Under påsken var jag på ett bröllop i Sydafrika. Det kändes som en helt ny värld med fantastiska miljöer, apor som hoppar på taket, 30 grader varmt, inga barn jag behövde ta hand om, ingen email. Själva vigseln var som tagen ur en film, på en gräsplätt nere vid vattnet. Man förväntade sig att Hugh Grant skulle vända sig om, ”Oj är du också här!”
När vigseln var över skulle brudparet iväg för att fotograferas, vi andra tog oss tillbaka till receptionsområdet där festen skulle hållas. Vi drack champagne och tittade på vårtsvinen och antiloperna som gick runt lite längre bort på gräset. Efter tilltugg och minglade kom de. En grupp afrikaner skulle uppträda. Först hörde man trummorna. Sedan sången. De var duktiga, inte för att jag kan säga att jag är bra på att bedöma dans. Speciellt inte afrikansk dans, men de kändes väldigt duktiga. Kanske 20 stycken spelade trummor och sjöng, och dansade afrikansk folkdans. Ibland kändes det som krigsdans. Jag gick närmare och filmade, tog bilder. Vi skrattade och applåderade. Jag var helt oförberedd när de kom fram och tog min hand.
Plötsligt började någon dra upp mig till ”scenen”. Uppenbarligen hade ingen berättat för dem att jag inte kunde dansa. Men jag försökte och det var kul, på ett overkligt sätt.
Något annan jag upplevde på resan var God’s Window, en sån där utsiktsplats som är skapad för att bli bakgrundsbild. Men det är inte utsikten i sig som jag bär med mig i minnet. På vägen dit klagade han som körde på bilen, den var alldeles för långsam. Flera gånger blev han omkörd efter att ha kört in till sidan av vägen. En gång körde han tillbaka in i körfältet utan att ha blivit omkörd. ”En del tycker om att följa trafiklagarna”, sa han som förklaring på att vi inte blev omkörd. Det kändes vettigt att de bakom inte körde om oss, över heldraget och i en skymd kurva. Men det var tydligen inte alltid normen. När jag satte mig i bilen fick jag höra att man inte behövde ha bältet på om man satt bak. Jag vet inte om det var inne på de guppiga vägarna där vi bodde på Likweti Lodge, som bilen fick lite för mycket stryk. Bilen skakade ibland lite konstigt när man bromsade. På vägen hem från God’s Window så hade vi inte det problemet, då slutade bromsarna helt att fungera. Handbromsen kunde i alla fall sakta ner bilen något. Resan tillbaka blev intressant om än något nervös. På grillfesten senare på kvällen så fick vår chaufför frågan om hur han kände när han insåg att bromsarna inte fungerade. Han tecknade med handen, någon slags knipövning, och sa ett ord på afrikaans, sa att han hade det hela resan hem. Jag fick det översatt för mig, det betydde något i stil med att man är så nervös så att ringmuskeln håller på att gnipa ihop sig så att man inte ska skita på sig. Jag lärde mig att det fanns många förkortningar i stil med TIA, This Is Africa, vad hade du förväntat dig?
Det fanns även inslag av vardag på resan. Till exempel när jag läste på min Kindle. Jag läste klart två böcker under veckan jag var där. Jag försvann in i böckernas värld, även om jag var vagt medveten om att jag hade fötterna i poolen. Sen var det helt plötsligt dags att åka hem. I en buss på motorvägen mellan Nelspruit och Johannesburg så slår det mig plötsligt. Boken jag läser är inte mycket bättre än mina afrikanska danssteg, och resan hem är lång. Det kändes som en välsignelse att kunna koppla upp sig på Kindlens inbyggda 3G, köpa en ny bok och börja läsa den istället.
Det har gått så snabbt för mig från att ha börjat testa att läsa digitalt, till att enbart läsa digitalt. Numera läser jag bara digitala versioner av böcker och jag vet faktiskt inte vad som skulle få mig att gå tillbaka. För att hjälpa andra på traven tänkte jag skriva några inlägg och sätta ihop en guide om tips inför köp av läsplatta.
Om du har synpunkter eller frågor får du gärna kommentera nedan eller skicka ett mail till mig.
