Jag tänkte börja mitt bloggande här med att prata lite om fantasy. Eftersom det är den genre jag skriver mest i och även läser mest när det gäller just fiktion. Inte bara fantasy givetvis och jag tänkte försöka författa ihop ett senare inlägg om hur viktigt just läsandet är för skrivandet. Jag inser också att jag fyrar av en del namn och bokserier nedan men lugn, jag ämnar återkomma till dem alla.
Det finns vissa föreställningar om fantasy. Att det är bondpojkar som blir goda utvalda krigare. Fagra damer och trevliga trollkarlar. Terry Goodkinds Sanningens Svärd serie ungefär fast med mindre illa placerad objektivism, BDSM-tjejer och onda kycklingar (Protip: Sannings Svärd är en dålig serie). Jag undrar vad denna bild kommit ifrån. Kan det vara Tolkien? Frodo är ju trots allt en ganska vanlig hob när Sagan om Ringen startar. Men det går även tillbaka till sagor både från när och fjärran där helt vanligt folk ofta ramlar på något äventyr. Fantasyn har ju bland annat sitt ursprung någonstans där, i vårt behov av sagor och berättelser. Tolkien ville ju verka en stor del i just sagotraditionen. Nu är ju dock fantasy genren nedlusad med dvärgar, alver, resebeskrivningar och episka bokband tack vare den gode professorn. Det kan då verka som att fantasy genren ironiskt nog saknar fantasi. Vilket givetvis är något jag själv har gnällt om i tid och otid. Bjälken i mitt eget öga och så vidare. Men det stämmer ju egentligen inte. Oavsett om man går bakåt i tiden till för exempel Merwyn Peakes underbart välskrivna Gormenghast serie som är krönikan över ett slott och dess underliga härskare, Roger Zelaznys Amber serie om striderna mellan en kunglig familj i den ”riktiga” världen Amber eller Stephen R Donaldsons böcker om Thomas Covenant The Unbeliever. En spetälsk som blir utvald att rädda en värld han inte tror finns.
Eller under de senaste årtiondena har vi till exempel Steph Swainstons lite knarkiga böcker: The year of our war, No present like time och The modern world. Där vi får följa en bevingad narkomans kamp mot gigantiska insekter samtidigt som han skiftar in och ut mellan två världar. Den något ökände Nick ”jag skrev en fortsättning på Sagan om Ringen” Perumvos serie Diamantsvärdet och Träsvärdet. Eller Richard K Morgans The Steel Remains som har en av de får homosexuella huvudkaraktärerna jag har sett i fantasy. Eller ta all så kallad urban fantasy som exploderat på senare år där magi, älvor, riddare och annat springer runt i moderna städer. Där märks till exempel Jim Butchers bokserie om trollkarlen och privatdetektiven Harry Dresden.
Det finns även de som klagar på att fantasyn har blivit för mörk och våldsam. Men den har ju alltid varit det. Hur har man missat Robert E Howards Conan och otaliga andra av hans karaktärer, Micheal Moorcocks Elric, Glen Cooks The Black Company eller Fritz Leibers historier om Fafhrd & The Grey Mouser? Återigen så är många av våra sagor och legender inte de allra mest rosenskimrande heller.
Så materialiseras aldrig riktigt den här ska vi säga nidbilden av fantasyn. Även om den rumlar runt i flera bokserier. Ja, det finns bondpojkar och bondflickor som ödesbestämda att fajtas mot valfri Sauron kopia. Floder av vad som är eller kan vara heta alver, buttra dvärgar och goda trollkarlar. Men jag skulle säga att det inte direkt är huvudfåran, varken då eller nu.
