kryckor för att komma över mitt selektivt usla självförtroende.