Det nya köttet

Novell av Andreas Rosell. Novellen är på 4017 ord.

Det nya köttet

Tidigare
Det började med vädret. Enorma och långvariga skyfall. Inte som det där klassiska ösregnet som alltid överraskar och kan få vem som helst att fly in på okänd mark. Nej, det här vädret såg vi komma på långt håll, sakta rörande och direkt mot oss. Vi visste hela tiden att vi skulle hinna springa iväg. Hinna stänga av i tid. Så vi fortsatte med det vi höll på med och runt omkring oss satte rekordstormar och temperaturextremer avtryck. Sakta blev det onaturliga naturligt beteende. När vi var för upptagna med att bråka med varandra om vems fel det var, vårt eget eller ett naturens nyck, kom översvämningarna in. Och där det inte var metervis med vatten var det torrt som ökensand. Blodregnen kunde ligga i flera dagar över Sverige. I hatthyllorna runt om i landet låg inte längre bara paraplyer, där hängde också en ansiktsmask för alla i familjen. Allt skruvades upp och en dag fann vi oss mitt i det. Som vanligt var det någon med en kalkylator som upptäckte att något verkligen var fel, på riktigt. Kostnaderna för att återställa städerna gång på gång var alldeles för höga. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det slutade att diskuteras och börjades agera.

Fem dagar kvar
Utanför dörren står äntligen den nya leveransen av kött. Tillräckligt för att täcka hela veckans behov. Det här var det absolut sämsta köttet jag kunde få tag på. Det var uteslutande rester och fula delar från misslyckade batchar labbkött. Delar som inte ens var värda att mala ner som mat för stadens husdjur. Men köttet var inte till mig, det var till vännerna i källaren. För visst hade jag fått dem till att bli vänner. Som en husse och hans hundar i alla fall. Jag hade siktat på att få en någorlunda bra domesticering av dem, osäker från början på om det ens var möjligt. Osäker på vad dem skulle bli i slutändan. Den dagen jag upptäckte att ingenting av det dem en gång var fanns kvar, och så långt trodde jag inte att jag skulle komma, klev relationen mellan oss över i något annat. Jag hatar dem fortfarande, det var det ingen tvekan om, men dem var mina nu. Helt och hållet. Jag kan se något annat i deras ögon. Något jag gillar. Och det något har fört oss samman.

Den fuktiga kartongen är tung och det hugger till i ryggen när jag drar in leveransen i huset. Det knarrar i det slitna men vackra trägolvet när jag med hela min kroppstyngd lyckas fösa bort paketet in till köket. Strax framför den stora frysen av bländande metall halkar jag på en rosa sträng av vätska som paketet lämnat efter sig. Ett knä träffar golvet hårt men macheten i livremmen hindrar mig från att falla vidare. Det snirkliga handtaget av trä borrar in sig i midjan, strax över höften på mig. Jag står kvar på knä och försöker dämpa smärtan med värmen från en hand. Jag hör kedjorna börja rassla i källaren. Förstår att de känner lukten av köttet nu. Jag kan se hur saliven rinner mellan vassa tänder där nere. Hur deras tunna trasor till tröjor blir genomsura av det. Jag river upp den kraftiga tejpen runt paketet och granskar innehållet. Det är bitar och köttmassa i transparenta förslutningar uppmärkta med något som med all säkerhet inte stämmer. Jag ser boven som ligger bakom mitt fall. En uppriven påse med styckbitar i en sjuk nyans. Jag lyfter ut påsen försiktigt, försöker att inte få allt för mycket juice över min kupade händer. Skyndar bort till återvinningsstationen och slänger ner allt i maskinen som tackar artigt och mixar köttet till en massa. Även om de i källaren kan äta mycket så kan jag inte göra dem sjuka nu. Det vore förödande.

Tidigare
Det stod klart för ledarna att inget land skulle klara av förändringen på egen hand. Men också att processen inte fick tyngas ner av för stora samarbeten med långsamma beslut. Tiden var knapp och ansvaret och den största budgeten länder skådat gavs till världens områdesexperter. Hoppet ställdes till de som redan talade samma språk. Runt om i världen tillsattes resurser i stora team med de allra bästa inom sina yrken. De hade olika vägar men alltid samma mål, rädda mänskligheten och planeten. Det kunde liknas vid världens största första hjälpen insats. Patienten hade för länge sedan slutat att andas, syre och blodomlopp havererat. Tiden var det mest kritiska och vi kunde bara trycka på ett visste antal knappar, spola rent på ett visst antal ställen och sedan hoppas på ett mindre mirakel. Guds hand. I Sverige var det till en början min mor men snart också min far, som tog täten för utveckling av det labbodlade matköttet. Kunde Europa få igång en storskalig produktion av det så skulle kraftiga miljöbelastningar försvinna. Det var ett av de större stegen i den globala räddningsplanen och min mor pendlade mellan en oerhörd stolthet och en väldig misär. Ångest över att hon skulle misslyckas och så småningom ligga bakom jordens undergång.

Fyra dagar kvar
När allt annat i huset är av trä så är dörren som leder ner till källaren av stål. Innanför stålet går järnstänger som skjuts in i väggar och tak när dörren är låst. Ville någon fly från källaren skulle det vara smartare att försöka ta sig genom väggen. Jag hoppades att de aldrig skulle få den idén och även att väggarna är tunga och hårda så har jag alltid macheten på mig. Om de skulle ta sig ut vill jag kunna sätta emot lite motstånd. Macheten skulle ge mig någon sekund att försöka fly men inte så mycket mer.

Jag öppnar luckan som är placerad på den övre delen av ståldörren och slänger in ett par matstycken. När styckena, som skulle liknas vid lår från någon sorts fågel, träffar golvet nedanför trappan på andra sidan bryts lugnet av med kaos. Det är bara två i källaren än så länge. Men de två låter som en hel armé av hungriga hårda kroppar. Den armé jag snart kommer att ha. Bara tanken på hur en armé faktiskt kommer att låta får mig att rysa. Det gnisslar och skär i mina fingrar när jag stänger igen luckan och drar för reglarna. Den har gnisslat sedan dörren installerades. Jag minns den dagen väl. Det var inte bara dagen då ståldörren sattes in. Det var första dagen på resten av mitt liv. Det var dagen jag försonades med mina föräldrars bortgång med vetskapen om att alla inblandade skulle få betala för den. Jag tittar bort mot ytterdörren och hatet kommer över mig igen. Känslan när den där saken rullade in med den tunga dörren av massivt stål. Jag hade bara velat kräkas över den. Den var en enkel sak på larvfötter, med några grepp-armar och en 360 grader display. Den hade pratat med mig under hela installationen och fast att jag inte svarade ville, eller kunde, den inte sluta. Minsta lilla process i monteringen förklarades ingående för mig. En kundupplevelse, en kvalitetsförsäkring tror jag att de kallar det. Jag ville bara ta något tungt och slå in det tunna skalet som skyddade vad det nu är som styr den. Hade jag förhastat mig den dagen så hade jag förlorat redan innan jag hade börjat. Det tyngre robotkavalleriet hade dykt upp inom bara några minuter. Redan då var motstånd och skadegörelse av robotar något rättsväsendet såg allvarligt på. De var där för att hjälpa. För att de behövdes.

Tidigare
Min mor träffade min far på deras gemensamma arbetsplats. I labbet de tillsammans byggt upp med den oändliga strömmen av pengar som gavs till deras team. Tillsammans var mina föräldrar bäst i landet inom sina områden och på att få fram resultat. Sätten de kunde manipulera och odla celler på var helt nya. Redan tidigt i processen fick de smeknamnen Eva och Adam, guds egna barn. Begåvade med guds egna verktyg.

Teknik och utveckling tog på kort tid ett skutt framåt. På samma sätt som bilen tvåhundra år tidigare förändrat världen, på samma sätt som den digitala revolutionen fört oss närmre varandra så tog neuroteknik och cellodling över inom flera industriella områden. Hade mina föräldrar inte varit så fokuserade på sin egna matrevolution så hade det kanske varit annorlunda idag. Men de såg inte vad som hände. Det enda de vill var att få en matrevolution som skulle stanna. Och det labbodlade köttet mötte äntligen de hårt ställda ekonomiska och tuffa miljökraven och kunde gå in en storskalighet. Det etiska med att leka gud var sedan länge begravt och gömt. Under den här tiden såg jag inte mycket av min mor. Hon och de andra i labben runt om i världen jobbade mer eller mindre dygnet runt. Kanske hade jag förlorat henne redan där. Liksom min far. Jag var alltid med dem. I organisationen, och bland deras vänner. Jag förstod så klart att det dem gjorde var viktigt, även för mig, men jag var ett barn. Ett barn som ingen såg.

Tre dagar kvar
Jag står kvar och lyssnar på kaoset i källaren till det tystnar. Något som går snabbt. Jag vet att någon av dem är skadad nu, men det är bra. För varje reva, för varje brutet ben de åstadkommer sig själva bygger de upp något ännu starkare. Jag häller upp varm energi i en kopp och sätter mig i min mors favoritfåtölj i vardagsrummet. Jag låter den varma vätskan lugna ner mig. Bläddrar i dagboken som redan ligger framme. Det är inte min dagbok. Det är deras dagbok. Från första dagen i min källaren till igår. Från högt uppsatta män och fiender till mina verktyg för hämnd. Mina föräldrar hade gett dem något värdefullt och de hade tagit deras liv. Nu har jag tagit något värdefullt från dem, och med dem ska jag ta deras vänners liv. I mina ögon var det en total rättvisa. Inte bara för mig, utan för hela landet och dess barn.

Det var när mor och far försökte säga nej, när de hade försökte förhindra det dem såg hända i robotfabrikerna som olyckan inträffade. De hade blivit inbjudna till en tillverkare för att fortsätta diskussionerna kring lösningar och patentuppdelningar. Bomben på tåget var ingen olycka. Journalisterna visste det, företagen och polisen visste det. Men ändå så har ingen än så länge, efter så här många år, kunnat bindas till attentatet. Jag äcklas av tanken att det fortfarande är samma kvinnor och män som mördade mina föräldrar som sitter i det stora kontorskomplexet inne i city. De som sitter i de stora byggnader tillsammans med regeringen. Aldrig trygga alltid rika. Aldrig glada men aldrig riktigt ledsna heller.
Jag gör en notering i dagboken om vilken tid och hur mycket mat de ätit. Sen somnar jag i min mors fåtölj och flyr livet igen.

Tidigare
Den nya tekniken förlöste en ny generation robotar. Inte robotar som i människolika robotar. Det handlade fortfarande mycket om funktionsanpassade enheter. Digital teknik mixat med kött, plasma och mekanik. Skillnaden låg så klart i intelligensen. Kopplingen mellan teknik och muskler. Kött och ettor och nollor. När jag var liten pratade de vuxna hela tiden om tiden då robotarna skulle se ut som oss, men det kommer aldrig att hända. Tillverkarnas undersökningar visar att vi vill ha dem så här. De kan bete sig som en människa på många sätt men att likna en människa? Nej, där gick gränsen för nästan alla.

De här robotarna var mer som smarta enheter. De kunde ta steget bort från de rullande banden, från monteringsjobb på fabriker och in på kontor. Snabbt tog de över kundsupport och vanligt förekommande tjänstemannauppdrag på statliga verksamheter. När det ringde någonstans var det aldrig riktigt säkert om det var en robot eller människa som svarade på samtalet. Neurologer, läkare och mjukvaruutvecklare blev snabbt de nya rockstjärnorna.
Det var så det var. Utvecklingen var fantastisk och framgångsrik. Tyvärr så var den för framgångsrik. Den hade gått alldeles för snabbt fram. Bredvid det stora jublet märkte ingen att arbetsmarknaden drogs ned i ett stort svart hål. När robotar, som kunde utföra fem människors arbete i många fall, anställdes på företagen, blev vanligt folk arbetslösa. Och de arbetslösa blev snart en stor okontrollerad massa som kostade en massa pengar. Och när de statligt anställda som skulle försöka reda ut problemen själva blev tvungna att lämna sina positioner var den onda spiralen ett faktum. Några nya jobb fanns inte i sikte och utbildningen till folket låg efter. Kvar i leden som bestämde satt chefer som stirrade sig blinda på att nå ekonomiska mål.

Två dagar kvar
Två dagar kvar och jag har informerat mina kamrater på stan om att allt går enligt schemat. Jag ville ha min plan hemlig för mig själv men upptäckte tidigt att jag behövde två eller tre allierade med mig. Något som helt enkelt var tvunget att skaffas. Jag har behövt mediciner och utrustning och jag har aldrig varit någon vidare inbrottstjuv eller systemvetare. Samtidigt har mina kamrater kunnat bygga upp motståndsrörelsen, eller frigörarna, i skymundan. De har samlat ihop landets bästa kandidater från den nya generation som snart skulle kunna ta tillbaka många viktiga beslut. En antirobotledare som kan få fart på den äldre skolans utbildning igen. Personer som är vilandes och ovetandes om att de snart kommer att styra landet.

Tiden är så där lurig nu. Det är två dagar kvar innan fredag och den stora dagen då landet ska firas. Veckan har känts som en evighet och som ett kort andetag på en och samma gång. Mitt hat är för starkt. Jag vill släppa loss dem nu. Hela tiden. Jag spenderar onsdagen med att kontrollera alla vägar och gator mellan mitt hem och komplexet där tillverkarna och deras toppar sitter. Jag tar reda på om någon har bytt arbetsplats eller hus och checkar av priolistan. Inget har förändrats på den. Jag springer min dagliga mil och tränar balansen på de vanliga höga höjderna. Hoppar mellan murar och ner på parkerade fordon. Lämnar avtryck. Jag börjar bli bra på det nu. Det är få som springer ikapp mig. För om jag inte kan ta rygg på någon av mina soldater när det är dags så kan allt jobb vara förgäves. De kanske vänder sig mot mig. Vad vet jag egentligen vad som händer i deras huvuden. Jag vet inte hur distanserade de kommer bli när de sliter tag i första mannen. Eller kvinnan. Tappar de fokus måste jag vara där och viska till dem. Övertala dem att de är ute på mitt uppdrag.

Tidigare
Jag minns mitt första möte med en av dem. Med en robot. Min mor hade förvarnat mig om att labbet tagit in en. Hon hade försökt förklarar för mig till frukosten, att hon var emot det men att de andra var för. Även om det är hon som bestämmer måste hon hålla humöret uppe på sina medarbetare. Jag var arg, utan att veta varför. Jag visste bara att robotarna ställde till med problem bland mina vänner vars föräldrar förlorat sina jobb. Ändå så kunde jag inte låta bli att spendera hela dagen med att studera den. Roboten dök upp på labbet och fungerade som en allmän assistent till de andra. Den utförde enklare uppgifter som att mäta och utföra tester men mest av allt var den en apporthund. Efter lunchen vågade jag prata med den. Den visste av någon anledning mitt namn. Jag ville fråga hur den kunde veta det men gjorde det inte. Istället bad jag den att hämta en penna. Och senare en dryck från maskinen i köket. Den kunde hitta allt som den blev tillfrågad att hitta och hämta. Jag minns inte att den kändes läskig på något sätt, ändå så gav den mig mardrömmar lång tid efter mötet. Ibland gick det hela veckor med drömmar varje natt om att den kom hem till oss och började tugga i sig oss. Med ett stort och oändligt gap svalde den först min mor, sen min far och sen mig. Jag vaknade alltid när jag föll ner i dess mörka gap.

En dag kvar
För några veckor sedan kunde jag unna mig någon lat kväll med något ohälsosamt framför en film. Men de senaste dygnen har jag varit beredd på att snabbt kunna släppa loss dem. Timmarna är exakta och måltiderna tas på minuten. Energirik och lätt mat. Det bästa för min kropp. Jag har inte råd att bli nedtyngd av fel mat. Jag har vaknat, matat, tränat, medicinerat och ätit. Idag ringer alarmet om en annan sak. Ett inbokade möte med banken. Jag väljer att gå dit för att få det personligt. Trött på skärmarna hemma. Men mötet slutar i katastrof. Trots att jag vet om det så är jag inte beredd. En robot sitter på andra sidan bordet och frågar mig om siffror. Beräkningarna kommer snabbt tillbaka. Men jag lyssnar inte. Den här roboten har kött och blod på sina armar. Jag kan se blodådror bakom ett tunt lager hud. Jag försöker få ihop ekvationen. Armarna ser mänskliga ut. Men där överkroppen slutar sitter en display som visserligen visar upp en snygg kille, förmodligen anpassad till min kundprofil. Det blir för mycket för mig. Den här roboten personifierar anledningen till att mina föräldrar försökte stoppa tillverkarna. Det var en annan framtid de såg. Inte massarbetslöshet, utan ett avhumaniserat samhälle. Det här steget. När den frågar mig om livförsäkringen och vem den ska gå till försöker jag gå men roboten sträcker sig efter mig och när handen som sitter på den köttiga armen snuddar vid min känner jag värmen. Den mänskliga kontakten. Det får mig att springa hem, snabbare än vad jag någonsin har sprungit och hela vägen så blundar jag för världen omkring mig.

Tidigare
Jag var aktiv som barn och tonåring. Något jag ärvt av min mor. Jag ville vara med och
bestämma och hoppade under åren på så många organisationer och föreningar jag kunde hinna med bredvid skolgången, och gärna fler än så. Jag var tio år när jag började ta anteckningar från landets skickligaste kirurg. För det var en av många saker hon var min mor Jag satt med på hennes olika möten och lyssnade på diskussionerna kring tillväxt i cellstammar och muskler. De anteckningarna hjälpte mig när jag experimentera fram de många olika medicinerna som kunde sparka igång mina monsterbyggen. Det var också tack vare att de kände igen mig som jag kunde lura hem de två högt uppsatta ledarna den där kvällen. Jag sa att jag hade hittat något min mor lämnat efter sig. Något de var tvungna att komma över och titta på. De två kom samma kväll. Det var inga problem att få dem att dricka kaffet. Det var inga problem att få ner dem i källaren. Det var bara att öppna dörren och knuffa. Redan där bröt en av dem armen. Något som gav mig ett bra utgångsläge. För som inom så många andra områden så har jag varit tvungen att bryta ner för att bygga upp igen. Bygga smartare och starkare. De första veckorna skrek dem nästan dygnet runt. Båda två. Det var som ljuv musik i mina öron. Ett benbrott för varje arbetslös, Det fans miljoner av dem. En modifierad muskel för varje vän som tagit livet av sig i desperation.
Men nu går jag bara och väntar. Väntar på att få sätta in mina monster mot dem. Att få samla på mig flera att behandla. Omvandla. På samma sätt de har avhumaniserat landets invånare ska jag avhumanisera dem. Jag ska ta deras vänner och familjemedlemmar och göra monster av dem. Mina egna monster mot andras monster. För dem ska jag bil den värsta maran. Att det tog så lång tid med de här två beror på, ja, det är första gången jag gör monster av en människa. Det är första gången jag jagar bort själar. Förpassar något till helvetet. Men nu ska jag ta dem, jag ska plocka hela ledningen. En efter en. Så att en ny kan ta över Det hade börjat med vädret och det skulle avslutas under en klar natthimmel och stadens fyrverkerier.

Sista dagen
Jag stryker den över huvudet. Försökte lugna den uppspelta kroppen. Det är för tidigt att ge sig ut. Solen har än några minuter kvar över horisonten.

”Lugn bara lugn. Snart ska vi ut och äta”

Jag hoppas att de är tillräckligt uppstyrda för att inte sluta efter en. De kommer vilja ha fler så fort det fått smak av den första. Min mor brukade alltid säga att sömn föder sömn. Med dem är det suget efter mat som föder suget efter mer mat. Och mat för dem är förmodligen lite vad som helst. Jag har inte prövat med så mycket annat än det fula köttet. En färsk människoarm, vad betyder det för dem? Men jag tänker fortsätta ladda dem med det råa fulproducerade köttet hela vägen in i slutet. Ikväll har de fått extra mycket att tugga på. Att svälja. Deras instinkter är överladdade. Själv känner jag mig varm. Febrig. Som att den inneboende elden tagit en nivå till. Den visste väl att hämnden var på intågande. Jag undrar om det syns i mina ögon. Om de kan se det i mig. hungern efter hämnd. Att det är där vi har mötts. De två och jag.

”Hör du jublet? Från husen i city? Ikväll ska ni få finkött. De stora tjocka männen och kvinnorna. Sikta in er på alla men håll ett par levande.”

Den hoppar till och ställer sig upp. Jag drar till hårt i kopplet och hör snaran knaka runt den smala men muskellösa halsen. Den faller tillbaka, ner på sina två hårdhudade händer igen. Jag ryter till och drar åt munkorgen lite extra. Den skrapar med långa naglar mot trägolvet i hallen. Genom det mörka lädret ser jag de fina och nyslipade tänderna. Alla verkar sitta kvar. Jag skrattar till och minns den första tiden med de första tänderna som kom. Hur de flög all världens väg vid de första matningarna. Som de bet varandra och härjade. Det var innan jag lärt mig docera rätt med medicinerna.

”Kommer ni ihåg hur jag plockade ut era tänder från varandras armar och ben? Ni var svårare att kontrollera i början. Såja. Bit ihop. Snart har de jublat klart”

Några kvarter bort hör jag kyrktornens klockar ringa och det är precis det jag har väntat på. Nu är de på väg hem. De som bestämmer. Jag drar undan det tunga draperiet och hugger med tänderna mot dem. Kallar på dem och ropar att kvällen tillhör hjälten. Kvällen är min och de tjocka magarna är era. Jag sliter av deras munkorgar och släpper loss kopplet. De tvekar först och tittar upp mot mig. Deras näsor rynkas och plötsligt liknar dem ett par äldre herrar igen. Under deras nya ansikten göms fortfarande mänskliga drag. Men en blinkning senare är mina monster tillbaka igen, och då springer de iväg.

De rör sig snabbt över staket och gränder. Upp för väggar och över tak. Hela tiden manar jag på mina skapelser. Mina monster. Jag är tätt efter dem och lätt besviken över deras fart. Jag hinner betrakta de muskellösa kropparna. Till stora delar nakna och glansiga av saliv och svett. Under förvridna hudar och en ny muskelanatomi anar jag två satta medelålders män igen.

Snart står de dock vid kanten av ett hustak högt över gatorna. Vi är mitt emot det stora torget vid kungliga teatern, mitt i citykvarteren där dumheten bor. I gatlyktornas levande sken ser mina två monster de stora entréerna av glas öppnas. En ström av människor med tomma ansikten börjar flöda ut ur huset. Jag pekar bort mot en av husen.

”Där. Dit ska vi. Det är dem vi ska börja med.

Hoppet ner till gatan är inga problem för dem. När alla blickar är vända ner i gatan eller kvar på någon bärbar skärm så hinner ingen se oss. Med några meter kvar till ingången av huset tuttar en man upp från marken och han hinner sätta upp sin väska som skydd. Men en väska som skydd räcker inte. Mina monster borrar upp honom framför några av hans arbetskollegor. Allt förutom vi tre stannar upp. Och jag känner redan segerns söta smak.