Golvet vibrerar under mina sneakers. Det välbekanta brummandet blandas med det surrande ljudet av luftkonditioneringen som startar upp. Jag känner mig andlös. Pressar pannan mot fönsterplasten och önskar att det kunde vara kallt glas som enda hinder mellan mig och luften där utanför. Jag fylls alltid av upprymdhet när jag flyger. Någonstans inom mig finns alltid ett litet fragment av rädsla, en skärva som ger mig precis tillräckligt adrenalintillskott. När planet stannar in precis innan motorerna varvar upp, tar fart och lyfter är jag nästan hög. Fingrarna darrar, pupillerna vidgas, kinderna är rosiga. Jag håller andan. Pressar fötterna mot golvet och fingrarna mot glaset, känner vibrationerna i hela kroppen. Tittar ut på det bistra gråa området runt flygplatsen. Väntar. Låter mig bländas av kritvitt soldis. Andas ytligt och kort.
Världen utanför börjar rusa förbi. Och så kommer det magiska ögonblicket när planet lyfter. Suget i maggropen när tyngdkraften motvilligt släpper sitt grepp. Ögonblicket när jag äntligen kan se ut över och få perspektiv på världen. Få distans. Stunden när allt blir vackert.
Stunden när hela det mänskliga kaoset förvandlas till raka linjer, böljande bågar och organiserade rutnät. Utifrån ser det ut som att vi människor vet vad vi gör. Som om vi har en plan. Som att vi förstår att livet går ut på att jobba tillsammans för att forma världen. Skummande kuster, blågrönt vatten i rörelse, rader av bostadshus, gråa motorvägar som går som raka streck genom landskapet. Vi har trotsat naturen, format berg och manipulerat landskap. Vår skapelse är intagande. Allt blir vackert på långt avstånd.
Någon gång kommer naturen att bryta ner vår beröring, storma hus, spräcka betongen och riva upp asfalten. Men än står allt där – trotsigt och motståndskraftigt. Jag undrar vad som krävs för att skaka om vår värld. Antagligen mindre än vi någonsin kan föreställa oss.
