Durspelsstämman är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.
Solen är på väg att gå ner och har den där varma, svagt röda tonen som får världen att glöda. Gubbarna som sitter på scenen med sina instrument låter tonerna rusa in mellan granar och tallar. Den äldre publiken sitter med kaffe eller öl insvepta i filtar i stolsrader eller i medhavda solstolar och lyssnar. Jag ser fötter stampa takten och händer entusiastiskt applådera. Jag är svettig om handflatorna och inser att jag nog aldrig har varit så nervös i hela mitt liv.
Sommaren på en liten ort har precis tagit sin början. Som lokaltidningsreporter. Jag har inte ens gått ut journalisthögskolan. Sökte jobb som tokig, 60 jobbansökningar på tre veckor. När de ringde från tidningen och ville göra en telefonintervju var jag helt oförberedd. Men något vettigt lyckades jag få ur mig eftersom de erbjöd mig vikariatet efter samtalet. Utan att tänka mig för sa jag ja. Utan att tveka. Uppväxt i Stockholm, har aldrig bott på en annan ort. Jag blev tvungen att googla var orten låg, hade aldrig hört talas om den förut. Ansgarsvik. Det finns ingen som säger det här. Alla säger bara Anskvik. Och nu står jag här i en glänta med en dansbana och ska göra ett reportage från en lokal durspelsstämma. Jag visste inte ens vad ett durspel var när jag fick knäcket på morgonmötet. Ett mindre dragspel, visade det sig. Nästan ingen här ikväll är under 60 år, förutom jag. Alla är så trevliga. Ler uppmuntrande. De känner igen fotografen och har antagligen förstått att jag är den nya sommarvikarien. De är nog vana vid dessa förvirrade små storstadsbor som vacklar in på deras territorie. Jag vet inte ens vilken typ av artikel jag förväntas leverera till sista deadline. Om min redaktör vill ha ett längre mys reportage, en riktig recension eller bara en kortare artikel om evenemanget. Hela utflykten känns som ett test, som att min nyhetschef bestämde sig för att pröva den gröna nykomlingen för att se om jag kunde hantera vad som helst.
Jag drar ett djupt andetag, försöker slappna av. Ser ut över gläntan, allt är så lugnt och stillsamt. Gemytligt. Idel leenden. Ändå är det någonting som skaver med hela bilden, men jag har svårt att sätta ord på vad som stör mig. Slår undan ett mygg och ställer mig närmare eldstaden där det pågår matlagning. De håller på och gör i ordning något som fotografen informerade mig kallades kolbulle. Ställer mig nära mannen som är ansvarig för maten, ser hur han med vana händer gör iordning allt. Då inser jag att han är den enda jag sett som inte ler.
Jag fångar hans blick och frågar hur det är med honom. Om allt är bra. Hans blick är genomträngande, stora isblåa ögon med röda kanter. Spänd käke. Säger kort att jo då, allt väl. Mycket att göra bara. Jag tittar på honom. Noga. Det är så jag gör mitt jobb. Jag vet mina begränsningar. Är bra på att skriva fort och effektivt, håller alltid deadlines. Men en fantastisk skribent kommer jag aldrig bli. Jag vet att det alltid kommer att finnas andra som skriver bättre än jag gör. Men jag har en annan talang. Det jag gör bäst är att lyssna. Vet inte vad det är med mig som gör att folk vill berätta saker för mig. Men så har det alltid varit. Jag ser betryggande ut, Snäll, medlidsam, uppmärksam. Som att jag alltid kommer att finnas där för dem och att jag väntar tills de är redo att berätta. Det kräver inte länge till. Vi står där tysta, sida vid sida. Lyssnar på sprakandet från elden, det avlägsna ljudet från durspelen, vinden som susar. Som om tillvaron är en varm filt som sveper in oss båda.
– Hon borde vara här. Inte borta. Margareta.
Jag säger inget, vill inte bryta stundens atmosfär. Efter en stund av tystnad fortsätter han.
– De borde låtit henne bli invigd. Men hon var ju utsocknes och hon vägrade ju gifta sig med mig. Hur mycket jag än tjatade. Men jag trodde ju aldrig att nåt skulle hända. Jag sa åt henne så många gånger. Att aldrig åka ut på sjön. Under alla våra år tillsammans gjorde hon aldrig det. Hon kallade mig sin gamla knasgubbe som var så rädd för vatten. Men hon lät mig hållas…
– Vad hände?
– Jag var bortrest, borde aldrig åkt iväg. De säger att det var en vindstilla kväll. Att hon måste ha rott ut och att ekan välte. Hon var ju ovan vid vatten, gumman. Hon borde inte ha åkt ut, då skulle hon varit här nu. Margareta.
Någon lägger en stor hand på min axel. Jag rycker till och ögonblicket går förlorat. Kan se att han redan ångrar allt han sagt till mig.
– Och vad står ni två och pratar om då?
Einar, min fotograf, ler brett. På något sätt kan jag se att leendet är ansträngt.
– Åh, vi bara pratade om hur man gör kolbullar. Jag har aldrig sett det tidigare, visste inte ens om den rätten. Redig mat, det där, med allt fläsk och mjöl. Det finns inte i Stockholm.
Jag ser hur mannen ser på mig med en tacksam blick i de isblåa ögonen.
– Ha, det kan jag tänka mig. Ni har väl mest sån där sushi och kaninmat. I Anskvik äter vi rejäl mat för riktiga karlar, säger Einar och buffar på mig kamratligt. Men nu får du allt lägga på ett kol om du ska få några prator, vette fasiken om gubbarna har så många fler låtar i bagaget.
Jag nickar mot mannen intill mig.
– Tack för att du berättade för mig. Uppskattar det verkligen.
Han nickar en liten nick och vänder blicken till eldstaden. Jag lämnar honom bakom mig.
