Hon smög ut ur sovrummet. Var noga med att inte väcka honom. På balkongen hade hon gömt köttfärsen, den hade fryst ute i vinterkylan. Hon tinade den snabbt i mikron. Nu satt hon i badrummet och åt den råa köttfärsen med händerna. Hon kände köttets struktur, grovmald. Peppar. Sältan. Skammen över att behöva sitta i badrummet. Och äta med händerna. Hon reste sig, gick ut i köket.
Råa ägg. Det gick inte att förklara. Hon tog äggen ur förpackningen, vägde dem i handen. Enligt alla logiska regler borde de vara tillagade nu. Ändå skvalpade innehållet när hon skakade dem. Innehållet verkade vara både vattnigt och fast på samma gång.
Hon inspekterade kastrullerna noga. Den grå-gröna sörjan påminde om ärtsoppa, men var det verkligen det? Hon försökte minnas tillbaka till den hemskaste ärtsoppan hon någonsin hade ätit. Boden -99. En obeskrivlig röra utan smak och med något som skulle likna fläsk. Den här soppan var värre. Hon studerade den rosa nyansen och de alldeles för stora, för fläskiga bitarna i den. Kunde ryktena vara sanna? Bitarna knastrade i munnen, när hon blundade kändes det som hagel på tungan. Tungan började domna bort, svälla. Hon tuggade mer och mer. Det gjorde ont, men hon kunde se det nu.
Skimmer i horisonten. I diset längst bort i lokalen, den som är så fjärran att dess slut inte kan skönjas. Den som är som stjärnhimlen sedd genom ångan och vattenröken från fallen vid världens kant. Det var dags att visa framfötterna. Att vara modig och våga för en gångs skull. Det var dags att släppa rodret och rent symboliskt färdas dit fallen bär. Det var början på ett äventyr.
