Novellen Apokalyps är skriven av Boel Bermann.
Jag ser ner i avgrunden där Kungsgatan en gång låg. Det förvånande var hur smal sprickan var och samtidigt så djup. Bara som att marken imploderade och vidgade sig under alla människor och bilar. Kaoset och rädslan, insikten att apokalypsen var här. Rasmassor av gatan och husen intill föll ner i tomheten, det finns inget kvar. Jag står på Nya Kungsbron som går rakt över öppningen, en populär plats att ta turistfotografier. Vid avgrunden. Jag set hur allt vatten väller ner i den till synes bottenlösa avgrunden. Det lugnande ner sig. Allt blev stilla igen.
Regnet och vattnet täcker hela staden idag förutom det här, som alla dagar. Efter att marken rämnade blev det stilla igen. Det var bara en enda spricka. Det var inte vår undergång. Avgrunden har till och med hjälpt staden på lång sikt, hjälper centrum att hålla vattennivån nere. Det är som att avgrunden är omättlig, som att den slukar vattenmassan och kräver mer. Jag känner hur regnet tynger ner kläderna och mina sneakers. Men jag ville känna det idag, ville slippa alla lager av regnrockar, paraplyer som skymmer himlen och gummistövlar som gör det så tungt att röra sig. Kläderna pressar sig mot min hud, stryker mitt hår mot huvudet, smetar ut mascaran och kajalen som krigsmålning.
Försöker minnas det Stockholm jag var barn i. Men det finns inga bilder, ingen substans i mitt huvud för det som en gång varit. Bilderna i mitt huvud har raderats och trängts undan. De har bleknat som gamla filmer, solskadats och bränts bort. Som Stockholm ser ut nu har det alltid sett ut. Så känns det. Jag har suttit hemma och studerat fotografier i mammas gamla fotoalbum från hennes barndom. Skärskådat dem. Inte för att se hennes vänner, släktmiddagar eller studentfester utan för att se detaljer av ett Stockholm som inte finns mer. Det äkta Stockholm, inte det från reklamen och filmerna. Från en tid där man gjorde filmer om katastrofer och att världen rämnade utan att de var rädda för undergången. De trodde inte att världen skulle gå under. Men de läste dystopier, spelade post-apokalyptiska spel, såg filmer om kollapser och att världen skulle gå under var ren underhållning för dem.
Och allt de gjorde i sina liv, från sina första andetag, förde världen närmare och närmare avgrundens rand. Isarna smälte, temperaturen höjdes, vädret förvärrades, landmassor översvämmades, hem förstördes och människor dog. Ändå fortsatte de med all sin kraft att bygga på den långsamma kollapsen och fortsatte låtsas som att den inte fanns. Nu är den här. Men ändå inte.
Vi lever sida vid sida med en apokalyps som kryper intill oss för varje steg vi tar. Vi låtsas inte se den. Vi låtsas fortfarande som att den inte är här utan i framtiden. Vi vänjer oss vid allt. Vi anpassar oss. Och försöker glömma hur annorlunda det var för så kort tid sedan. Bara en livstid sen. Försöker fokusera på allt vi har. Försöker intala oss att vi inte bara klamrar oss fast vid det som finns kvar. Spillrorna av vårt samhälle. Det är inte spillror, det är hela vår värld. Människorna, världens mest anpassningsbara däggdjur. För oss finns det ingen apokalyps. Vi vänjer oss vid allt.
