”Memory, prophecy, and fantasy
The past, the future, and the dreaming moment in between
Are all one country, living one immortal day.
To know that is wisdom,
To use it is the Art.”-Clive Barker
Citatet snurrar i mitt huvud när jag går längs Budapests gator en dimmig juldag. Ungerns brokiga historia lever i ståtliga imperiebyggnader och stalinistiska betongklossar. Ödsliga sovjetparadgataor och SS-högkvarter som blivit muséer, men fortfarande andas av terror. Monument över gångna segrar reser sig bredvid minnesstoder över dem som kämpat och förlorat. Nyfascister i parlamentet talar om de farliga judarna och att återskapa storungern, medan folket protesterar på gatorna och guidar besökare bland utrensningarnas minnesmärken.
Det är en stad av kontraster; av skönhet och förfall, av kulturhistoria och glömska. I denna levande historia fascineras jag av stadens fasader. Pampiga hus som tyngs av decennier av vanskötsel. Vissa har restaurerats och lyser praktfullt, andra tycks redo att rasa över våra huvuden. Alla historiens tider lever och dör om vartannat.
När jag ser ett palats vars puts har fallit, vars pelarkollonader vittrar och vacklar, och vars fönster är igenspikade eller gapar svarta, löper min fantasi fritt. Mitt inre öga ser ett vista av vad som döljs därinne. Jag ser framför mig hur gångna tiders spöken ylar i tomma korridorer, bortglömda och övergivna. Jag ser mörkret som frodas i i våningar med tomma alkover och fallande tapeter. Jag hör ekot av festsorl och gångna epokers musik, allt emedan turistguidens stämma mal på i mina öron.
Hur turistar du?
