De tio bästa böckerna

Listor är det roligaste som finns. Jag blev inspirerad av Eiras post om De Fem Bästa Böckerna, men saknar självkontrollen att bara välja ut fem böcker. Istället tänker jag berätta om tio böcker som gjort ett stort intryck på mig, Alldeles säkert har de påverkat hur jag skriver – och om vad. Dessa tio böcker är verk jag läser om och om igen, eller bara tar ut ur bokhyllan och läser ett par sidor här och var i. Alla borde läsa dem åtminstone en gång.

Svårast först: Thomas Pynchons Gravity’s Rainbow. En helt makalös andra världskriget-historia om spioneri, V2-raketer, Illuminati och att supa, knarka och knulla. Karaktärerna brister ofta ut i sång och jag tror inte att jag någonsin förstått handlingen helt och hållet trots att jag läst boken flera gånger. Den tvingar dig att tänka och är samtidigt vansinnigt underhållande.

 Charles Burns böcker är alltid ganska obehagliga, men också ofta väldigt roliga. Black Hole är inte speciellt rolig alls. Det är en djupt ångestladdad historia om att vara tonåring och att växa upp i en amerikansk småstad på 70-talet. Och dessutom riskera att bli nästa offer för den mutationspest som sprider sig vid sexuella kontakter. Black Hole är det bästa Burns har gjort, men om ni gillar den rekommenderar jag också X’ed Out och The Hive, som bäst beskrivs som Tintin möter Burroughs Naked Lunch.

 

 Och när vi ändå pratar om William Burroughs, så måste jag nämna den av hans böcker jag älskar mest, Cities of the Red Night. Det är den första boken i löst sammansatt trilogi. De efterföljande Place of Dead Roads och The Western Lands är bra de också, men når inte riktigt samma höjder. Cities är i mitt tycke Burroughs mest sammanhållna bok och således också den mest lätttillgängliga. Burroughs böcker är speciella och kräver säkert att du är på rätt humör när du läser dem, men de gör alltid ett stort intryck. Min kopia har jag nästan läst sönder.

Narkotika är ett vanligt tema i Burroughs böcker. Så även i Philip K Dicks. I A Scanner Darkly kretsar handlingen kring en grupp missbrukare och en polis som är satt att övervaka dem. Polisen infiltrerar gruppen, men inser inte att han själv är en av dess medlemmar. Japp: ”Vem är jag? Vad gör jag här? Händer verkligen det här eller är det bara något jag fantiserar? Är det jag som tänker det här?” – allt man förväntar sig ska finnas i en Dick-roman finns också i den här, men även en fungerande helhet, något som jag tycker ofta saknas i hans längre verk.

Clive Barker är en extremt ojämn författare. Hans Books of Blood-noveller är fantastiska, men romanerna når inte alltid hela vägen fram. Förutom den här då. Två maktgalna män blir halvgudar när de kommer i kontakt med The Art – en uråldrig kärleksmagi. När de inte kan besegra varandra våldtar de två kvinnor och väntar på att deras barn ska växa upp och föra kriget vidare. Problemet är bara att de två barnen blir kära i varandra… Kosmisk magi-action och en trollkarl som förvandlar bajskorvar till köttätande monster – allt finns i The Great and Secret Show.

Katsuhiro Otomos femvolyms-manga Akira: Barn med fruktansvärda esp-krafter, religiösa kulter, ungdomar med supersnabba motorcyklar, ett gatugäng som sminkar sig som clowner, makthungriga politiker och hänsynslösa militärer. Allt utspelar sig i ett Tokyo som får uppleva post-apokalypsen (två gånger, minst). Tror inte att du vet handlingen bara för att du sett filmen. Den täcker inte ens hela första boken. Akira är tajt berättad och har helt perfekt iscensatta actionscener.

Neal Stephenson är fantastisk. Cryptonomicon är det bästa han skrivit. Andra världskriget: Medan Alan Turing och hans kompanjoner knäcker Enigma-koden, befinner sig en pluton soldater ute i kriget med uppdrag att låta tyskarna få syn på dem, så att de inte förstår att de allierade redan har knäckt koden. I nutid arbetar deras ättlingar med att etablera ett nätverk för anonym bankverksamhet. För att finansiera detta letar de efter försvunnet nazi-guld. Hysteriskt roligt och väldigt spännande. Och dessutom kommer du lära dig lite matematik.

The Gone-Away World av Nick Harkaway har jag skrivit om förut på Fruktan. Efter en vagt definierad apokalyps livnär sig huvudpersonen och hans vänner på att göra jobb för storföretag i ödelandet. Det senaste jobbet får förödande konsekvenser för flera i gruppen. Det här är den bästa kärlekshistoria jag läst. Den är också rolig, extremt välskriven och gör något väldigt intressant med sin opålitliga berättare. Och den har ninjor, mimare och en man som äter upp sin hund med ett hål i sin mage.

 

Att läsa en James Ellroy-bok är ibland som att stava sig igenom en maskingevärsalva. Det var inte förrän i White Jazz som han verkligen fann sin form. De tidigare böckerna i LA-kvartetten är helt fantastiska de också, men i White Jazz går han loss totalt på språket. Bort med adjektiv! Bort med onödiga platsbeskrivningar! Allt är kort och koncist. Och smutsigt. Och korrumperat. Och om någon har några känslor, så har de det rejält. Kvinnorna är vackra och hårda. Männen är samvetslösa och hårda. Det blir helt enkelt inte hårdare än så här. Efter White Jazz har Ellroys böcker blivit längre och språket ännu mer återhållet. De är fortfarande bra, men här var han som allra bäst. Att boken knyter ihop alla de trådar han började kasta ut redan i The Black Dahlia är en extra bonus.

Sist, men inte minst: Grant Morrisons (och en armé av olika illustratörers) The Invisibles känns som om den är skriven bara för mig. Morrison för samman alla de teman som drar mig till böckerna ovan och skapar en bisarr och spretig men ändå helt logisk mix av magi, högteknologi, tidsresor, tokaction och politik. Den här mastodontboken köpte jag alldeles nyligen, men den finns även utgiven i sju mindre volymer för er som inte vill bryta armarna när ni läser den i sängen. The Invisibles andas nittiotal och är en underbar nostalgitripp för den som är ute efter det, men storyn och personerna i den känns fortfarande väldigt aktuella.

 

Det var allt! Tio högt rekommenderade böcker. Eira skrev om fem. Kommer nästa person att skriva om femton?