Hon sträcker ut handen och borstar bort något skräp från hans axel. Skrattar till när hon gör det. Generat, men lyckligt. Kanske var det på riktigt något skräp där, kanske inte. Hon vet inte själv.
Det är en fest som pågår omkring dem. Ett kaos av höga röster, ett ljudligt och stökigt sorl, bara en bakgrund till det som pågår mellan honom och henne.
När han ser på henne vill hon instinktivt ta ett djupt andetag och sedan hålla andan. Andas in all den där luften mellan dem, den som innehåller den här stunden mellan dem. Luft som han andas ut, som hon andas in. Luft som är fylld av endorfin och adrenalin och laddad med statisk elektricitet.
Hon vill svepa in den i sina lungor och hålla andan för att bevara den där stunden just där och då inom sig.
Han ser på henne med rosiga kinder och en blick fylld av hopp. Kanske borde hon ha dåligt samvete. Kanske. Borde. Men hon känner inget sådant.
Hon vet inte om de kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de inte kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de aldrig kommer att gå hem tillsammans. Inte nu, inte här, inte i det här universumet, inte i den här verkligheten, aldrig.
Det är en förbannelse och välsignelse, ett behov och ett missbruk.
Hon kan inte kan låta bli att provocera fram de här stunderna.
Länge visste hon inte varför hon gjorde det. Kanske ville hon bara inte veta. Kanske bara sagt något vagt till sig själv om att hon nog behöver känna sig beundrad.
Men det är mer än det. Eller något annat än det.
Hon ser på honom och ser sig själv i hans ögon.
Nu vet hon.
Varje framprovocerad situation är ett val.
Varje gång hon ser sig själv i ögonen på någon som vill ha henne ser hon det.
Ett annat liv.
Ett annat universum.
En annan framtid.
Varje gång hon står där är det som att hon får glänta på dörren till en annan dimension. Känna vinddraget från en annan verklighet svepa över henne.
En glimt av en annan väg, en annan möjlighet, en annan värld än den hon lever i.
En glimt av något.
I en annan värld har hon valt det andra livet.
I det okända universumet.
I den andra framtiden.
Dörren är öppen just här och just nu.
I den stunden hon medvetet har provocerat fram.
Då gör hon det som hon alltid gör, som hon alltid kommer att göra.
Hon stänger dörren igen.
Mjukt och försiktigt, men med kraft.
Det finns så mycket mer där inne, bakom den stängda dörren.
Ord och upplevelser och levnadsöden.
Hon vill ha allt det, men hon kommer inte att ta det.
För att hon älskar det hon har nu.
Över allt annat.
Men det är som att allt det dröjer kvar som en eftersmak. Som att hon smakar på det på samma sätt som hon försiktigt smakar på sitt vin.
Med en förströdd rörelse drar hon håret åt sidan och ler. Hennes pupiller är vidgade. Som svarta hål som drar honom till henne med en kraft som inte går att stå emot.
*
Novellen Valet är skriven av Boel Bermann
