Jag har ofta förundrats över dessa hundmänniskor som går där vid vägen i ur
och skur med sina ”bästa vänner” och plockar upp deras bajs i små påsar.
Vad är det som driver dem, hur kul kan det vara?
Sedan ett antal veckor sedan kan jag ställa mig till skaran hundmänniskor.
Nu står jag där vid vägkanten med en lila bajspåse och regnet faller över
mig och min hund. Jag kan se de medlidsamma blickarna i bilisterna
som kör förbi. Jag kan se hur de tänker att nu står han där igen Gubben med
hunden, stackarn. Men är det verkligen synd om Gubben med hunden. Efter
att i åratal suttit framför en dator på jobbet och framför en tv när jag
kommit hem är det faktiskt riktigt skönt att stå med lila bajspåse i regnet.
Jag har fått en ny identitet. Jag tillhör nu en av de där karaktärerna som ofta
inleder deckarserierna på tv då Gubben med hunden går i skogen och hunden
sniffar upp ett lik som legat i gömd i någon buske.
Det som också är spännande med hundar är att de ofta är med i skräckfilmer.
Familjen som flyttar till det där huset som ligger lite avsides, just utanför
staden. Det där huset som invånarna i samhället undviker för att de vet att
det är nått konstigt med huset. Den första att upptäcka att det är något
konstigt är just hunden. Hans ser saker som inte människan ser, vilket
min hund börjat göra hemma hos mig. Kanske bor det något gammalt spöke
i mitt hus som jag inte sett. Det har ibland varit lite konstiga
ljud på vinden måste jag erkänna.
I filmens värld är det inte allt för ovanligt att det är just hunden som
springer iväg och skall ta en fight med det där okända monstret. Som i den
här scenen i en av mina favoritfilmer Braindead där hunden råkar ut för en
ond tant. När filmen gick på bio fick besökarna var sin spypåse så det
kanske ni behöver om ni nu vågar se filmklippet. Regissören bakom
mästerverket är Peter Jackson, ja just den Peter Jackson han som gjorde
Sagan om ringen och King Kong.
Se den på egen risk.
Braindead
