Nu har det hänt något som, vad jag kan komma ihåg aldrig har hänt mig tidigare. Det hände när jag försökte somna i natt. Det gick så där. För många tankar på andra saker. Inga konstigheter, vardagliga problem och lösningar. Skolgrejer. Men så gjorde huvudet en helomvändning. En mardröm började ta form. Fabriceras upp. Jag vet att jag under produktionen väldigt gärna ville att mardrömmen skulle komma till mig så fort jag skulle somna. Jag kommer så klart att berätta om den här drömmen, eller ska jag kalla den för fejkad mardröm, lite senare i texten. Men först några tankar om varför min hjärna så gärna (omg) ville få mig upprörd? Till och med rädd? Är det ett tecken på skrivkramp, ett desperat försök att inspirera? Är det en långt dragen hint om mitt pågående faderskomplex, alltså inte om min egen roll som far, utan det svåra att hantera som händer mellan mig och min far? Är det en vanlig sak folk gör, brukar ni fabricera ihop mardrömmar inför nattsömnen? Det var alltså inte tankar om en ny novell. Det var inte ett försök till en skiss för kommande projekttexter. Det var ett försök att framkalla, eller specialbeställa, en mardröm inför natten.
Hajen
Det var det den handlade om. Bara en vanlig haj. Jag är född 1978 och liksom många andra 78:or är jag rädd för hajen. Det kanske endast bottnar (omg) i filmerna, eller så ligger det fler saker i det där. Min hajfobi är inte bara löjligt stor, den är också löjlig i allmänhet. Jag kan känna obehag i en pool. Jag kan simma min tjugofem-meterssträcka och slänga blickar bakåt. Är det inte något som förföljer mig där nere? Jag ställde upp i ett Triathlon i Stockholm för två år sedan. Jag var tvungen att simma 1500 meter i Riddarfjärden i Stockholm. Jag kan inte simma snabbt, det är helt klart min svaga gren i tävlingen. När de andra i mitt startfält crawlade ifrån mig och mitt grodsim, var allt jag kunde tänka på vad som eventuellt skulle kunna dra ner mig i det mörka vattnet. Jag låg sist och försökte minnas alla artiklar jag läst om haj-angreppen utmed de svenska badstränderna. Ibland slängde jag en blick mot den man som satt och bevakade mig. Han satt i en jolle och skulle inte alls kunna rädda mig vid en attack. En åra mot en haj. Don¨t think so.
I natt kom alltså hajen tillbaka till mig och mina tankar. Eller tillbaka och tillbaka, jag brukar inte drömma om hajar. Så illa är det inte. Än. Men nu, när jag låg och försökte somna, bestämde sig mitt huvud istället för att det skulle vara mycket roligare om jag var ute och åkte vattenskidor i stället. Så tanken börjar där, i en sjö, på ett par vattenskidor. Jag har alltid fruktat sjöhajarna. Det var soligt och jag åkte duktigt. Men så kom den där känslan. Det är något som förföljer mig. Jag kikar bakåt och ser skuggan i vattnet. Börjar sick-sacka fram. Korta svängar, långa svängar. Jag vet inte om hajen närmar sig, men den finns definitivt kvar bakom mig. Paniken växer. Jag ligger alltså nu vaken och söker efter panik. Då dyker skidhoppet upp (omg), dvs en plattform gjord för att man ska kunna utföra akrobatiska hopp när man är ute och åker vattenskidor. Jag bestämmer mig för att satsa. Tar ut en lång sväng för att bygga upp kraft. Spänner linan och låter farten maximeras så att hoppat kan skjuta ut mig långt. Får till det perfekt. Det jag inte hade räknat med att jag skulle fabricera var att hajen hade samma plan. Den hoppade efter. Fångade mig i luften och lät tänderna jobba in i mig. När vi bryter vattenytan är jag redan delad. Ser ni vad som händer här? I en dröm hade den slutat där. Precis innan tänderna skulle slica upp mig hade jag vaknat. Men i den här fabricerade versionen såg jag mig själv ätas upp. En mycket märklig känsla. Och då kan jag passa på att svara på ett tidigare inlägg om hur man helst vill bli uppäten hur man helst vill bli uppäten. Svald hel eller tuggad på. Efter den här incidenten vill jag bli svald hel.
Känslan av att jag så gärna ville drömma det här lilla spektaklet var stark efteråt. Tyvärr så hände det inte. Kanske har mer tur den här natten.
