Fruktan läste Svenskan i helgen, http://www.svd.se/kultur/kulturhuvudstads-saret_8822536.svd, om Umeå och kulturhuvudstadsåret eller huvudstadssåret. Om arga kulturarbetare som inte vill. Som distanserar sig, kanske på goda grunder. Och samma gamla fråga dyker upp: kommer denna Fruktanmedlem någonsin kunna bli kultur – på riktigt? Måste man vara arg, förbannad på, tja, något, etablisemanget, mamma och pappa eller MAKTEN? Jag var aldrig för cool för skolan. Jag gillade skolan. Gillade debatt, diskussioner men gjorde inte så mycket. Blev aldrig vegan, spelade aldrig i band. Jag tyckte jämställdhet var viktigt, tycker det fortfarande, men meh, jag är inte ens en riktig feminist. Det vill sig inte, jag har inte den radikala genen.
Kan man bli kultur ändå? Vem bestämmer? Jag, du, eller vem? Min ilska kommer smygande, mycket är åt helvete och jag har en gnagande känsla av att det finns alldeles för mycket yta. Smäck, i det som är, eller kallas kultur. Som inte känns helt ouppnålig. Det krävs i många fall hantverksskicklighet men den kan jag träna mig till. På gott eller ont har jag utvecklat en teknik för att ta mig an saker jag inte behärskar, genom att tänka “Hur jävla svårt kan det vara?”. Det kanske kan vara lite punk ändå?
