Nu har jag också läst Amatka. Efter att ha sett många andra höja Karin Tidbeck till skyarna kände jag att jag mer eller mindre var tvungen att läsa den. När Boel släppte lös Den Nya Människan var det många som hyllade henne för att hon skrev en svensk dystopi. Man fick lite känslan att det är väldigt sällan som det släpps en svensk dystopi. Så är det säkert, men Amatka kom ändå 2012 vilket inte känns allt för avlägset.
Nuförtiden läser jag i princip allt på Kindle och när man köper svenska e-böcker behöver man konvertera dem först. Sedan mailar man boken till sin Kindle enhet. Först skickade jag Amatka till min Kindle Paperwhite. Den kom inte fram så jag mailade den också till min iPhone, det gick inte heller. Jag gav upp för dagen och sov. När jag vaknade hade jag två parallella versioner av Amatka på mina enheter, men de var i osynk. Det hela kändes ganska passande eftersom Amatka handlar om en parallell värld där något gått fel.
En beskrivning som ofta används för boken är ”ett spännande tankeexperiment”. Världen Amatka beskriver är en instabil plats. Jag tycker inte man ska säga så mycket mer om det och istället uppleva varför i boken. Men man kan säga att Amatka inte är en plats för visionärer och stora drömmare. Man kan till och med säga att dagdrömmeri skulle kunna vara ett av de värre ting man kan göra. Det vore osolidariskt.
Boken börjar då Vanja kliver på tåget till Amatka. Hon har sin skrivmaskin på ryggen. Sätena i tåget är i gul gallon. Vanja är ensam på tåget, en åker ju inte till Amatka frivilligt. Precis i inledningen störde jag mig lite på språket som kändes något åldrat, det gick däremot snabbt över. Kanske var det för att jag nyligen var inne och tittade på Affronts sida för Svensk sf från förr, men Amatka känns på något sätt som att den är skriven för många, många år sedan. Däremot känns språket åldrat på ett planerat sätt och det används väldigt väl för att förstärka den dystra bilden av Amatka.
Vanja flyttar in hos Nina och Ivar, hon kan knappt tro det när hon hör att hon ska få ett eget rum. Nina förklarar det med att det inte är så fullt i kolonin längre efter olyckan. En trappa upp har de den lite äldre Ulla. Bortsett från att hon behöver hjälp att namnge saker i sin lägenhet, så att de inte förlorar formen, så känns livet i Amatka ganska vardagligt. Ivar sliter på med svampodlingarna. Han har velat komma därifrån i åratal, men det är ju där han blivit placerad och de som bestämmer verkar inte lyssna. En får bita ihop och göra det som är bäst för kolonin. Amatka känns väldigt grått och tråkigt även om styrelsen försöker med lekdagarna på Sjundag, så känns det inte som att sångerna i rekhallen når in i allas hjärtan. Med små stycken som ”så här gör odlaren när hon står, och när hon sitter och när hon går” ur Odlarnas visa antyder Tidbeck att de boende i Amatka kanske en gång kom från vår värld. Annars sjunger man Märksången och Pionjärssången. Det finns en svag fasad om att allting är bra även om sprickorna i den ligger nära till hands. ”Lekledarens rörelser på podiet blev mer och mer yviga. Till slut lämnade han plats åt en poesiuppläsare. Medan uppläsaren mässade sig fram genom Gatorna, satte lekledaren sig ned i ett hörn vid kapprummet. Det glada grinet var borta från hans ansikte. Han såg svettig och febrig ut. Han hade fått en flaska sprit i handen som han halsade ur. När han såg att Vanja tittade på honom, gav han ifrån sig en grimas med blottade tänder och vinkade. Det tog henne ett ögonblick att förstå att det skulle föreställa ett leende. Hon vinkade tillbaka.”
Livet i Amatka och de andra kolonierna kretsar kring kollektivet och det värsta man kan göra är att vara osolidarisk. Att sätta sina egna intressen framför andras är sådant som kan få någon att göra en procedur på en. Jantelagen är inget som nämns men det skulle kunna ha varit de gyllene reglerna i Amatka.Huvudpersonen heter Brilars Vanja Essre Två och efter att ha sett några namn inser man att “prefixnamnen” som alla har, i Vanjas fall Brilars, bygger på en kombination av vad föräldrarna hette. Först kändes det lite märkligt. I en värld där barnen inte lever med föräldrarna utan uppfostras i barnhem, där kollektivet är viktigare än familjen så behåller man ändå den här kopplingen till föräldrarna. Men senare i boken förklarar man bakgrunden till varför man gör på det här sättet. Något som jag verkligen tyckte om med Amatka är att det egentligen inte finns någon som är ond. Det är en dystopisk värld och det är inte långt bort till 1984 känslan. Men allteftersom växer det fram en logik som ur ett annorlunda perspektiv känns helt motiverad. Efter några dagar skulle man säkert tröttna på att äta svamp från svampodlingarna hela tiden. Men spiken i kistan för de styrande i Amatka kommer redan tidigt i boken för min del: ”Kaffet hade blivit färdigt och rann ljusgult ur kannan när hon hällde det i koppen.”
Men du kan själv bestämma vad du tycker är rätt. Om världen ska vara som de styrande vill som bara månar om kollektivet, eller om det är de revolutionära som har rätt i att det är något som är fel med världen. Man kan kalla det ett tankeexperiment.