Grate Ekspektashuns

Redan Cicero i sina verk om retorik konstaterade att genom att manipulera sina åhörares förväntningar kan den gode talaren förstärka och förändra sina åhörares uppfattning om ett tal eller en text. Om talaren började med att ge intryck av att han varken hade något att säga eller hur han skulle säga det, för att därefter gradvis motbevisa detta intryck, så kunde talet som helhet ge ett starkare intryck än om samma tal gjorts väl hela vägen. (Så ja, en gång i tiden fanns det en bra tanke bakom inledningen ”Jag är inte någon talare, men…”).
Det är inte bara låga, utan fel förväntningar på något som förstärker och totalintrycket. Litteraturens kanske starkaste exempel är Marcus Antonius tal till folket efter mordet på Caesar i Shakespeares pjäs. På omkvädet ”Och Brutus är en ärbar man”, vänder han vad som först verkar vara en hyllning till Brutus rättrådighet och mod till att få folkhopen att slita Brutus i stycken. (Från på mitten av denna sida, och resten.)

Det handlar om förväntningarnas makt. Det gäller film, böcker och musik, lika väl som tal. Vi kan bygga upp dem för att sedan rasera dem; dra ner dem för att sedan förvåna; båda metoderna leker med våra intryck. Men det är också så att när våra förväntningar är höga, och de levs upp till, så blir totalupplevelsen närmast sublim. Det är vad hype syftar till. Så synd, då, att den så sällan infrias. Jag antar att de flesta har en egen historia om hur en idol har lämnat en bittert besviken över ett verk.

I natt var jag och såg Prometheus. Jag gick därifrån med en stark känsla av besvikelse, som jag just då inte riktigt kunde formulera. Filmen var snygg, och försökte berätta Aliens förhistoria, men den lämnade mig tom, och lite arg. Till en del beror det på att den är uselt skriven (och kanske, som Anders föreslog, att de klippt bort en bunt scener som skapade stora hål i handlingen), men i viss mån ligger misslyckandet i mig själv. Mina förväntningar var fel, och det gjorde en redan dålig film mycket sämre.
Denna post är resultatet av ett försök att fundera ut mer om hur mina förväntningar lade krokben för filmen. Jag har kommit fram till att där jag hade förväntat mig en serie kopplingar och blinkningar till övriga Alien-filmer, så fick jag klumpiga parodier (gigantisk facehugger, någon?) och upprepningar. Där jag förväntat mig ett teologiskt sökande efter meningen med livet, relationen till en skapare och själens existens och betydelse, så fick jag tomma, yxiga repliker utan varken djupare mening eller sammanhang. Där jag hade väntat mig starka karraktärer fick jag osammanhängande pappersdockor (frågan är om inte samtliga skådespelare hade ersatts med androider…). Där jag väntat mig krypande skräckstämning och lite monsteraction så fick jag snygga kulisser, förutsägbara ”överraskningar” (Malin frågade mig ”Kommer monstret öppna dörren och säga ’Mamma’ nu?” ungefär 30 sekunder innan det hände), spaltter och flåsande.

Något som gör funderingen extra intressant är att som varande en prequel, så väntade jag mig som sagt kopplingar till de andra filmerna. Men då tänkte jag mig logiska sådana: handlingstrådaar som löper in i de andra filmerna och förebådar händelserna. Inte att de bara rakt av återupprepar så mycket material, scener och karaktärer. Fast i sämre versioner.

SvD kallade det för en ”bimbofilm – snygg och dum”, och jag kan inte annat än att hålla med. Och inse att jag gjorde bort mig som förväntade mig intelligent och filosofisk monsterskräck. Shame on me. Hur hade filmen varit om jag haft andra förväntningar? Det kommer jag aldrig få veta. Nu får jag leva med ytterligare en besvikelse.

Hur skall en författare bygga upp rätt, eller snarare konstruktiva, förväntningar på sina verk? Lägger en felstavad rubrik rätt grund för en text om Cicero och Shakespeare?Hur gör man för att få läsaren intresserad, och förvänta sig rätt saker, men samtidigt överraskad när han läser? Hur bygger man en bra hype?