Kroppskontakt

På 1990-talet hade mycket ny skräcklitteratur den mänskliga kroppen och jaget i fokus. Skräcken låg inombords, i oss själva eller människorna runt omkring oss. Jag vet inte om skräckförfattare just börjat läsa Sartre (”l’enfer, c’est les autres”), eller om det bara var en motreaktion mot allt större och mer komplexa artificiella mytologier och spektakulära monster. Men det var i alla fall väldigt vanligt med förstapersonsskildringar av krypande sjukdomar (mentala och fysiska) som erövrade berättaren, och ett frosseri i kroppens groteskerier. ”Exquisite Corpse”, någon?
Den typen av skräck har kanske blivit lite mindre prominent idag, men för mig lever den väldigt starkt. När jag skriver petar jag gärna på den där känslan av att bli förrådd av sin kropp eller sitt sinne; det där man litar allra mest implicit på. När det jag trodde var jag inte längre agerar som det brukar, vad jag kan jag då lita på? Är mina tankar mina? Automaton är väl det tydligaste exemplet av de noveller jag läst in här.

Jag har i dagarna blivit påmind om varför jag finner sådana här ämnen så fascinerande. Ända sedan jag på lågstadiet upptäckte glädjen i att tävla har jag alltid varit en väldigt fysisk person. Jag har sett kroppen som ett redskap som kan kontrolleras, utvecklas och användas. Vare sig det har varit på eller utanför idrottsplan har medvetenheten om min kropp och dess funktionsduglighet varit ständigt närvarande. Tanken på att uppnå singulariteten, att kunna lämna sin fysiska kropp och bli ett digital medvetande är väldigt kluven för mig; jag skulle sakna min kropp.
Men, hur som helst, för stunden har en glad treåring på en lekplats, tunn nysnö och blankis på en asfaltsbana lett till att jag nu måste planera hur jag skall ta mig upp ur en soffa och att jag får utforska njutningen med att åka hiss på tågstationer. Jag vet vad felet är, och jag vet att det kommer gå över, men jag är vansinnigt frustrerad och känner mig förrådd av min kropp. Den gör inte som den skall, den surar och säger ifrån när jag försöker röra mig. Det är som den inte är en del av mig längre, utan en lite lätt främmande plåga jag dras med.
Känslan av det främmande är centralt i nästan all skräckliteratur. Det är som är annorlunda och avvikande. Jag tycker att den skräck som fungerar bäst är den där en liten saken, en liten avvikelse, raserar det vi ser som normalt och kastar ut oss en främmande värld. När den lilla avvikelsen kommer inifrån en själv blir den så väldigt personlig.