Innan jag börjar så vill jag utan omsvep erkänna att det är något som inte stämmer med detta tips. Jag vill ha era tips om en bok. En specifik bok. Var jag kan hitta den, närmare bestämt.
Vem är mannen
som väntar i regnvåta tunnlar
som bär sin skugga som en fjäderdräkt?
Jag minns hur det var de raderna jag fastnade för. Jag kan inte säga varför. Jag förstod inte då vad de betydde, och vet inte om jag förstår det idag heller. Men ett kvartssekel senare kan jag fortfarande citera dem och många andra delar av boken.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att det här är en alldeles särskilt annorlunda bok. I efterhand inser jag att den fick en perfekt start – den överrumplade mig. Jag hittade den inkilad bakom en ranglig furusäng på ett enkelt vandrarhem på vischan. Nedfallen eller gömd, det vet jag inte, men däri i det slitna och sunkiga rummet som var som en klostercell från sextiotalet, var boken en fantastisk skatt att hitta. Dess pärmar var röda och odekorerade, och några av de slitna sidorna i början av boken saknades. Jag slog upp den på måfå, och såg raderna ovan. Sedan var jag fast.
Boken är en vindlande historia som följer en mans vandring genom Europa från söder till norr, genom ett tidlöst efterkrigslandskap. Den är berättad i första person, och en stor del av den upptas av hans kryptiska inre monolog. Det var svårt att placera handlingen i tid, sannolikt avsiktligt. Berättaren är opålitlig, och erkänner det öppet. Han söker efter nålen som i ungdomen rispat hans inre öga; orsaken till brytningsfelet i blicken mot livets skuggspel.
Han är besatt av vatten, av hav och flod och dem som brukar det. Han vandrar från medelhavets havsbyar och hamnkvarter, genom Europas stora artärer, de stora industrivarven i väster, och upp hem till Sverige. Geografin är vag, men hamnkvarteren är alltid förfallande samlingsplatser för all världens moraliska bråte. Men trots sin fascination för dessa skuggfigurer och deras värv, så håller han sig alltid lite utanför allt sällskap, och han reser alltid till fots. Bara till vattnets rand, inte längre.
I Sverige vandrar han allt mer ensam upp mot norr. Jag tappar bort hans väg, när han passerar städer jag inte kan placera. Men tillslut kommer han till ro. I ett hus och ett rum han tycks känna väl, ett gammalt vilohem som inte tycks ha några andra gäster, blir han kvar. Han spenderar bokens sista sidor vid ett fönster, stirrande på den sjö han en gång växt upp vid.
Som synes är det inte mycket till historia, i alla fall inte på ytan. Nu för tiden kan jag ärligt talat inte avgöra om det är min barnsliga förtjusning i boken när jag hittade den som gör att den dröjer sig kvar hos mig. Till en början fann jag en romantisk förtjusning i att jag inte visste namnet på varken boken eller författaren. Det gjorde den än mer mystisk. Den var språkligt spretig, ofta tungläst, men också avigt vacker. Det var en ny värld, och den kändes mer som min egen på grund av avsaknaden av upphovsman.
Så jag kommer ihåg att jag nästan blev besviken när jag hittade tidningsurklippet invikt i bokens bakre pärm. Vilken tidning det var framgår inte, men den var skriven 1969, och det var mer eller mindre en nekrolog. Inte den mest respektfulla jag läst, heller. Föremålet för den hette Bror Asp, född i bygden. Det verkade inte varit en helt populär man. Som ung tycktes han ofta ha varit på tvärs med både kyrka och polis, och lämnat stan så fort han kunnat och ha rest runt i oklara syften i Europa. Att han alls koms ihåg på födelseorten verkar ha berott på att han gjorde återbesök två gånger, och båda gångerna ställde han till oreda. Sista gången genom att dö på ett spektakulärt, men retsamt vagt beskrivet sätt. Dessutom skrev han under sitt liv en bok. Jag fattade inte då varför det var en så stor sak; som om byn inte fött några andra skrivkunniga. Hur som helst; bokens titel var enligt nekrologen ”Om korpars flykt”, och jag antog att det var den jag höll i min hand. Dödens svartvingade handelsmän figurerade trots allt då och då i boken.
Det är, som sagt, ett kvartssekel sedan snart. Flera år innan jag hörde talas om Internet, och långt mer innan det blev den oändliga kunskapskälla det är idag. När jag kom tillbaka till stan, efter sommaren, så kollade jag på biblioteket om jag hittade något mer av eller om honom, men jag gick bet. Så där slutade mina eftersökningar på den tiden. Den trasiga boken och den kortfattade dödsrunan var det enda jag hade.
Kanske är det bara en kuriositet, en krumelur i litteraturhistoriens marginal. Men nyfikenheten är den bästa kryddan, och det faktum att jag egentligen inte vet något om den, att den tycks existera i en bubbla utanför tiden, ger den en speciell lyster för mig. Jag läste den ett par gånger under åren efter jag hittat den. Jag märkte att jag fattade mer, att historien djupnade. Jag lade märke till saker som tidigare gått mig förbi. När jag själv hade börjat läsa Crowley, exempelvis, framstod några av bokens resonemang plötsligt som avslöjande snarare är kryptiska. Att han hade mycket att säga om inte helt vardagliga ämnen blev allt tydligare.
Tyvärr kom jag aldrig så mycket längre än så. Boken försvann ur min ägo runt millennieskiftet, i samband med ett inbrott i min lägenhet. Det händer titt som tätt att jag läser saker som resonerar med något jag kommer ihåg från boken, men som jag nu berövats möjligheten att kolla upp.
Så nu vänder jag mig till er. Eftersom mina sökningar hos bibliotek, boklådor och elektroniska källor än så länge kammat noll, så behöver jag hjälp. Är detta en bok som så fallit i glömska att den inte existerar i vår digitala värld? Eller har jag fastnat i någon självpublicerad liten skrift, okänd utanför bykretsen? Eller hade i själva verket boken och artikeln inget med varandra att göra, och det är fel titel jag söker efter?
All tips emottages tacksamt!
