En novell av Malin Gunnesson Först publicerad som ljudnovell här
Caroline rullade vinglaset mellan händerna. Hon tittade på sitt vänstra ringfinger. Tomt. Hon lyssnade förstrött när de andra pladdrade på om barn, dagistider, sömnmetoder. Badrumsrenoveringar. Hon hade gett vad som helst för en cigarett nu. Samma prat, samma ämnen, samma förundran över att de fortfarande inte förstod männen de var gifta med. Samma tillfredställelse över att de i alla fall var gifta och hade barn.
De var vänner från studietiden. Bästa vänner från studietiden. Sådana hon inte längre hade något gemensamt med.
Till slut vände sig någon emot henne.
”Hur är det med dig då Caroline?” Hon visste inte vad hon skulle svara. Hon orkade inte med lögnerna längre. Sanningen kanske? Bara för att se hur de reagerade?
”Henrik är spelare.” Samtalet stannade upp. Medlidsamma blickar. Ledsna blickar. En igenkännande blick?
”Vad gör det med dig Caroline?” Inte hur är det med dig, utan vad gör det med dig. Vad gjorde det med henne? Hon lyfte glaset och tog en klunk. Svalde.
Hon träffade honom på universitetet. De hade gemensamma kompisar, umgåtts i samma gäng. Spelat badminton i samma klubb. De hade alltid haft ett gott öga till varandra men det hade aldrig blivit mer än så. Hon hade varit tillsammans Jonas då. Han hade varit den stora kärleken. Tills den tog slut. Hon visste inte riktigt hur det hände bara att det hände. Det var ungefär samtidigt som de andra började gifta sig och få barn. Det hade inte gjort så mycket då. Hon reste och gjorde karriär. Det gick bra. Riktigt bra.
Tomheten hade kommit krypande någonstans runt trettiofem. Ytterligare en resa till Amazonas, bra dyk på Borneo, en helg i Barcelona – det kändes inte lika roligt längre. Hon fortsatte spela badminton och klättrade tre dagar i veckan. Hon var med på varenda after work. Hon hade en affär med en av kollegorna på Asset management, men han var gift och efter någon månad kändes det trist. Han var ute efter bekräftelse och hade egentligen aldrig någon plan på att skilja sig och få vårdnaden om tre barn under sju år varannan vecka. Hon lämnade honom en torsdag.
Det var en lördag. September. Hon gick ut trots att hon lika gärna kunnat lega hemma i soffan och zappat på tv:en. En barndomskompis med småbarn hade lyckats få barnvakt och ville att Caroline skulle var ciceron för kvällen, så hon hängde med ut.
Hon hade mött hans blick i baren. Visste att det var han. Mörka ögon. Han gick fram emot henne, nickade. Hon nickade tillbaka.
”Jag är spelare. Vill du dansa?”
Hon ville dansa. Så jävla nära hon kunde komma en annan människa. Så nära ville hon dansa. Hon kände basgången genom kroppen. I varje fiber. Hon visste inte hur länge de stannade. De tog en taxi hem till honom. Lägenheten var mörk när de kom. Hon la märke till barnskor i hallen. De slet av varandra kläderna, hon var arg, kåt. Levande. Han luktade gott. Han var levande. Han fyllde henne. Innehåll.
Första tiden var ett rus. De var förälskade. Hon levde på ruset. Han levde på ruset. Varannan vecka kom hans dotter, Matilda. Caroline älskade Matilda. Det gick snabbare än hon räknat med, att älska någon annans dotter. Matilda var fyra. Plötsligt gick hon tidigare från jobbet för att hämta på dagis. Hon gick på rytmik med Matilda. Hon åkte och badade med Matilda.
Tungsinnet kom. Gradvis. Han satt mer framför datorn. Poker, hästar, resultat. Vinst och förlust. Serotonin, noradrenalin och dopamin. Adrenalin. Hans hjärna var en okontrollerbar kemisk cocktail. Däremellan var han bäst. Rolig, ömsint, mjuk, hjälpsam.
Hon var ingen idiot. Hon hade alltid varit försiktig. Hon lånade inte ut pengar, lägenheten de bodde i var hennes, de hade inga gemensamma kreditkort. De tog inga gemensamma lån. Han var underbar och skuldsatt. En ny giv och han skulle vara på fötter. Hon köpte nya vinterkängor till Matilda.
Henrik visste att nästa giv kunde vara den sista. Om oddsen var på hans sida. Om han bara vann tillbaks lite mer pengar. Om vinsten var tillräckligt stor. Det var den aldrig. Skulderna växte. Det gick alltid att få bättre, högre, odds. Arbetslöshet och kronofogden. Separation. Återförening. Förälskelsen gav ett rus. Igen. Men klingade av. Snabbt.
Han sökte andra vägar. Alkohol. Kokain. Han visste hur man gjorde. Hade gjort det förut. Traditioner, mamman, brorsan – alla visste hur man matade odjuret i hjärnan.
Hon ville ha en dotter. Matilda var hennes så länge han var där. Något hindrade henne från att få en egen. En sista skärva av förnuft? En möjlighet? En utväg?
Matilda hindrade en reträtt. Han hade kvar sin lilla mörka lägenhet. För att hon tvingade honom att betala hyran först, av sitt försörjningsbidrag. Det var ingen plats för barn. Ens varannan vecka. Panikattacker och psykofarmaka. Mer droger. Fler droger. Skulle Matilda bara bo hos mamman – räckte det med Caroline? Ville hon veta?
Ett ögonblick av klarsyn, en aprilmorgon. Matilda kämpade mot med hela sin femårskropp. Protesterade. Varför skulle hon vara kvar?
12-stegsprogram eller gatan.12-stegsprogram. Förnekelse. Medberoendegrupp. Förnekelse. Försöker. Framsteg. Det finns problem. Genombrott. Vad var hennes problem? Hon löste problem. Det var ett problem. Hennes problem.
Offentlighet och försvar. Varför? Varför en spelare? Vad var det som var så underbart? Folk skiljer sig ändå. Utan egentliga anledningar. Tröttnade bara. Träffade någon annan. Hon antog att det inte gick att förstå om man inte varit där. Hon levde. De levde. Hela tiden på gränsen. Förödande, förtärande, pulserande. De var inte döda. Inte än.
Kanske skulle de dö, men de skulle göra det medans de var vid liv. Inte bara vara halvdöda som de andra. De som åt fläskfilé och pommes med beasås i soffan på fredagar. De som gått upp 15 kilo på sju år från den dagen de gifte sig. De som funderade på om grannen kunde vara ett bra ligg.
Han var fortfarande allt. Han gav henne allt han hade. Sin kropp, sin dystra själ. Sin lekfulla, lyckliga själ när tiderna var sådan. Det vägde upp allt. Det var dagar att dö för. Dagar att härda ut för. Som hon gjorde det.
Medberoende. Matilda på barnpsyk. Matilda i bråk på förskolan. Matilda som kissar i sängen och inte kan sova. Matilda som matvägrar. Bråkar, slåss, skriker. Älskade barn.
Caroline funderade över frågan de ställt. ”Vad gör det med dig Caroline?”
Hon var grindvakt. Hade alltid varit. Släppte sällan någon över tröskeln. Henrik hade kommit förbi. Matilda med. Skulle hon stänga dörren eller skulle hon låta Matilda komma ut? Det var hennes beslut att ta. Hon hade makten. Makt att förstöra, alltid makt att förstöra. Hon kunde inte minnas att hon efterfrågat den men nu var den var hennes och krävde handling. Handling. Kräver strategi. Flera alternativa möjligheter. Fortsätt som vanligt, – så fostrar man nästa generation. Lämna Matilda till modern. Rädda en generation. Döda en annan eller kanske rädda en. Vad var oddsen? Var hon också en spelare? Med skulder?
Hon ställde ner glaset och log sitt vemodiga leende. Hon berättade lite. En del var sant, annat lät bra. Hon rundade av. Tog en taxi hem.
Matilda var inte hemma. Caroline såg att Henrik satt framför datorn. Axlar ihopsjunkna. Hon visste vad det betydde. Hon gick ut i badrummet. Hon tog ut kartan med Risperidon, 4 mg. Henriks förskrivning. Hon hade några Zoloft i handväskan. Hon gick ut i köket, det fanns lite whisky kvar. Två glas. Hon ville dansa. Känna hans kropp nära sin. Hon startade musiken. Han såg henne i ögonen. Visste. Och drack. De dansade. Tätt. Levande. På väg att dö.
