Oftast vet man varför man gillar en historia. Man har liksom koll på om det är för hur den är skriven, karaktärerna eller om det handlar om att man kan identifiera sig med den. Ibland behöver inte ens filmen, boken eller spelet i fråga vara bra. Bara det finns en cool karaktär, en snygg scen, eller någonting att känna igen sig i. Jag har tänkt mycket på det här. För ibland tror man att man vet varför man gillar någonting. Sedan slår det en…
Bokstavligen.
Jag hade en sådan här upplevelse för några dagar sedan. Den var rätt så… omvälvande. Som sagt, jag brukar ha koll på varför jag indentifierar mig med en karaktär eller historia, men den här gången låg den insikten i bakhåll månader efter att jag spelat klart spelet. Så, vad var det jag egentligen klurade ut? Jo…
En kompis höll på att fråga ut mig. Han ville veta hur jag, samtidigt som jag tycker illa om slutet på Mass Effect 3, kan uppskatta vissa scener och aspekter av det. Jag började förklara hur, om man ser det från ett visst perspektiv, kan se det som en intressant inblick i huvudkaraktärens inre. En studie i hur Commander Shepard faktiskt tänker och känner. När jag gick in på hur man förstår vad som faktiskt driver honom(/henne) och hur många psykologiska bördor han(/hon) bär på stannade jag upp… jag insåg att jag inte längre bara satt och beskrev Shepard. Det var här någonstans som jag tystnade, stirrade rakt fram ett bra tag, och sedan utbrast:
“Åh fan.”
Jag har fortfarande inte klurat ut hur det smög sig på mig. Att det dessutom gällde en väldigt elementär del av min personlighet var kronan på verket. Jag tror inte att jag riktigt förstod mig på uttrycket “hitting too close to home” innan den här insikten. Och jag tycker det här med identifiering är väldigt intressant. Ibland identifierar vi oss med en karaktärs negativa egenskaper, ibland med dess positiva… ibland identifierar vi oss med karaktärsdrag som vi själva inte har, men önskar att vi hade.
Tror ni att en historia blir bättre av att läsaren/betraktaren/spelaren kan identifiera sig med den? Garanterar identifieringsfaktorn att historian blir bra? Hur ofta brukar ni identifiera er med karaktärer eller historier, och när/om ni gör det, tycker ni att det är en bra eller dålig upplevelse?
{ 1 kommentar… läs den nedan eller skriv en själv }
I’m constantly comparing myself to fictional characters, and because of how forcefully I do everything, it’s always a big deal xD It’s to the point where I get upset when I read stories about saving the princess because it reminds me of girls I’ve dated and how I couldn’t ‘save’ them. /cough