Bjällrorna är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.
Han hörde ljudet av bjällrorna genom dimman. Natten var ogenomträngligt mörk och ändå varm och mild. Kylan borde ha tagit sitt grepp om världen, men det var som att den här senhösten vägrade ge sig för vinterns beniga fingrar. Ljudet av bjällrorna kom närmare och närmare. Han stod så stilla han kunde, gömd i skuggorna. Pressade sig mot trädstammen och hoppades att hon inte skulle stanna till, inte se honom. Inte den här gången, inte nu…
Hans grepp om spadens handtag var kallsvettigt. Genom mörkret trängde ljudet svagt igenom hur hon klev rakt på alla glasskärvorna han hade strött ut för att höra förbipasserande. Han visste att de skar igenom trasorna hon hade lindat om sina fötter, hur smärtan måste genomborra henne. Men det hörs inga ljud, hon gör aldrig ljud. Han ser inget av det som sker, men ändå kan han se et för sin inre syn som om han iakttog det i starkt dagsljus. Hennes sönderskurna fötter, blödande fotsulor och hennes ljudlösa skrik av smärta. Han ber till gud, ber så mycket att om det finns en högre makt kan de nog inte hålla reda på alla hans omtumlande böner. Ber för att hon inte ska ha skadats allvarligt, ber för att hon inte ska falla och skära upp hela sin kropp i fällan, ber för att hon tar sig därifrån, att hon inte förblöder och ber för att hon inte ska upptäcka honom. Hon brukade inte vandra här under nätterna.
Tankarna tumlar så oerhört snabbt, hur kunde kan ha försatt sig i den här situationen?
Vanvettigt kär i en spetälsk, en av de besmittade, någon han bara betraktat på håll. Han, som aldrig brytt sig om en annan levande varelse. Han, som gjort det till en sport att håna, jaga och skada de fattiga och sjuka. Oberörbar i sin priviligierade position som kunglighet. Han har alltid kunnat göra vad han vill och han har aldrig velat göra gott. Vilken annan person som helst som hade fastnat i fällan hade han kunnat rusa fram och fångat in när fotsulorna genomborrades av hundratals glasskärvor, ett avsteg från planen, en lek att unna sig. Tortyr och onaturliga saker.
Men hon, hon är annorlunda. Hon kan inte ens tala. Hon är täckt av sår. Fylld av plågor. Döende. Men det var just det som fick honom att uppleva denna främmande känsla. Kärlek. För henne fanns det inget mer lidande som han kunde åsamka henne. Att döda henne skulle bara befria henne, skänka henne ro. Han älskade henne för att hon var orörbar, onårbar och smärtade. Hennes liv var en plåga. Det var det vackraste han någonsin hade upplevt.
Med henne var inget en lek.
Det fanns bara en enda sak han kunde göra för att öka hennes lidande. Ta ifrån henne den enda som kunde röra vid henne. Hennes älskare. Det var det som han hade gjort i skydd av dimman och mörkret. Men han ville inte att det skulle se ut som mord. Han vill inte att hon ska veta att det var han som utfört dådet. I simpel svartsjuka och avund.
Han hade tänkt länge på vad han skulle göra och kommit till slutsatsen att det är alltid orsakar mer lidande om man aldrig får några svar. Varför man övergivits. Alla frågor som är obesvarade och smärtar.
Han tvekar ännu. Om han ska begrava kroppen där den aldrig kan hittas, mata den till sina hundar eller placera kroppen i en hängsnara så att det ser ut som att han tagit sitt eget liv. Ett så svårt val.
Han hör hennes bjällror haltande försvinna in i dimman.
Han andas ut och gör sig redo för att döda.
*
Skrivövning: Bjällrorna
Tema: Den löjliga ondskan
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas: (minst 5/10)
bjällror, matsalsbord, spade, hängsnara, kärlek, dimma, glaskross, varm, glasskärvor, avundsjuka
