Alltid samma sak. Ser mig omkring bland dyngraka rörmokare och lajvare som odlar skägg för att se ut som dvärgar eller de där spetorna med påklistrade alvöron. Varför är jag här på krogen Sjätte Tunnan halv tre på lördagsmorgonen? Jag vet precis varför jag är här. Jag vet också vad jag påstår. Att jag bara går hit för att Debaser hade en sådan lång kö. Eller för att jag är portad från Medusa efter det där senaste slagsmålet med dörrvakten. Men det är inte sant. Jag är här för att ingen annan plats i Stockholm får mig att känna mig så hemma.
Dricker en djup klunk av det de kallar för mjöd. Får inte ens lerkruset jag alltid ber om, de har slutat servera i krus efter midnatt. För många packade ungdomar som hade sönder de handgjorda krusen.
I hörnet sitter ett gäng dyngraka tjejer i partykläder. Redlösa bortom vett och sans. Som de är klädda ser de ut att ha rymt från ett bröllop, bara cerise och persikofärgat så långt ögat når. Som små Disney-prinsessor som letat sig ner djupt in i en av Bröderna Grimms historier.
Det är en förbannelse att vara jag. Orkar inte lära känna folk längre, håller mig på min kant. Jag har blivit en parodi på mig själv. En parodi på allt jag en gång var. Vägarnas man. Stråtrövaren som plockade de obetänksamma på allt de bar på sig. Hör jag någon säga att jag ser ut som Aragorn en gång till kommer jag smyga efter den personen och sticka ner honom i gränden utanför. Jag har fått nog.
Jag är skapad som en bifigur, inte som en riktig människa. Det var aldrig tänkt att jag skulle vara här ensam. Jag ska vara en motvillig del i ett större sällskap. Deras inneboende godhet ska övervinna min cynism. Det ska sakta visa sig att jag har ett gott hjärta och jag ska hjälpa de små rackarna att överleva. Jag har förstått det nu.
Jag har läst alla papper & penna rollspel jag kommit över, all fantasy jag kunnat hitta på svenska och sett alla filmer.
80-talet. Det var något speciellt med 80-talet. Kraften var stark, gränser bröts och omedvetna magiker uttalade ord som blev verklighet. Det känns som att de glömde bort mig. Jag slank ut ur kampanjen och tappades bort här i verkligheten. Först var jag överlycklig att ha smitit ut ur Svavelvinter. Kunde äta mig mätt, sova gott och hade lätt att få kvinnor. Men efter så många år är jag fullständigt uttråkad.
Hoppas fortfarande att jag ska bli upphittad och tillbakastoppad in i min kampanj. Men min GM och jag bytte plats. Det var en pressad situation, jag var omringad när jag flyttades. Råkade döda hela sällskapet där de satt med sina T10:r och sina kartor och karaktärsblad innan jag insåg att de var fullständigt harmlösa. Jag fick aldrig veta vad som hände med GM, men med tanke på hur många orcher som var i krottan lär han garanterat ha blivit dödad.
Dricker den där ynkliga drycken de kallar mjöd, sliskig och kvalmig. Och knatar uppför trapporna och ut i natten. Inga tärningsslag kan bryta förbannelsen. Jag är fast i den här tillrättalagda världen. Och saknar mina förlorade drakar och demoner…
