Ett hav av tid

Nu har jag arbetat klart, hängt av kostymen och stämplat ut. Sju månaders pappaledighet väntar. Det känns konstigt. Sist jag hade så mycket tid då jag inte behövde gå någonstans varje vardag var när jag var sex år, innan jag började i skolan. Det rimliga är att nästa gång jag inte jobbar på sju månader blir när jag går i pension. Plötsligt känns sju månader inte så vansinnigt långt, det är många år till pensionen. Samtidigt är jag inte säker på att det blir så. Jag jobbar som konsult med IT-säkerhet och datakommunikation. Om tjugo år tror jag de att de flesta arbetsuppgifterna jag har idag kommer vara helt irrelevanta. Dels så kommer systemen som används då inte vara så primitiva som de är idag, jag tror inte att de kommer behöva bli ompysslade på samma sätt som krävs idag. Sedan kommer utrustningen i sig vara mycket mer avancerad och komplex att förstå och informationen kommer att vara för mycket för en människa att ta in och bearbeta. Även om vi har långsamma datorer idag så är det oftare att datorerna väntar på oss än tvärt om. Nu är det över tio år sedan Bill Joy skrev om varför framtiden inte behöver oss människor, jag delar inte hans pessimistiska bild av framtiden. Men jag tror att många jobb kommer att försvinna eller förändras helt när maskiner blir mer avancerade och kapabla, ett intressant exempel på det är SVTs SF-serie Äkta Människor.

Även om jag skulle stå utan jobb om 20 år så vill jag inte tro att en dator kommer att vara mer kreativ än vad jag är då. Därför känns skrivandet som en bra backup-plan. Om mitt jobb skulle försvinna så skulle det vara skönt att ha kommit ut med några böcker innan dess. Jag har ett par idéer, men jag ska skriva några fler noveller innan jag bestämmer mig för någon av dem.