Att skriva sägs ju vara ett ensligt arbete. Författaren går allena på expedition i de ensliga och ofta mörka skrymslena i sin själ, och kommer tillbaka med välformulerade belysanden av de skatter och monster som gömmer sig där. Sätter ord på nya tankar och formulerar nya idéer. I bästa fall lyckas författaren fånga sådant som många känner men inte riktigt kan få grepp om. Våra diffusa fasor eller önskningar.
Kanske finns det ett element av sanning i den idoliserade bilden av våra sinnens djärva upptäcksresande. Men väldigt mycket av arbetet är fotarbete. Upptäcksresornas logistik. Som att söka upp fakta. Vilka modeller av vedkapar är stora nog att svälja en människa? Kan man köra in en stadsbil i Katarinahissen? Eller att sitta och redigera om en text för tjugonde gången, trots att ögonen blöder. När man inte längre ser orden, har glömt sammanhangen och vad man ville säga, eller bara allmänt hatar vartenda mening man någonsin skrivit.
Det är då det här med kritik kommer in. [Läs mer…] om Att ge kritik
