Ett kärleksbrev till Skattkammarplaneten

När jag var nio år gammal förändrade en film mitt liv. Vi skulle hyra något att titta på och min bror ville hyra Skattkammarplaneten. Jag tyckte den verkade jättetråkig, och det slutade med att vi hyrde två filmer. Jag kommer inte ihåg vad jag valde för något; så fort vi hade sett Skattkammarplaneten slutade det spela roll, för det var den bästa film jag hade sett. Jag såg den två eller tre gånger, och köpte den sedan på VHS så fort som möjligt.

Såhär beskrivs filmen på imdb:

A Disney animated version of ”Treasure Island”. The only difference is that the film is set in outer space with alien worlds and other galactic wonders.

Ursäkta mig? ”The only difference”? Det är ju det som gör filmen! Hela världen är fantastisk. Den är allt jag någonsin drömt om. På samma sätt som The Expendables är en dröm som blir till verklighet när det kommer till action är Skattkammarplaneten motsvarigheten när det kommer till världar. Vi har piratskepp i rymden. Hur kan man låta bli att bli kär vid första ögonkastet?

Och det simmar konstiga rymd-djur överallt!

Men det är inte bara världen som är bra. Det är inte det fantastiska konceptet med pirater i rymden (i faktiska båtar) som fick mig att bli störtkär i den här filmen.

Det bästa med Skattkammarplaneten är karaktärerna. Jim Hawkins är personifieringen av ”wasted potential”. Han är inte utvald, han är inte prinsessa, han är ingen särskild. Han är bara ännu en grabb som blivit övergiven av sin pappa och hanterar det på ett destruktivt sätt. Han är smart och kreativ, men gör inget särskilt med sina talanger. Grejen är att han gått igenom rätt tuffa saker, men samtidigt har han sig själv att skylla. Hans liv är lite av en ond spiral, mycket av det dåliga som händer honom är på grund av de val han gör.

Istället för en film om att hitta kärleken handlar det om att hitta en väg i livet och att hantera den skit man varit med om på ett vettigt sätt. Istället för någon att älska hittar Jim en mentor i Silver, någon som tror på honom och hjälper honom inse vad som är värt att satsa på. Medan skattjakten avslutas storslaget så slutar Jims historia realistiskt och dämpat, rentutav perfekt. Det är den typen av lyckliga slut man kan acceptera och själv bli glad av.

Precis allt med den här bilden är perfekt.

Och Skattkammarplaneten var mycket mer än en film jag älskade. Som tonåring hade jag ingen stil jag gillade tillräckligt mycket för att följa, och trots mitt musikintresse så hade jag inga band vars namn jag ville ha på alla mina kläder. Även om jag hade starka åsikter om många saker engagerade jag mig aldrig politiskt. Det fanns inga kändisar jag tog mode-råd från. Däremot fanns den här filmen.

Jag brukade klippa mig som Jimbo. Och jag har en jacka (den var min favorit i sju år men har nu, tillslut, gett upp) som jag köpte bara för att den påminde om Jims. Jag kunde en gång sången på tre språk, men kommer nu bara ihåg två. Den här filmen var det enda konstanta, och på många sätt hjärtat, under mina ungdomsår.

Därför vet jag att jag ser den här filmen genom en nostalgi-smog; jag kommer aldrig kunna bedöma den opartiskt. När någon frågar mig vilka filmer jag gillar blir svaret alltid den som är min favorit för tillfället, plus Skattkammarplaneten. Den är alltid där, och så kommer det förbli.

Har ni någon film (eller bok eller spel för den delen) som gör er oerhört nostalgiska? Något som är kopplat till så många minnen att ni inte kan göra annat än älska den/det? Berätta gärna eran historia!