En novell av Erik Odeldahl. Först publicerad som ljudnovell här.
Vi flyttade in i huset medan vi fortfarande hade framtiden för oss. Alice var ännu inte född. Jonas var två år gammal och älskade att springa runt på den stora tomten. Vi var lyckliga. Det låg mitt i villaområdet, åtskilt från de andra husen av en stor tomt, inringad av en majestätisk häck av enbuskar. Runt om hade villa efter villa rivits ned för att ge plats åt nybyggda parhus. Men vårt hus stod fortfarande kvar, som om den höga häcken på något sätt skyddade det från byggherrarnas skopor.
Vår första tid i huset var perfekt. Vi var äntligen fria från den kvävande lilla lägenheten. Jag älskade de knarrande trapporna, den lagom skeva ytterdörren, den mörka matkällaren, den höstlövstäckta gräsmattan. Jag minns hur jag satt i köket och tittade ut över trädgården där min fru och Jonas räfsade upp löv från marken. Jag tänkte, det kan inte bli bättre än det här. Men det blev det. En gnistrande kall vinterdag i januari föddes Alice och tre dagar senare kom hon från Huddinge sjukhus hem till oss. Det lilla någonting som alltid saknats i mig fylldes med innehåll. Jag var komplett. Vi var kompletta. Vi hade varandra och vi hade huset. Varje dag gick jag till mitt arbete på biblioteket, lyckligt vetande att min fantastiska familj väntade på mig när jag kom hem igen.
Och så fortsatte det i strax under ett år.
Det var en kväll i november. Alice var tio månader gammal och kröp omkring på källargolvet medan jag och min fru städade bland saker den förre ägaren lämnat efter sig när han dog. Alice hade ännu inte lärt sig gå, utan utforskade huset krypande på knä. Det fanns inga vrår eller skrymslen som undgick hennes nyfikna fingrar. Hon kröp in bakom en gammal byrå och försvann. Vi blev naturligtvis mycket oroliga. När jag föste undan byrån fann jag något mycket underligt. Bakom den fanns en låg öppning in till ett trångt utrymme, stort som en garderob ungefär. Jag lyste in med min ficklampa och fann Alice sittande på golvet med en underlig apparat framför sig. Den var ungefär femtio centimeter hög och bestod av en uppsättning stavar och kugghjul i ring runt en centralt placerad cirkulär och konvex spegel. På stavarna runt kärnan var ytterligare åtta speglar monterade. När ljuset från ficklampan träffade dem reflekterades det dem emellan och lyste upp hela utrymmet. Alice sken av glädje över sitt nya fynd. Hennes skratt fyllde rummet. Då började den runda spegeln plötsligt rotera.
Jag är inte riktigt säker på vad som hände härnäst. Jag minns att Alice förde handen över apparaten så att skuggan från det reflekterade ljuset antog bisarra former på väggarna. Plötsligt drabbades jag av illamående och marken gungade under fötterna som om jag stod på en båt i hög sjö. Bakom mig, ofattbart långt bort, hörde jag min frus panikdrabbade röst som skrek åt mig att flytta mig. Spegeln i mitten på apparaten snurrade nu så fort att dess detaljer inte längre gick att urskilja. Ett ilsket pipande ringde i mina öron. Något blixtrade till framför ögonen på mig och jag tyckte mig se hur Alice skugga på väggen liksom ändrade skepnad. Den växte och växte, inte alls i proportion till ljuset i rummet och täckte snart hela väggen bakom henne. Men det var inte Alice skugga jag såg, utan en triangulär form med fyra svajande organiska utväxter. Skuggan såg ut att luta sig över Alice, som för att omfamna henne.
En dov smäll hördes när säkringen gick i elskåpet och samtliga lampor i huset släcktes. Precis i samma ögonblick slocknade min ficklampa. Hela källaren låg i becksvart mörker. Vi blev stående i tystnad. Först nu blev jag uppmärksam på att Alice inte längre skrattade. Min fru puttade mig åt sidan och slet åt sig vår dotter. Alice gav inte ifrån sig ett ljud.
Från ovanvåningen ropade Jonas som blivit rädd när huset plötsligt blivit mörkt. Min fru stormade upp med Alice i sin famn. Jag skakade liv i ficklampan och letade mig fram till proppskåpet. Samtliga säkringar hade gått. Jag bytte ut dem och gick tillbaka för att titta på den mystiska apparaten. Spegeln hade slutat rotera och befann sig åter i sin ursprungsposition. När jag lade händerna på apparaten var den aningen varm. En svag elektrisk rysning gick genom kroppen på mig och för en kort sekund tyckte jag mig se silhuetten av en majestätisk stad i fjärran. Hus med torn av kristall höjde sig över breda avenyer. En glödande sol badade byggnaderna i sitt röda sken. Jag drabbades plötsligt av en känsla att någon, bortom horisonten, även beskådade mig. Jag ryckte snabbt handen tillbaka och bilden försvann. Den fruktansvärda känslan av att inte vara ensam i rummet dröjde sig kvar.
Att vara i apparatens närhet gav mig kväljningar, så jag puttade tillbaka byrån och stängde in den i utrymmet igen. Egentligen ville jag slänga ut den från mitt hus, men jag var rädd för att röra den, rädd för att åter igen konfronteras med det ansiktslösa väsen som studerat mig från så långt bort. Jag skyndade jag mig upp till min familj, mycket skärrad. De satt alla vid köksbordet. Jonas grät i min frus knä medan han blev tröstad. Alice satt på bordskivan bredvid. När jag kom upp från källartrappan vände hon blicken åt mig. Hennes ansikte var tomt och uttryckslöst.
Efter att vi lagt barnen den kvällen diskuterade vi vad som hänt. Jag försökte förklara den underliga visionen för min fru, men hon förstod mig inte. I hennes ögon var apparaten bara en farlig leksak, något som inte skulle finnas i vårt hus. Hon var panikslagen för vad som kunde ha hänt Alice om hon fått ström genom kroppen. Jag lovade att åka med den till tippen redan nästa dag. Detta var dock lättare att lova än att genomföra. När jag nästa morgon väl samlat mod nog att bära ut apparaten till bilen, visade den sig vara omöjlig att rubba. Den såg inte anmärkningsvärt tung ut, men jag kunde inte lyfta den. Min fru kom till hjälp, men inte ens vår gemensamma styrka kunde rubba den från sin plats i garderoben. Besvikna sköt vi tillbaka byrån och lovade varandra att aldrig någonsin flytta den igen.
Livet återvände snart till någon sorts normaltillstånd. Vi gjorde vårt bästa för att förtränga att apparaten fortfarande fanns i vår närhet – jag för att den gjorde mig osäker på vår plats i universum, min fru för att hon var rädd för att barnen skulle leta reda på den igen. Hon såg det inte, men jag kunde inte bli kvitt känslan av att något hade hänt med Alice den kvällen i källaren. Jag påpekade för henne att Alice inte alls skrattade lika mycket som hon gjorde förut. Hon påstod att det bara var en fas och fullkomligt naturligt. Ett par dagar senare när jag kom hem från jobbet mötte de mig i hallen. Titta här, sa min fru och kittlade Alice på magen, som vek sig dubbel och skrattade. Jag ryggade tillbaka. Det kändes som jag hörde en inspelning av min älskade dotters skratt. Det var på ytan likadant men värmen bakom det saknades. Jag tittade på min fru, desperat, men kunde inte se någon förståelse i hennes blick. Hon vände mig ryggen och försvann in i vårt sovrum med Alice. Jag blev stående i hallen, med hjärtat bultande, tills Jonas ryckte mig i byxbenet och frågade när vi skulle äta middag.
Min frus tid som mammaledig var snart över och plötsligt var det min tur att vara hemma med vår dotter. I fem månader tillbringade jag all min vakna tid med henne. Jag såg hur hon lärde sig gå och hur hon formade sina första sammanhängande meningar. Så fort hon fick chansen släpade hon sig in i barnrummet för att öva. Jag smög mig ofta fram och smygtittade för om hon såg mig slutade hon alltid med det samma. Det fanns något extremt medvetet i sättet hon tog sig an inlärningen. Som om hon arbetade efter en plan. Det liknade inte alls det experimenterande sätt på vilket Jonas lärde sig att gå. Min dotter verkade istället bocka av punkter på en lista. Och till slut så stod hon upp och gick. Hon var envis som synden. När hon väl stod upp var det ytterst stabilt, närmast onaturligt så. Jag har till denna dag inte sett henne trilla, eller ens snubbla, en enda gång.
Att lära sig prata skedde inte heller i omgångar. Hon var ett mycket tyst barn som verkade helt nöjd med att studera mig, min fru och sin äldre bror. När hon väl öppnade munnen för att tala kom det inte enstaka ord utan hela meningar. Hon hade en helt annan röst än de andra barnen på den öppna förskola vi besökte en gång i veckan. Alice talade lågt men lyckades ändå tränga igenom den kakofoni av ljusa barnröster som där fyllde rummet. Det var tydligt att de andra barnen såg henne som annorlunda. De undvek henne och lämnade henne för sig själv i hörnet. Där satt hon med sina träklossar och byggde skapelser som jag inte kan jämföra med annat än de bilder jag sett på Eschers perspektivfrämmande trappor och palats. Jag hade vid där här laget förstått att det verkligen var något annorlunda, kanske rentav fel, med min dotter. När hon en dag tittade mig djupt i ögonen och med sin raspiga stämma formade orden “ta med mig till biblioteket, pappa” kunde jag inte låta bli att både känna avsky och rädsla inför hennes uppenbarelse. Samtidigt en kärlek så stark att jag inte förmådde annat än att lyda hennes uppmaning.
Trots att hon inte varit där förut kryssade Alice hemvant mellan hyllor om babylonisk arkitektur och partikelfysik, som om guidad av oförklarliga minnen. När vi kom hem kände jag mig tvungen att tala med min fru om Alice. Jag frågade min fru om vi kanske borde besöka BUP. De kanske kunde hjälpa oss att komma till rätta med Alice, lära oss vad vi gjort för fel som föräldrar. Min fru bara fnös och lät mig förstå att något sådant aldrig skulle bli aktuellt för vår dotter.
Våra besök på Kungliga biblioteket, min arbetsplats, blev snart en daglig rutin. Alice ledde mig mellan hyllorna, min hand i hennes, målmedveten och bestämd. Hon uttryckte mycket sällan någon glädje över våra biblioteksbesök eller något annat vi tog oss för. Det var ändå tydligt för mig att det var där hon ville vara. Efter fem månader när min föräldraledighet var slut och Alice placerades på ett närbeläget dagis, försökte jag ofta att komma ifrån jobbet så tidigt som möjligt, bara för att snabbt återvända dit, denna gång med Alice i släptåg. Hon bad mig läsa högt för henne, från flera verk jag aldrig ens hört talas om själv, men som hon av någon anledning kände till. Gång på gång ställde jag mig frågan hur Alice kunde veta så mycket och lika många gånger sköt jag dessa tankar åt sidan, livrädd för att finna ett svar och vad detta svar i så fall skulle innebära för min mentala hälsa. Jag mindes skuggan på väggen i källaren och den vaga men hotfulla förnimmelsen av att någon såg på mig från en plats miljontals år bort ifrån.
Hemma i huset, det hus jag en gång sett som vårt paradis, föll allt samman i en allt snabbare takt. Åren gick, men det var bara med mig Alice pratade. Jonas bemötte hon med ett totalt ointresse. Det fanns ingenting som han kunde ge henne. För Alice vara han bara ett dumt barn, något som hon inte alls längre var, eller kanske någonsin varit. Min fru försökte röra vid henne, ge henne närhet och kärlek, behandla henne som ett vanligt barn, men fick i bästa fall bara fräsande och arga utfall till svar. Alice vanliga respons till dessa närhetsförsök var att apatiskt låta henne hållas tills hennes mamma inte längre stod ut och gick därifrån. Min fru försvann ofta in på vårt sovrum direkt efter jobbet. Flera gånger fann jag henne där, gråtande och uppgiven. På Alice fyraårsdag lastade hon in sin väska i en taxi och lämnade oss för alltid. Jonas och jag åt ensamma upp Alice tårta, medan hon själv rumsterade i källaren, maniskt rabblande på en ramsa hon lärt sig i en av böckerna på min arbetsplats. Ett par veckor tidigare hade hon bett mig om hjälp att flytta på den tunga byrån som dolde öppningen in till den fasansfulla apparaten. Med tungt mod hade jag föst den åt sidan och sedan dess tillbringade Alice närmast all sin vakna tid där nere. Jag följde aldrig med henne dit, men ibland när hon låg och sov i sin barnsäng smög jag så tyst jag kunde ner till källaren för att undersöka apparaten. Hur jag än gjorde lyckades jag inte väcka den till liv igen. Den var för mig bara ett tyst, dött och orörligt objekt.
Mitt liv kretsade nu helt och hållet kring Alice. Varje morgon körde jag båda barnen till dagis och skyndade mig sedan vidare till min arbetsplats. På biblioteket utförde jag inte längre något jobb att tala om. Istället tillbringade jag dagarna djupt begraven i de böcker Alice först tvingat mig att läsa för henne, men som hon nu som fyraåring kunde läsa obehindrat själv. Jag kunde inte bli klok på urvalet. Ena stunden läste hon om arkitektur, den andra om krigsprocesser och den tredje om proto-europeiska stamritualer. Jag anade, men kunde inte sätta fingret på, något som band alla dessa olika verk samman.
En dag, i mitten av Alice femte år, fick jag ett samtal från barnens dagis. Det hade skett en incident och man ville att jag skulle komma dit så snabbt jag kunde. De ville inte berätta något över telefonen. När jag kom till dagiset visades jag in i dagischefens kontor. Min dotter satt ensam i ett annat rum och lekte med klossar. Dagischefen var synligt upprörd, men försökte hålla sig så samlad som möjligt medan hon berättade för mig att jag borde söka upp en annan förskola för min dotter, en förskola som bättre kunde tillgodose hennes behov. Att de inte förstod sig på min dotter förvånade mig inte nämnvärt, men jag kände mig ändå tvungen att fråga vad som föranlett dagens samtal. Dagischefen svarade inte på frågan, utan sa istället att de under en längre tid lagt märke till egenheter som alla visade på att Alice skulle må bättre någon annanstans. Sedan mumlade hon något om pågående polisutredningar och barn som inte setts till på flera veckor.
På vägen ut tittade jag in i köket. En av kvinnorna i personalen satt vid bordet med en tekopp framför sig. Våra blickar möttes en kort stund via avspeglingen i fönstret. Jag såg in i hennes rödgråtna ögon. Det fanns en desperation där, en vilja att bara försvinna bort, eller var det kanske en tyst varning? Sedan lade hon märke till Alice som stod bredvid mig och hennes blick svämmades över av ren och skär skräck. Hon reste sig hastigt upp, välte ut tekoppen över bordet och sprang in i ett annat rum.
Jag tog tag i Alice hand och ledde henne ut ur byggnaden. I bakgrunden hörde jag dagisfröknens högljudda skräckfyllda gråt. Jag undrade vad Alice hade berättat för henne som hon inte kunde berätta för mig. Vilken uråldrig hemlighet hade hon lättat på locket till? Varför sade hon inget till mig?
Det var sista gången jag tog med Alice till förskolan. Jonas körde jag fortfarande dit, men jag lämnade honom utanför porten och lät honom gå in själv. På eftermiddagarna stod han alltid fullt påklädd utanför porten och väntade på mig. Personalen gjorde det tydligt att de inte ville att jag skulle sätta min fot inne i deras byggnad.
En morgon vaknade jag upp med ett ryck. I nattens oroliga drömmar hade jag funnit svaret på vad som hänt med min dotter. Plötsligt såg jag det klart framför mig. Alice var inte längre Alice. Hon hade inte varit Alice sen den dag då varelsen från bortom tid och rum besatte hennes kropp och tog den till sin. Jag låg kvar i sängen hela dagen, febrig och kallsvettig. Jag visste sanningen om vad som hänt med min dotter, men denna sanning gav mig inget lugn utan öppnade istället en avgrund under mig. En avgrund som sedan dess har kämpat för att sluka mig helt.
Alice höll till i vår källare varje vaken sekund. Hon krävde att jag tog med böcker åt henne hem, så jag smugglade försiktigt hem de titlar hon pekade ut. Alice slukade böcker om avancerad matematik och fysik. Hon fyllde ritblock efter ritblock med matematiska ekvationer, ockulta symboler och mystiska ramsor på ett språk jag inte kände igen. Hon skruvade på de stag som höll speglarna på plats på den fasansfulla maskinen, plockade loss speglarna, polerade och fäste dem igen, lyste på dem med flera olika sorters lampor, från flera olika vinklar. Hennes beteende blev mer och mer desperat. Det såg ut som hon försökte hitta vad som var fel med den, men inte lyckades.
Jag förstod nu att det som bodde i min dotters kropp var färdig här och ville återvända till där det kom ifrån. Men apparaten ville inte samarbeta. Kanske hade jag jag och min fru skadat den på något sätt när vi försökte flytta den ur huset, kanske var den trasig redan från början? Mina undersökningar på kvällarna, då min dotter somnat, gav mig inga ledtrådar till vad som var fel. Den såg och kändes precis likadan ut som dagen då tingesten sökte sig från var den nu kom ifrån, in i min dotters kropp.
Jag tänkte tillbaka på dagen då allting började. Hur Alice kröp in bakom byrån, hur jag såg henne framför apparaten i det det trånga utrymmet, hur hennes klingande skratt fyllde rummet, hur ljuskäglan från min ficklampa träffade speglarna och de plötsligt började rotera. En tanke föddes. Kanske startades allt det här, inte av en främmande intelligens någon annanstans, utan av oss, jag och min dotter i samarbete, i källaren i vårt nyköpta hus i Stockholmsförorten. Vad gjorde vi för att starta apparaten? Jag mindes att jag lyste på speglarna och hur ljuset reflekterades på väggarna. Men det krävdes något mer. Ljuset var inte tillräckligt.
Då slog det mig. Alice skratt. Skrattet var den saknade koefficienten i ekvationen! Om samma ljudvibrationer studsade mellan väggarna igen och samma ljusreflektioner spelade i speglarna, skulle varelsen lämna min dotter då? Skulle den försvinna och låta min kära Alice komma tillbaka? Jag kastade mig upp för källartrappan och rusade in i Alice rum. Jag tände lampan och skrek rakt ut: “Skrattet Alice! Det är skrattet som saknas!” Hon satte sig upp i sängen och stirrade intensivt på mig. Sedan öppnade hon munnen och undslapp sig ett svagt fnittrande läte. Det var fruktansvärt. Det var bara ett eko, en simulering av hur Alice lät på riktigt. Men det var i alla fall ett skratt. Det första jag hört på flera år. Tårarna vällde plötsligt ur ögonen på mig och gråten stockade sig i halsen.
Alicevarelsen skrattade igen. Högre, hårdare. Staccato-toner från en mun som inte förstod vad den gjorde. Jonas, som låg i sängen bredvid, vaknade och började gråta. Alice gav honom en snabb blick innan hon kastade sig upp ur sängen och sprang ner i källaren. Jag lyfte upp Jonas och gick efter.
Vi fann henne framför apparaten, med ögonen uppspärrade, maniskt skrattande. Jag satte ned Jonas på en stol, tog fram min ficklampa och lät dess sken falla på speglarna. Ljuset spelade på väggarna. Alice skratt, mekaniskt och entonigt, fyllde våra öron.
Men den fasansfulla maskinen reagerade inte.
Jag var säker på att jag funnit mekanismen som skulle sätta maskinen i rörelse igen, men vi saknande det som fick det att fungera första gången. Alice var inte längre här. Apparaten accepterade inte en kopia. Den var kalibrerad att svara på ljud och ljus i exakt rätt våglängd. Och Alicevarelsen kunde inte uppbåda det.
Jag föll ihop på knä. Ficklampan föll ner på golvet. Min dotter vände sig mot mig med något som nästan liknade sorg i sina ögon. Det var över. För alltid. Min Alice skulle aldrig komma tillbaka.
