Efter en lat lördagsmorgon hasar jag mig iväg via några stockholmsgator och en Observatorielund som badar i en härligt blek, men klar, marssol. Himlen är vackert urtonat helblå, luften ar klar och frisk, och jag kan inte tänka mig något bättre än att spendera dagen instängd på vårt kära stadsbibliotek. Syftet är att avsluta några berättelser, och göra lite forskning till vårt nya, kollaborativa romanprojekt. Förhoppningsvis skall en första synopsis ligga klar på söndag kväll.
Men bibliotek är farliga platser för mig. Farliga på ett sätt som aldrig upphör att locka mig. Att sitta här, omgiven av så mycket samlad kunskap och läsglädje är upprymmande. Jag gillar att gå runt bland hyllorna på måfå, plocka böcker som mina blickar faller på, och läsa slumpvis. Att se vad jag fastnar i. Man kan aldrig på förhand veta vad det blir. Någon gång när jag var liten, på mellanstadiet, tror jag, pratade vi i skolan om begreppet “renässansmänniska”. Att man under renässansen i vissa kretsar rest idealet om människan som tillskansar sig all världens kunskap, som något att sträva efter. Visserligen var det nog redan då klart för alla att det inte var nåbart, men jag gillar tanken på att sträva efter att kunna allt, i alla kunskapsfält. Utan att någonsin nå dit, för jag är övertygad om att det är strävan som gör mödan värd. Hur som helst, under den diskussionen var det något av de andra barnen som pekade ut mig som exempel på den idén. Lika smickrande som fel på så många sätt, naturligtvis, men ändå en bra beskrivning av min längtan. Redan då. (Passus: Det trycktes en gång en helt fantastisk enrutasserie i tidningen Larson av tecknaren Quino, vilken föreställde ett gigantisk bibliotek i bakgrunden, och längst ned/fram satt en äldre man, till synes djupt deprimerad, och tänkte något i stil med “Jaha. Så vad gör man nu, nu när man vet allt?”. Om någon kan hitta den bilden så skulle jag gärna se den igen.)
Samtidigt ger det mig också en känsla av desperation. Det finns så mycket intressant att läsa, att insikten att jag under mitt liva bara kommer hinna skrapa på ytan ibland tynger mig. Jag vill veta allt, följa alla tankar. Kan man se det i religiösa termer, och vad säger det? Strävandet efter att uppnå enhet med allt, att absorbera alla idéer som någonsin varit. Att bli ett med människans samlade idéhistoria. Är det nirvana, eller är det helvetet? En kakofoni av ord och idéer som alla strävar åt olika håll, och till effekt dränker och raderar ut varandra? Lovecraft skrev i The Call of Cthulhu att om vi kunde korrelera all den kunskap vi hade så skulle vi se världen som den verkligen är och vår obetydlighet i förhållande till den, och som resultat fly in i en galenskapens och glömskans tidsålder där vi inte längre sökte sträcka oss utanför vår domän. Hade han rätt i det, i någon mening? Att vår samlade kunskaps spretighet är vad som räddar oss ett större mörker? Jag ser det annorlunda, även om det finns en likhet till det yttre i slutsatserna. Kunskap är vetande, tyckande och tänkande kombinerat. Korrelering av all kunskap skulle förutsätta en harmonisering av allt vårt tänkande. Vi skulle behöva tänka och förstå på samma sätt. Det skulle i sanning vara porten in till en mörk era, för mänsklighetens stora styrka, och vår stora skönhet som art, är vår individuella olikhet. Likriktning är lika med döden för allt som är vackert.
