Ibland köper jag böcker helt på omslaget. Det låter lite skumt eller hur, jag läser faktiskt på baksidan också innan jag slår till. Men ibland ser jag bara något omslag som ser så dumt ut att jag inte kan motstå. Ibland funkar det, Andy Remics ”Soul Stealers” (andra delen i en trilogi) hade ett par albino vampyrbrudar på omslaget, klädda i läder och i provokativa poser. Den köpte jag faktiskt nästan helt på omslaget. Jag blev positivt överraskad dock, boken är en helt okej pulp-aktig action-fantasy. Det är faktiskt aldrig fel. Vissa gånger funkar det dock inte, som med boken ”Honeyed Words” vars omslag är en tjej med svärd på en motorcykel. Låter generiskt eller hur? Den handlar om en svärdsmed som slåss med drakar och jag läste två kapitel innan jag gav upp. Den var inte bra. Jag erkänner att det inte är det bästa systemet att hantera impulsköp men när det funkar, ja då funkar det utmärkt. Det var så jag upptäckte ”Jane Carver of Waar”.
Namnet fick mig direkt att tänka på ”John Carter” böckerna som handlar om en amerikansk soldat som hamnar på mars. De skrevs från början av 1900-talet till runt 1940 av Edgar Rice Burroughs. Omslaget av ”Jane Carver of Waar” var av en lättklädd kvinna med svärd och baksidestexten skrek ”John Carter” knock-off. Jag köpte den och förberedde mig på det värsta.
Boken var helt jävla magisk! Jane Carver är en biker brud som efter lite klammeri med rättvisan ramlar på en teleportör i en grotta. Den för henne till planeten Waar. Det första som händer förutom att hon inser att hon inte längre har kläder på sig är hon bevittnar en massaker, hjälper den enda överlevande och bestämmer sig för att hjälpa honom återfå sin sexiga rymd prinsessa. Men innan de hinner göra mycket alls blir de båda tillfångatagna av centaur-tigrar. Precis som i ”John Carter” böckerna påverkas Jane av planetens lägre gravitation och blir per automatik starkare än de flesta på planeten samt att hon kan praktiskt taget kan hoppa över låga byggnader. Dock finner jag att ”Jane Carver of Waar” är mycket mer realistisk på ett sätt eller åtminstone så realistisk som en ”biker brud på mars” kan vara. ”John Carter” är på många sätt ett barn av sin tid och det är inte många problem John Carter inte kan lösa genom ära, manlighet och nävarna. Det är inte ofta han misslyckas och även om slutet av ”Gods of Mars” kan räknas som det är det ändå för han inte är snabb nog.
Jane Carver å andra sidan har otur, hon gör misstag, tvivlar och får rätt mycket stryk under hela boken och uppföljaren ”Swords of Waar”. Karaktären känns mycket mer mänsklig och lättare att relatera till. Överlag är boken också mycket mörkare än ”John Carter” böckerna vilket i och för sig har med att göra när respektive verk skrevs, dock ger det ytterligare en udd av realism. Missförstå mig rätt, jag är inget fan av tanken att våld och sex är vuxet och gör böcker per automatik mer realistiska. Men det finns också ganska många roliga omvända situationer, vackra pojkar hamnar ofta över Janes axel i en väldigt klar parodi av den gamla prinsessan över hjältens axel grejen.
Har man läst ”John Carter” kommer mycket av ”Jane Carver” kännas igen, inte bara namnet. Boken börjar till och med på samma sätt som ”Princess of Mars” det vill säga med en prolog där författaren säger att han återberättar en historia han fått berättat för sig. Det tillsammans med grottan, teleporteringen och centaur-tigrarna som är en kopia av de gröna marsianerna från John Carter är väldigt uppenbart tagna från originalet och jag misstänker att det kan kanske störa en och annan läsare. I slutändan är boken både en hyllning till och en pastisch på Burroughs hjälte och värld. Jag tror ändå inte att man måste ha läst ”John Carter” böckerna för att ha behållning av ”Jane Carver of Waar”. Det är inte det mest intellektuella som någonsin satts på pränt men något man kan ha roligt med några eftermiddagar.
