I min värld finns det bara två sätt att laga mat. Antingen står man timmar och blandar ihop ingredienser som så småningom är menade att bli en maträtt, eller så slänger man ihop något som ska bli klart på tio minuter. Det finns inget mellan-ting. Jag försökte förklara detta för en av mina vänner häromdagen, och det var då jag insåg att den perfekta metaforen för utdragen matlagning är Orcs Must Die.
Jag brukar spela Orcs Must Die 2 för att slappna av och hitta fokus innan jag drar igång med skrivandet. Det finns inget som är så givande som att sätta upp en perfekt killzone… och att bygga en sådan påminner om matlagning.
Konceptet med Orcs Must Die är att orcherna invaderar. De tar sig in från plats A och kommer försöka ta sig till plats B; det enda som står i deras väg är du, och de vapen och fällor du har till ditt förfogande. Grejen är att fällorna kostar pengar – och du har en relativt snål budget – vilket betyder att du endast kan placera ett fåtal fällor i taget. Det är här matlagningen kommer in i bilden; du kan ha storslagna planer och veta hur du ska kombinera allt, men du måste tålmodigt vänta tills det är dags att tillföra nästa ingrediens.
På samma sätt börjar man med grunden när man slår tillbaka mot orcherna. Man bygger en stabil bas för att sedan kunna fortsätta med mer utmanande och intressanta idéer.
Vad vi ser ovan motsvarar grunden till en räkfond. Vi ska snart tillsätta vinet.
Den här grunden kan sedan utvecklas till något massivt, komplext och fullständigt, allteftersom tiden går. I ena situationen har fonden nu puttrat färdigt och kan användas till ett antal olika rätter. Vi kör på en enkel räksoppa, och har nu med hjälp av dussintals ingredienser ett välsmakande resultat. I andra situationen har vår strategi fungerat, och vår killzone är komplett och självgående. Båda situationerna är oerhört tillfredsställande, och jag tycker att de speglar varandra på ett intressant sätt.
Can you smell what the War Mage is cookin’?
I och för sig kanske det är en aning morbidt att stå och tänka på döda orcher när man håller på att tillaga en boeuf bourguignon, men å andra sidan så motiverar det mig. Och jag tänkte egentligen bara skriva ner den här jämförelsen så att jag kommer ihåg den. Om någon i framtiden frågar varför jag lagar mat så är det okej om jag bara lyckas få ur mig ”orcher”, för i bästa fall så kanske de så småningom stöter på den här texten och inser att jag inte är totalt galen utan faktiskt hade en poäng.
