Fruktan möter Kulturnyheterna. Ett Kulturnyheterna som var nyfikna på Fruktans konstnärliga arbetsprocess.
Under mötet satte vi upp följande ram för en skrivövning som också dokumenterades av just Kulturnyheterna på plats.
SVT Kulturnyheterna har besökt skrivarkollektivet Fruktan för att krypa under skinnet på trenden kollektivt skrivande.
Se Kulturnyheternas inslag om Fruktan här!
Läs mer om skrivarkollektivet Fruktan här!
Gör skrivövningen själv!
Tema: Mänskliga Monster
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas i texten: (minst hälften)
istapp, partikulär. titan, partikulär, vrede, kyrktorn, malström, metall, avfolkningsbygd, hjärnsläpp, tentakler, kaffesump, popcorn
Snön var redan rekordhögt uppe mot vår fasad och vi var bara två veckor in i vintern. Två veckor in i mardrömmen. Jag var redan trött på min morfars historier om vintrar där snön som mest gick upp till knäna. Där man någon dag under januari kunde ha oturen att blir insnöad hemma. Han berättar om en tid då bra vinterdagar tillhörde de bästa dagarna. En tid då de allra flesta älskade vintern. Visserligen fanns det dem som frös, så klart, men de flesta tog på sig kläder och njöt av skare och ett starkt solsken. Jag var trött på att höra om en bra tid. Innan vreden kom till oss. Jag minns inte längre hur mångra år sedan det var.
Jag drar bort imman på fönstret men ser inte ut ändå. Snön täcker hela utsikten. Det jag borde se är vattnet, och över till Södermalm. Men nu är det bara vitt. Jag och min sambo bor på brytningspunkten. Som den har varit ett tag. I många år har snönnivån legat i höjd med två våningar. Men den här vintern har nyhetsrapporteringarna viskat om förändringar i vindarna. Om tunga moln som driver in över landet. När molnen ligger tätt har solen svårare att komma igenom. Dagarna blir kortare. Nätterna längre. Bara tanken på en längre vinter gör mig svag.
Jag pillar lite i kaffesumpen och tittar på min morfar. Vi fick hem honom i sista sekund. Han bor längre utanför staden söderut i det gamla familjehuset. Han hade velat vänta in i det sista med att bli hämtad. Fick han bestämma själv hade han förmodligen stannat kvar. Låtit livet ha sin gång. Låtit de komma in och ta honom. Men har får inte bestämma. Den dagen vi hämtade honom var det så kallt att metalldetaljerna mokring mig suktade efter värme. Det var knappt att jag hann hämta honom utan att tuppa av. Och med honom hade det gått så där. Köldskadorna var påtagliga. Hans hud var fylld av stora vita fläckar.
”Tyst. Hör ni?” Jag titar på min sambo som sitter med vita och kalla popcorn med smörsmak i soffan. Hon håller om morfar, gnuggar hans armar för att försöka uppbringa lite värme.
”Ja.”
Morfar säger inget om det men jag ser i hans ögon. Rädslan. Han var trots allt med den första vintern de dök upp. Första vintern av de nya vintrarna. Ingen visste vart de kom ifrån. Ingen hade lyckats fånga någon av dem. Många hade försökt. På de få fotografier och videofilmer som hade nått pressen kunde man se tecken av havsattribut på dem. Det hängde istappar från trasiga armar. Från knäckta käkar och stela tentakler. Men det var orimligt att något skulle komma upp ur haven varje vinter, när haven var djupfrysta nästan ner till bottnarna. För tre år sedan hade en läkare hittat spår av bakterier efter dem. Bakterier vi inte sett tidigare. Allt pekade på att det var något utvecklat, något sjukligt. De sa att de skulle undersöka fyndet. Att de skulle komma tillbaka med svar, men vi hörde inget efter det. Det enda vi kunde konstatera nu var att vreden verkade bli fler. Att det skyddade vintermörkret tar in fler av dem.
Vi har fortfarande el i lägenheten. Vi har läst varningarna om att den kan ta slut. Att den kommer ta slut. Ingen vågar längre ge sig ut i mörkret. Inte ens med militären närvarande i varje hörn. Eldriften kan bara vara automatiserad till en viss grad. Sen måste man in och peta i systemen. Så mycket vet jag.
”Tror ni att dem är många?” Jag frågar mest mig själv. Förväntar mig inget svar.
Det enda vi hör utifrån förutom Vreden är kyrktornen. Av någon anledning kan prästerna hålla de stora klockorna isfria och funktionella. Av någon anledningen tar sig vreden inte in i kyrkans hus.
Det är så klart bara något vi kan gissa, men om allt skulle brista här hemma i funkislängan. Om vi skulle bli helt slukade av snö. Om trevåningshusets väggar skulle brista. Då måste vi springa mot kyrkorna. Nyheterna manar till lugn på radio. Vilket bara gör mig oroad. Vad brukar man säga, när regeringen säger åt en att ta det lugnt. Det är då man ska springa.
Sambon rycker mig ur mina tankar. Hon har ställt sig upp. Han har satt ena handen över sin mun. Den ser spänd ut. Hon försöker säga något också samtidigt som hon pekar mot mig. Innan jag hinner fråga vad hon gör hör jag krafset mot fönstret. Följt av slagen och den första sprickan i glaset. I mina sambos ögon ser jag mina sista natt.
Novellen är skriven av Andreas Rosell
Video: Kulturnyheterna möter skrivarkollektivet Fruktan:
