Spruckna Själar är en novell av Jörgen Gavelin. Du kan även lyssna på den.
”Spegel, spegel på väggen där säg mig vem som vackrast i världen är?”
Lotten rättar till dräkten. Sjukhemmets obligatoriska ljusblå dräkt.
Hon drar handen genom sitt blonda hår för att få det slätt.
”Hm, inte så tokigt, Snygg klänning du har fröken” säger hon högt och ler mot spegeln.
Telefonen ringer i fikarummet. Hon skyndar sig dit och lyfter upp luren.
”Hej, det är Klara, du jag är ledsen men Kalle har precis kräkts så jag kan inte komma. Jag tror det är försent att ordna någon extra på så kort varsel. Klarar du dig själv i natt?”
”Tja, det borde gå, det är ju inte så många patienter på avdelningen just nu, så det funkar nog att vara ensam” svarar hon.
”Du är suverän Lotten, jag lovar att ställa upp för dig nästa gång.” Säger Klara och lägger på.
Lotten står med telefonen i handen. Strålande, en natt ensam. Inte för att hon är mörkrädd men en hel natt ensam är aldrig roligt. Hon tittar ut mot korridoren. Några få bordslampor kämpar för att lysa upp den färglösa väggen. Skenet från lamporna skapar mörka skuggor och den abstrakta konsten på väggen blir ännu mer abstrakt i lampskenet. De tomma stolarna förstärker nattens ödslighet och några trötta blommor kämpar för att skapa hemtrevnad på avdelningen. Den gamla spegeln med sin tjocka guldram hänger vid entrén. I över trettio år har den hängt på samma plats och fångat händelserna på avdelningen, leenden, ångesten, smärtan hos patienter, läkare och besökare. Den är en gåva från en tacksam glasmästare. Han visste att hans tid var inne och beslöt att skänka det vackraste han hade till den personal som varit hans stöd den sista tiden i hans liv. Det var en ståtlig spegel, praktfull, den kunde fånga in hel kropp och rama in den med sina tjocka guldramar. Många på avdelningen tycker spegelglaset är magiskt. Ger en känsla av något övernaturligt. Ryktet säger att den härstammar från Tyskland och överlevde både världskrig och nazister tills den hamnade på avdelningen.
Lotten förbereder sig för nattens första rond. Hon trivs med att jobba på nätterna. I början kändes det konstigt, att jobba när andra sover, sova när andra jobbar. Men det gav lite mer i plånboken och när hon vaknade vid lunchtid fick hon tid över att göra saker hon tidigare bara kunde drömma om. Efter skilsmässan kände hon att det var dags för förändring, så när de sökte sköterskor för nattpassen nappade hon direkt. Något hon inte ångrat. Lugnet på nätterna är precis det hon behöver. Efter det att hon kom på sin man som hon varit gift med i tjugo år med en annan kvinna hade hennes liv vänts upp och ner. Skilsmässan som följde hade varit slitsam med bråk, terapisamtal, försoning och mera bråk. Nätternas lugn känns därför som det som det hon behöver för att hitta sig själv igen. Fyrtio fyra år och inga barn. Många i hennes situation skulle bli stressade, men inte Lotten. Varför skaffa barn till världen, när man knappt kan ta hand om sig själv resonerade hon och med tanke på hennes mans svek var hon tacksam att de inte skaffat några arvingar.
Fast än klockan bara är nio på kvällen sover många patienter. De har inte mycket annat att göra. Sova, vila, vänta. Vänta på att få komma hem. Vänta på att någon skall komma och hälsa på, vänta på att doktorn ska säga, ”ser bra ut”. Lotten tar pärmen med patientuppgifterna under armen och börjar sitt pass.
