Hur skiljer man skådespelare från karaktären de spelar? När övergår skådespelaren från att vara en egen individ till att alltid vara Aragorn. Prinsessan Leia. Harry Potter. När ett ansikte och en röst skapar karaktären, hur ska man sedan kunna koppla bort igenkänningsfaktorn?
Ärligt talat, det är omöjligt för mig att inte se Shepard fjanta omkring nedan…
Jag har tänkt på det här mycket. Dels för att jag inte kan gå förbi en Hugo Boss butik utan att får kortslutning i hjärnan. Jag kan inte få ihop att Commander Shepard finns på riktigt och är en holländare som jobbar som modell. Hela min verklighetsuppfattning rubbas, liksom.
Men framför allt har jag tänkt på det här och hur det påverkar skrivandet. Ofta när man skapar karaktärer så drar man inspiration någonstans ifrån. Personlighetsdrag, utseende, kroppsspråk, vokabulär… du kan inspireras av en kompis, en kollega, en kändis. Men till vilken grad borde man dra inspiration från andra på det här sättet? Var går gränsen för inspiration, och när blir det någon typ av absurd fanfiction där vår vän, kollega eller kändisen har huvudrollen?
Personligen försöker jag hålla mig borta att basera karaktärer på andra just av den anledningen. Enda gången jag medvetet inspirerats av en kompis var när jag skrev om henne till en häst som 
inte ville sluta gnägga. Låt oss säga att hon inte var särskilt smickrad när hon klurade ut vem hästen var.
Tycker ni att det är okej att helt basera en karaktär på en person i ens närhet, eller kändis? Var går gränsen för “inspiration” och “kopia”? Borde man fråga om lov när man inspireras av någon?
En skådespelare kan välja att ta jobbet eller inte. En person som skrivs in i en historia har oftast inget val. Om personen i framtiden kommer kopplas ihop med karaktären, är det verkligen rättvist? Ser fram att höra andras åsikter om det här, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka själv.
{ 2 kommentarer… läs dem nedan eller skriv en själv }
The way I figure it, it all depends on whether you can still give the character any thematic relevance, or if they’re just there for the novelty of it. If they have zero character development, contribute nothing to the plot, and are just around so you can say “Hey I added you! ^o^” then that’s bad writing. But you you decide that their archetype is exactly what you need in your story, then there’s not a thing wrong with it. A writer can only use the things they know, the things they can relate to.
For example, I based a character on my dad to start. Then when I realized that he only made the mistakes he did because he was abused as a child, I also gave the character PTSD from a war he fought in. As the story rolled on, the character became a puppet of his own rage and a major antagonist, a commentary on the abuse cycle. By the time I was done with him, he was a buff-ass dude with crimson heavy metal hair, quite different from my father’s Jim Carrey haircut and beer gut.
Basically, as long as you can still be a /writer/ about it and craft a /story/, you’re in the clear xD
Jag var på bokmässa i Örebro nyligen och lyssnade på Erik Granström, författaren till Svavelvinter. Han smällde upp en fet PowerPoint med bilder på olika kändisar och började förklara vilka karaktärer i hans bok som kändisarna inspirerat honom till, utseendemässigt eller personlighetsmässigt (ibland kunde en karaktär vara sammansatt av flera verkliga personer).
Själv håller jag på och översätter en bok och insåg nyligen att huvudpersonens mamma börjar bli misstänkt lik min egen. Nu var de visserligen rätt lika till att börja med, men det är ändå komiskt att se hur jag omedvetet påverkat bilden av karaktären med mina val mellan olika småord och uttryck.
Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, och helt opåverkad av sin omgivning kan man ju aldrig bli. Även om man inte baserar en karaktär på någon man känner måste den ju baseras på nåt. Kan det kanske till och med vara så att man lättare undviker omedvetna stereotyper om man lånar från folk omkring sig?