Novellutkastet Klasskamp är skrivet av Boel Bermann.
De slänger saker på glaset till fordonet vi transporteras i. Skriker och skanderar därute, deras röster hörs inte in genom ljudisoleringen, men jag kan se deras munnar röra sig. Jag rycker till varje gång något slår emot glaset. Vet att det är okrossbart glas, skottsäkert, men jag är ändå rädd. Här inne är det sterilt och decificerat. Glaset är min och alla de andras livförsäkring. En genomskinlig mur som skiljer på oss och dem. Jag vet att jag och de andra i fordonet är en lyckligt lottad skara. Inkomstskillnaderna är enorma, krisen härjar i hela Europa och klasskampen har intensifieras.
Människorna där utanför fordonet hatar oss. Jag kan se det i deras ansikten. Jag borde veta bättre, borde låta bli att titta ut. Men jag kan inte låta bli. Spejar alltid efter henne de få tillfällen jag kan se riktiga människor. När jag får glimtar av verkligheten mellan alla olika vårdavdelningar jag färdas mellan. Chansen att jag skulle få syn på henne är minimal, chansen att jag skulle känna igen henne ännu mindre.
Alla där utanför glaset tror att vi har det bättre än dem. Och det har vi sannolikt om vi ser på de grundläggande, mänskliga behoven. Näringsriktig mat, privata utrymmen, hög kvalité på uniformen vi bär, motion och mental stimulans. Allt de som andra människor därutanför anser att de har rätt att begära. Jag håller med dem. Det borde vara mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter åt oss som inte helt ses som människor.
Gräset är alltid grönare på andra sidan, sa folk förr. När det fortfarande fanns gräs. Innan de sura regnen kom. Jag har sett bilder på gräs. Läst på nätet om de olika sorterna. Uttrycket gräs är arkaiskt och främmande, men jag fick det förklarat för mig och researchade tills jag förstod. Att man alltid längtar efter det man inte har. Ser de protesterande människorna försvinna iväg långt där borta. Jag vill ha deras frihet. Jag hoppas att de uppskattar den. Detas möjligheter, hur begränsade de än är av statlig regulation och minimal inkomst.
Jag tillhör medelklassen. Det är också ett arkaiskt uttryck. Klasser var också obegripligt för mig, uttryck som användes i en helt annan betydelse fram till tidigt 2000-tal. Mänskligheten delades in i klasser vagt beroende av inkomst, utbildning och yrke. Underklass, medelklass, överklass. Det borde ha varit en enkel ekvation. Men som jag har tolkat informationen jag fått fram försökte i stort sett alla verka som om den tillhörde en annan klass än den de egentligen var del av.
Ingen ville vara underklass. Möjligen kunde en del acceptera uttrycket arbetarklass, men annars försökte underklassen framstå som medelklass.
Medelklass var socialt acceptablet att tillhöra för majoritete. Men många inom medelklassen kallade sig övre medelklass och gjorde anspråk på överklass, även när de inte uppfyllde de satta kriterierna. Medelklass var acceptabelt. Överklass var åtråvärt.
Men de som tillhörde överklassen sa det aldrig rakt ut, de svarade aldrig på direkta frågor om sin klasstillhörighet och försökte bete sig som att klass inte hade någon betydelse. Vilket den naturligtvis hade.
Nu för tiden betyder klasserna något helt annat. Medelklassen som jag tillhör är försvinnande liten. Det är vi som får överklassen att leva för evigt. Vi är anledningen till att de kan dö och sedan återuppstå. Då finns vi inte kvar naturligtvis. De radera våra minnen och för över överklassens minnen, upplevelser och personigheter till våra kroppar, vid behov. Vi vårdas hela våra liv, även om det alltid finns en yngre klon tillgänglig som tas fram var femte år. Vi andra behövs som säkerhetsbackuper. För blod, celler, lever, honrhinnor, njurar och hjärta. Varje överklass-individ har ett 20-tal versioner av sig själv tillgänglig. Det är viktigt att ha backup. Att kunna skörda det som behövs för stunden. Forska på oss för att ta fram perfekt genetiskt anpassad medicin.
Jag är inte yngst. Ester8. 35 år gammal. Sannolikheten att de skulle behöva använda vitala delar av mig är minimal, men jag förstörs först vid 50 års ålder. Sån är regeln. Överklassen gillar inte tanken på att versioner av dem själva inte ska få leva ett fullt liv. De drog gränsen vid 50. Jag undrar vad som skilde mig från Ester9. Vi borde ha varit identiska. Ändå fann Ester9 modet och styrkan att rymma. Något jag inte vågat. Något jag inte ens överväger att försöka mig på. Det är därför jag tittar efter hennne överallt. Spejar och försöker få syn på mitt eget ansikte i folkmassorna. Kommer hon ha gjort om sig och förändrats för att inte hittas? Skulle jag känna igen henne?
Snart är vi framme vid den nya vårdanstalten. Vår värd måste vara i närheten. Det är därför de förflyttas oss. Inte alla versioner naturligtvis. Men alltid två kopior separat från varandra som båda är bara en halvtimmes avstånd från värden. Vi är många backup-kopior i fordonet. Det måste vara en större tillställning för överklassen. Terrorhotet är stort från underklassen. Skulle ett attentat inträffa måste operationen ske snabbt och smidigt. Överföringen måste ske med minsta möjliga fördröjning, så att överklassen kan fortsätta leva för evigt.
