Jag älskar deadlines, har jag sagt det? Jepp, misstänkte det. De senaste veckorna har jag tyvärr sett ett par skrivrelaterade såna swisha förbi mig medan jag maktlöst (nåja) stått och tittat på. Bland annat har jag missat att skriva ett par bloggposter här på Fruktan. Det är sånt som händer och jag kan inte göra så mycket åt det så här i efterhand. Vad har jag gjort istället? Jag har skaffat mig intryck.
Jag har till exempel bra grundmaterial nu om jag vill skriva om:
1. Hur det är att sitta i ekonomiklass Heathrow – San Francisco mellan två finnar med världens minsta blåsor som kontinuerligt beställer in två gin & tonic och en öl. (Finnarna alltså, inte blåsorna.)
2. Hur det kommer sig att det är så många otroligt vackra kvinnor på en bar i San Francisco där merparten andra besökare ofta är rika män. (Flertalet var prostituerade, men på baren föredrog man att man kallade dem eskorter.)
3. Hur små cellerna var på Alcatraz. (Jättesmå.)
4. Hur det är att vara sist i världen att läsa Game of Thrones. (Man får akta sig väldigt noga för spoilers.)
Som ni kanske anar vid det här laget jobbar jag nu förstås på en story där en call girl delar cell och toalett med en alkoholiserad finne och en oskyldigt dömd speldesigner – mitt alter ego – som försöker läsa ut en bok och fly cellen innan finnen avslöjar slutet för honom. Eller, det gör jag inte. Men jag garanterar att dessa intryck hamnar i någon story någon gång. De är för bra för att låta vara.
Den här gången knyter jag ihop säcken med två fantastiska lektioner i hur man skriver en bok:
2. Hur man skriver en klassiker.
Tänk på det!
