Min Främmande Fru

Min Främmande Fru är en novell av Patrick Ogenstad. Du kan även lyssna på den.

Det började med små förändringar. Daniel hade hört att om man kastar en groda i kokande vatten försöker den ta sig därifrån. Om man istället släpper ner den i en kastrull med kallt vatten och höjer värmen, sakta höjer värmen, så kommer grodan kokas levande utan att röra sig. Daniel kände sig som den andra grodan, men medveten om att vattnet hade börjat koka.

Daniel hade legat vaken många nätter. Funderat. Han kunde inte minnas några förändringar innan kräftskivan. Lisa och Mattias hade köpt färska kräftor, svenska. Daniel och Karin skulle äta kinesiska, frysta. Förpackade förra året. Han hade bett henne att köpa turkiska. Karin hade glömt att tina kräftorna innan. Det kan ha varit det första tecknet, det var egentligen inte viktigt men det var inte likt Karin. Kräftorna fick tina i vasken i ett vattenbad. Daniel kunde inte avgöra om det påverkade smaken, men det finns så mycket regler runt en kräftskiva.

De sjöng nubbevisor, Daniel sjöng också men utan att dricka något. Han skulle köra, så var det alltid. När han var 16 hade han blivit berusad en gång. Dagen efter vaknade han upp med spya över kläderna. Mindes bara fragment av festen. Liksom många andra dagen efter tänkte han; aldrig mer. Till skillnad från många andra drack han aldrig mer.

Det var motbjudande varje gång Daniel såg sin fru dricka, det förändrade henne. Som om hon inte längre var modern till hans barn. Hennes ögonskugga hade runnit av allt skratt, hon fick ofta tårar i ögonen när hon skrattade mycket. Karins partyhatt satt snett, det rann kräftsaft längst hennes haka, något gult hade fastnat där. Hennes ofokuserade blick hittade Daniels, hon tittade menande på honom. Han kände igen blicken, när de kom hem skulle de ha sex. Men utöver hennes begär fanns det något annat i blicken, något främmande.

Ett par veckor senare hade han hittat Karin i deras vardagsrum. Hon hade bara stått och stirrat ut genom fönstret. Efter en stund måste hon ha märkt att han var där. Karin tycktes ryckas ur sin trans och log mot honom.

”Vi borde klippa häcken älskling,” hade hon sagt. Hon hade funnit sig snabbt. Daniel såg i hennes blick att hon visste att han misstänkte något.

Camilla hade bett om pannkakor. Hon var fem år och ville ha fem pannkakor. Det var Karin som lagade pannkakor i familjen. Som enskild företeelse kändes det absurt, men det vred sig i magen på Daniel när han såg det. Karin hällde i mjölet innan äggen. Hon brukade alltid knäcka äggen i skålen först. Alltid. De hade levt tillsammans i 15 år. Det var något med Karin som inte stämde.

Under hösten förförde hon honom oftare, hon var som förbytt i sängen. Tog för sig mer, tog hårdare tag. Tog honom i munnen. En del av honom älskade det, en annan del var vettskrämd. Det var som att Karin inte var Karin. Daniel önskade att han bara inbillade sig.

Ett par dagar senare hade hon bytt den trasiga lampan i bilen, hans Karin gjorde aldrig sånt.

Daniel kunde inte sätta fingret på det. Ingen av förändringarna eller de ovanliga händelserna var i sig så anmärkningsvärda. Men det var något som inte stämde.

Han reagerade på att hon pratade annorlunda, som i ett annat tonfall. Som ett instrument som spelar i fel tonart.

Han satt i köket och drack kaffe den dagen då han kom till insikt om vad som hänt. Kvinnan som levde i hans hus var inte hans fru. Hon såg ut som Karin, men det var någon annan. Någon hade bytt ut henne. Bakom hennes ögon dolde sig något som inte kändes mänskligt. Ibland kunde hon bara stå och titta på honom, väga honom. Daniel var orolig för sin egen och för Camillas skull.
De sömnlösa nätterna blev fler och fler. Han ville säga något, men var rädd. Vad skulle Karin göra mot Camilla om hon visste att han visste? Vad hade hänt med hans Karin? Fanns hon kvar någonstans? Levde hon? Han saknade henne.

Han ville berätta om förändringen för någon. Men vad skulle han säga utan att låta tokig? Hur berättar man att någon tagit över ens frus kropp? Det såg nästan ut som att Magnus på jobbet ville berätta något själv en gång. Kunde det ha drabbat fler? Magnus kanske inte heller visste var han skulle vända sig.

En dag hörde han att hon viskade från vardagsrummet. Han kunde inte hjälpa det, han smög sig dit. Hoppades på att golvet inte skulle knarra för mycket. Han kunde bara snappa upp fraser.

“Misstänker något.”
“Som han tittar på mig.”

Efteråt hade hon lossats vara helt normal. Men hon hade rätt, han tittade på henne. Iakttog.

Daniel strök en skjorta. Han kände varelsens blick bränna i ryggen. Om hon skulle anfalla var han redo med strykjärnet.

”Mattias och Lisa kommer över ikväll,” sa hon. Rösten lät raspigare än Karins, det var som om varelsen hade börjat släppa fasaden mer och mer. ”Kan du svänga förbi systemet?”

I vanligt fall tyckte inte Daniel om att ha besök, men den här gången såg han det som en möjlighet. Han skulle iaktta Mattias och Lisa under kvällen, se om de tyckte att Karin verkade annorlunda. Trots att de skulle dricka under kvällen så kände Daniel hopp.
Camilla tittade ut genom fönstret i vardagsrummet för att se när de skulle komma. Daniel insåg att han själv gick förbi fönstret flera gånger och tittade efter dem, han var nästan lite nervös. Tillslut plingade det på dörren. Camilla sprang för att öppna.

”Istället för en blomma,” sa Lisa och räckte över en vinflaska till honom. Hon visste att han inte drack. Han fick en kram. Skakade hand med Mattias.

”Karin är i köket,” sa Daniel.
”Sätt er i vardagsrummet,” ropade hon, ”jag kommer strax.”

Daniel gick och hämtade drinkarna som Karin hade förberett, sedan väntade han spänt med gästerna. Han ställde sig så att han kunde se deras ansikten när Karin kom in i rummet. Han visste inte vad han skulle vänta sig, om de skulle bli förskräckta eller hur de skulle reagera.
“Det var länge sedan,” sa Lisa när hon kramade om Karin. Daniel gick runt för att se. Hoppades att han inte tittade allt för uppenbart. Lisa höjde glaset.
“Skål,” sa hon med blicken mot Daniel som stod där utan glas.
“Skål,” sa Karin och Mattias.
“Skål,” mumlade Daniel som inte kunde se någon respons hos Lisa. Om Lisa misstänkte något om Karin, så visade hon det inte. Inte heller Mattias visade några tecken på att något skulle vara fel. Var de helt blinda?

Daniel hoppades se någon indikation från dem under kvällen. Han hade handlat hem mycket vin i förhoppning om att Karin skulle dricka. Att berusningen skulle få fasaden att rasa, få henne att försäga sig. Han hade svårt att hänga med i samtalen. Vid tillfällen fick han konstiga blickar ifrån Lisa, men det fanns ingen förståelse i hennes blick. Kunde hon inte se att Karins gester var helt annorlunda. Det frustrerade Daniel att de inte hörde hennes falska stämma. Efter en stund började han undra om blickarna från Lisa lika främmande som de Karin hade? Han tyckte nästan synd om Mattias, fast Mattias verkade inte märka något. Daniel fick huvudvärk under kvällen. Karin tittade på honom. Han kunde se triumfen där, som ett hån. Ett ofokuserat leende som sade; jag vann.

Efter några timmar sa han att han var trött. Han gick och la sig. De andra verkade inte bry sig så mycket.

Daniel blev väckt under natten. Det var den sista gången han hade sex med Karin, varelsen eller kvinnan. Han visste inte vad han skulle kalla den. De höll bara på i ett par minuter, hon måste ha förstått att det inte var någon idé. Hon rullade av. Lämnade honom vaken medan hon somnade snabbt.

Morgonen efter höll Daniel på att hälla upp kaffe när han hörde steg i trappen. Han kände igen stegen, men ändå inte. En klump formade sig i halsen. Camilla kom in i köket.
”Jag vill ha frukost,” sa hon.
Dottern gav honom en tom blick. Det fanns inget barn bakom den blicken. Camilla hade försvunnit på samma sätt som Karin gjort. Daniel darrade kraftigt när han hällde upp kaffet. Tårar rann nerför hans ansikte. Camilla sa inget, vad skulle hon säga? Efter att hon ätit reste hon sig för att gå.
”Varför gör ni det här?” frågade Daniel. Dottern gick utan att ge honom något svar.

Han gick upp till sovrummet, tittade på formen som andades tungt i hans säng. Nu hade de tagit hans dotter också. Vad var det de
planerade? Vilka var de? När skulle de kommunicera med honom? Daniel hade varit rädd för Camillas skull och inte sagt något tidigare, inte gjort något tidigare. Nu var det för sent. Han stod över kvinnan som snarkade, funderade på att avsluta allting där. Vad skulle de som var ansvariga för förändringen göra ifall han tog till våld?

Daniel satt i en fåtölj och funderade. Nu hade Camilla också förändrats. Var det han själv som stod på tur?

Daniel hade förkastat idén om att leta efter liknande fall på nätet. De som var ansvariga för detta skulle med all sannolikhet kunna upptäcka vad han gjorde på nätet. När hans fru väl vaknade gick han ut på en promenad. Det var skönt att komma ut, det kändes instängt hemma.

Under de kommande dagarna såg Daniel att folk tittade på honom på stan. Hans arbetskamrater undvek honom, samtal tystnade när han kom in i rummet. Han började bli rädd på allvar. Om han tidigare var rädd att folk skulle tro att han var tokig, så var han nu mer orolig över vem han kunde lita på. Om någon.

När de åt middag såg han att både Karin och Camilla tittade på honom när de trodde att han inte såg. Daniel tvingade i sig maten, som var helt utan smak. Han ville skrika, slå ut, begära svar. Han vågade inte. Daniel tog hand om disken. Han kände hur Karin tittade på honom. Tjugo minuter gick utan att någon sa ett ord.
Ett par dagar senare satt han själv med Camilla ute i trädgården.

”Jag vill prata med Camilla,” sa Daniel. Hon tittade in mot huset och sedan mot honom men sa inget.
”Jag vet vad som händer,” fortsatte Daniel. Flickan ignorerade honom. Han kände att hon undvek hans blick.
”Tror ni inte att jag ser,” frågade han.
”Vi kanske ska gå in,” sa Camilla. Hon lät stressad, hade släppt sin docka.
Daniel ilsknade till.
”Fattar ni inte att jag kommer att slå ihjäl dem båda två om jag inte får prata med Karin och Camilla,” skrek han.

Nu tittade hon på honom. Chocken var tydlig. Daniel såg att han hade nått fram. Skräcken var tydlig. Det tomma ansiktet var som förbytt. Camilla reste sig upp och sprang in. Daniel skyndade efter henne in i huset, kände själv rädslan komma krypande.

Ingen sa något när de kom in. Camilla och Karin utbytte blickar. Det var som att de kunde tala med varandra utan ord. Daniel såg att det hände något hos Karin. Hon tittade på honom. Det fanns ett ursinne där som Karin aldrig haft. Daniel insåg att det var slut med honom, nu skulle de komma och hämta honom. Karin skrek, han hörde inte vad. Han kände smärtan explodera i sin kind. En örfil. Hans rädsla släppte. Daniel slog. Karin låg vid hans fötter, Camilla skrek. Daniel hade aldrig slagit någon tidigare, aldrig varit våldsam tidigare, aldrig haft händerna runt någons hals tidigare, aldrig försökt att avsluta ett liv tidigare. Det kändes så lätt. Han kände hennes naglar tränga in i hans hud. Han slöt händerna hårdare. Karins grepp om honom började vekna. Plötsligt såg han Karin, den riktiga Karin. Camillas skrik och gråt trängde igenom. Han släppte taget direkt, men Karin försvann. Det främmande kom tillbaka. Han klämde åt händerna igen. Han såg bara glimtar av Karin innan hon slutade röra sig.

Camilla kunde inte skrika längre när han hade händerna runt hennes hals. Daniel såg aldrig sin riktiga dotter bakom varelsens mask. Kanske gick det hela för snabbt.

Efteråt mindes han inte mycket av det som hänt. Nu låg då båda orörliga på golvet. Det var skönt, en befrielse. I månader hade han haft känslan av att vara instängd i sitt eget hus. För första gången kunde han andas. Han var fri. Daniel visste att de som tagit Camilla och Karin troligen skulle komma efter honom. Men för en natt skulle han i alla fall kunna sova ut.
Men sömnen kom aldrig. Som så många andra nätter blev det en ny sömnlös natt. En tanke gnagde i hans inre. Den växte under natten. På morgontimmarna kunde han formulera den. Han kunde inte andas. Tänk om. Tänk om allt bara var inbillning. Tänk om han hade haft fel hela hösten.