Det här är en mininovell av Andreas Rosell.
Hon tittar på klockan. På minuten som vanligt. Som alla andra dagar. År. Tre ringningar på dörrklockan. Sen ljudet av fötter mot metallen uppför den fällbara stegen i trapphuset. De klättrar alltid upp till vinden. Smällen när luckan stängs får henne att borra ner sina fingrar i det tidigare så mjuka armstödet. Nu liknar det mjuka och blommiga sammetstyget mest en glansig sårskorpa. Av de färgglada blommor syns endast svaga konturer. Beatrice sitter i sin fåtölj och lyssnar. Hennes svagt insjunkna ögon stirrar upp mot taket. [Läs mer…] om Stråltanten högst upp.
Nu har jag kommit hem. En vecka all inclusive med familjen på Alcudia beach. Helvetet på jorden för de som hatar konsumtionssamhället. Ät och kasta hur mycket du vill. Inhemskt vin ingår (jag tror att ”in” i det här fallet är något spanskt påhitt för att förstärka det andra ordet). Det första jag noterade var att jag och min fru, med två barn, skulle skulle bo i rum 1406. Medan de andra barnen bodde tillsammans med två svärmödrar i rum 
