Tickandet ekar i marmorsalen. Festmåltiden är dukad, ett långbord för hundratals gäster, men just nu tomt. Han suckar och drar fingrarna genom håret, tänker inte på hur det smetar in motorolja i de svarta lockarna. Han är finklädd i sammetsrött och stiletter. Hungern bränner. När som helst nu.
Smyger mig tätt intill. Försiktigt. Smeksamt. Viskar att vi borde gå ut. Att jag har något att visa. Försöker behärska mig. Men jag darrar av adrenalinet. Sväljer hela tiden. Munnen är full av saliv. Tanken på att få sätta tänderna i hans lever.
Hur många kannibaler finns det där ute egentligen? Tanken svindlar. Och den där regeln, 17, eller 19 eller va fan det nu var. Har du tänkt tanken finns den som porr. Kannibaler och porr. Ögon och porr.
Det var ingen naturlig kombination. Han var glad att han kom på den. Han höll gaffeln framför den andres ansikte, log åt sin påhittighet. Sedan högg han till, snabbt och beslutsamt. Upphetsande.
Kalkonen tjöt en gång innan den föll ihop. Det tog tid att plocka den. Varför var det så upphetsande? Hursomhelst så skulle fågeln bli god med tranbärssås.
Om jag bara hade tranbären. Då hade jag kunnat rädda den här situationen. Rädda mig själv. Jag tar en titt i skafferiet. Fortfarande inga bär. Sen tittar jag på akvariet i hörnet av köket.
Det var så vackert tidigare, alla djur som simmade runt där. Jag vill inte fråga var de tagit vägen. Doften från maten känns annorlunda efter att jag såg akvariet. Hade de inte andra djur här?
Men jag måste göra vad jag måste göra. Gå i klinch med den, så som våra anfäder måste gjort innan de krälade ur haven. Jag slöt ögonen, svalde och hörde mig själv yttra de ödesmättade orden:
”Jag tar hummern.”
