Så uppnår du Nirvana

Japp. Nu har Fruktan blivit en religiös blogg och podcast.  Låt mig berätta hur det gick till…

 Okej. Förlåt. Om ni läser det här blogginlägget för en enkel guide till att uppnå Nirvana så kommer ni bli besvikna. Däremot kan jag erbjuda ett par skrivtips som förändrat mitt skrivande totalt (på ett väldigt positivt sätt).

Först, bakgrundshistoria!

För länge sedan hade jag väldigt strikta regler när det kom till idéer: jag skrev aldrig ner dem. Jag ansåg att om en idé var bra nog skulle jag komma ihåg den. Resultatet av detta var att jag konstant satt och bankade huvudet i skrivbordet eftersom jag kände på mig att jag glömt något riktigt bra. Så jag testade att anteckna hela tiden istället. Det fungerade rätt bra. Mitt arbetsrum svämmar över av lappar, och jag har hur många dokument som helst som endast består av ett fåtal rader. Jag har en anteckningsbok bredvid sängen så jag kan skriva ner saker jag kommer på innan jag somnar eller precis när jag vaknat.

Det blir maniskt.

Jag har vanligtvis en handstil som är lätt att tyda. Lappen till vänster är hur jag vanligtvis skriver. Lappen till höger är hur jag antecknar. Jag måste få ner idén så fort som möjligt så att jag inte glömmer formuleringar, struktur och ordval. Allt ska fan ner på den jävla lappen och om någon vågar bryta min koncentration får de pennan i ögat.

I slutändan blir allting halvfärdigt. Det blir listor, fragment av scener, ändlösa dokument med oavslutade livsöden. Jag sätter mig ner på kvällen och skriver maniskt i någon timme, för att sedan stanna upp och tänka efter. Ibland måste jag tänka oerhört länge för att få grepp om det större sammanhanget som det är menat att idén ska passa in i. Ibland får jag inget grepp alls, och allting skjuts upp till förmån för en annan dialog; scen; karaktär; värld som måste skrivas ner innan den glöms bort.

Och sedan uppnådde jag Nirvana.

När jag var bortrest under två veckor tidigare i sommar släpade jag med mig en laptop för att kunna skriva. Laptopen i fråga tar cirka femton minuter att starta upp och tar en halvtimme att stänga av. Det enda programmet som fortfarande fungerar på den är OpenOffice, och även det är halvtaskigt och konungen av lag vid det här laget. Så efter ett eller två försök att skriva på den gav jag upp.

Grejen var att jag inte hade någon Plan B. Jag hade inga pennor, inga anteckningsblock och jag är student; lyx såsom papper och penna är inget man kan lägga pengar på. Det gick väl en dag eller två, och sedan klättrade jag på väggarna. Jag svämmade över av idéer. Svämmade över så pass att de manifesterade sig som kackerlackor i hotellrummet. Kackerlackor som jag sedan var tvungen att krossa med en flip-flop – det hela en absurd metafor för hur semestern i ett varmt land skulle komma att bli mitt skrivandes död.

Det var då jag började skriva på min mobil. Med ett alldeles för litet tangentbord, och en autocorrectfunktion som får en att vilja bränna ner en mindre fårfarm, skrev jag ner historier, en bokstav i taget. Allting gick frustrerande långsamt. Ett tag var det nästan värre att faktiskt skriva i ett sådant olidligt långsamt tempo än att inte skriva alls. Men allteftersom ändrades min inställning till det hela.

Efter några dagar började jag få kläm på anteckningsfunktionen; man vänjer sig vid tangentbordet och klurar ut hur man kan undvika att autocorrect lägger sig i alltför mycket. Och det var här någonstans som mitt skrivande förändrades oerhört. När man skriver på mobilen finns bara ett tempo. Det går inte att skynda hur mycket som helst. Man når en punkt och inser att skrivandet inte kommer gå snabbare än så. Därefter kommer lugnet. Hur mycket man än vill går det inte att vara manisk. Istället flyter skrivandet på jämnt och det finns större utrymme för tanke.

Mina anteckningar i mobilen började som punktlistor, men är nu utdrag från scener, hela scener, eller i vissa fall avslutade historier. När jag överför dem till datorn och läser igenom dem känner jag inte igen mig själv. Jag känner inte igen mitt skrivande, varken i ton eller språk, och det är på många sätt en positiv förändring. Det är uppenbart att dokumenten från mobilen inte stressats fram på samma sätt som jag gjort med nästan alla mina andra anteckningar. Inte nog med det, jag har också haft enklare att slutföra historier som först arbetats igenom på mobilen. Av någon anledning tycks det enklare att hitta tillbaka till inspirationen på det här sättet. Det är som om jag återfunnit drivkraften i mitt skrivande genom att tvinga den kreativa processen att sakta ner.

Men kanske är det inte fallet. Kanske är det bara så att jag äntligen tvingat mig själv att tänka ordentligt innan jag skriver… eller snarare medan jag skriver. Tankeprocessen och skrivandeprocessen har blivit ett på ett helt annat sätt än när jag hetsskrev vid datorn eller i ett anteckningsblock.

Jag tycker att det är oerhört fascinerande. Mitt skrivande kommer nog vara fokuserat på den där lilla skärmen och det oerhört enkla anteckningsprogrammet resten av sommaren, och jag lovar, snart kommer en mobil-skriven historia läsas in och läggas upp här så ni kan jämföra själva. Vem vet, kanske inbillar jag mig bara. Kanske så har jag hetsskrivit till den punkten att jag faktiskt blivit galen, och inte längre har något som helst grepp om vad som är bra och vad som är dåligt.

Frågorna jag nu vill ställa är:

Kommer ni testa att skriva på mobilen nu, eller tycker ni det låter löjligt? Har ni själva stött på oväntade inspirationskällor, eller sätt att skriva, som ni nu använder er av? Hur mycket kan en persons språk och historier egentligen förändras? Finns det risk att man förlorar sin egen röst under utvecklingens gång, eller kommer en författare alltid att vara densamma även om deras uttryck förändras?

Tagged as: eira, ekre, Fruktan, Nirvana, skrivande, skrivtips