Det börjar bli mörkt ute. Snart är det mer mörkt än ljust. Och med det sämre sikt framåt på väg till och från jobbet. Periferin försvinner. Det tar längre tid att se vad som kommer emot en. Det är läskigt. Men sen är det ändå alltid bara någon man, eller kvinna, på en annan cykel på väg till ett annat jobb. Eller skola. Mörkret är som skräckfilmerna såklart. Ofta superläskigt innan man ser monstret. Eller spöket. När man väl får det visuellt, då släpper allt och man kan istället försöka njuta av vad det filmen bjuder på i övrigt. Fin bildproduktion kanske.
Nåväl, mörkret är över oss. Och jag har köpt en ny cykellampa som på högsta kräm lyser upp en halv fotbollsplan. Det är också läskigt. Inte för mig men för alla jag cyklar ikapp. I några sekunder hinner de förhoppningsvis tro att det kommer en bil efter dem där i skogen, och att de är jagade. För varför skulle en bil köra på en cykelbana i skogen? Läskigt. Sen ser de mig. Oläskigt. Jag kan inte prata för alla på fruktan, men mörkret är min främsta inspirationskälla. Den och musik. Och med musik tänker jag mest på Ed Harcourt. Jag skulle kunna sätta upp alla hans texter på väggen, kasta pil, och sen göra något med stycket jag träffat. Det låter som en framtida skrivövning.
Mr Ed Harcourt:
So I’ve been told it’s all in my mind
I must confess they treat me quite well here
They give me a room without any hooks
No climbing the walls or breaking the furniture
Just paper cuts from library books
All the ghosts are calling out my name again
Saying that they want to be my friends
Waiting for the moment that I can join them
Telling me the end is not the end
