Så var det äntligen premiär för ”Vem vill bli debutant”. Hädanefter kommer det att visas varje söndag klockan 20:00. De som inte vill vänta en hel vecka kan surfa in på hemsidan där man kan följa processen i realtid. Varenda tangentbordsnedslag redovisas. Varje post it-lapp filmas av de ihärdiga webbkamerorna. Ingenting i processen hålls hemligt. Alltsammans är en röra av stolpar, research och utkast.
Störst intryck gjorde förstås Anders Bielke, tidigare krönikör på Metros kultursidor. Efter bara några minuter i bild påpekade han stöddigt att han egentligen är för bra för att delta i en talangjakt som den här. När programledaren frågade varför han ändå ställde upp, lät han bli att svara. Kanske för att hans byrålåda där hemma i själva verket full av refuseringsbrev från förlagen?
Ännu mindre sympatisk framstod han när han berättade om hur han planerar att begå litterära lustmord på sina meningsmotståndare. Hur han hoppas på att en dag kunna överrösta all dynga som väller ut ur media. Tack vare hans bubblande patos vet vi redan vad hans bok kommer att handla om: nedtigna rättsövergrepp inom socialen, administrerade av onda, borgerliga kommunpolitiker som inte tål att se konsekvenserna av sin egen politik. Jag antar att ”skriva folk på näsan” är det stilgrepp han föredrar?
”Egentligen drömmer jag bara om en sak”, berättar han förtroligt i slutet av intervjun. ”Att jag lyckas reta upp ett moderatyngel, eller en SD-nasse så till den milda grad att de anordnar ett bokbål på mina böcker.”
Vi får se hur det blir med den saken. Hur som helst är Anders Bielke en färgstark person som säkert kommer att ta mycket plats i programmet framöver. Åtminstone tog han nästan all tid i denna sändning.
Bielkes skrävlande balanserades av en annan deltagare, Anja Lindström, som verkar vara en betydligt känsligare själ. Kameran drog sig inte för att filma hur hon doserade sin psykofarmaka och gick runt i huset, till synes utan att veta var hon befann sig.
Jag ska erkänna att jag inledningsvis trodde att hon skrev dikter på temat hjärta-smärta, kanske med sitt eget blod som bläck. Men hennes texter är mer som ett litterärt slag i magen. Jag får en känsla av att att jag läst något jag inte borde läsa, något smutsigt och förbjudet. Något som jag vill skjuta ifrån mig, men som jag inte kan glömma.
Särskilt novellen ”Friluftsdag med orientering” kröp in under skinnet, när hon berättar hur hon blir våldtagen av sin plastbror och hans kompisar. Vuxenvärlden vägrar tro på henne, rentav skuldbelägger henne. Jag hoppas för guds skull att det inte är självupplevt.
Läs nästa inlägg i ”Vem vill bli debutant”
Läs första inlägget i ”Vem vill bli debutant”
