Jag känner direkt att det är mitt i natten när jag vaknar. Kroppen är tung och huvudet surrar. Känslan av att något är fel finns redan inom mig. Jag bor i en lägenhet på 60 kvm. Jag kan höra vad som händer i den. Och nu hör jag att någon är i badrummet. Jag behöver inte känna efter om min sambo ligger bredvid mig. Jag känner att hon gör det. Känsla av att en främling är inne i lägenheten, mitt i natten, i mitt badrum, gör mig klarvaken och beredd.
Det är vinter ute och lägenheten är kolsvart. Men jag tänder inte lamporna . Jag smyger fram med skakiga ben och kan knappt andas. Aldrig har jag känt mig så utsatt. Jag står i min egen hall, i kalsonger, och är beredd på att slåss för mitt liv.
Vattnet slutar spola innefrån badrummet och dörren öppnas. Ljuset slår emot mig och jag försöker fråga vem som är där men rösten sviker mig. Jag är så rädd att jag nästan svimmar.
– Men vad gör du?
Jag känner igen rösten. Det är min sambo. Hon låg inte bredvid mig. Jag svarar inte. Är fortfarande skakig. Går bara och lägger mig. Lite senare, när hon också har gått och lagt sig, förklarar jag att det var en av mina drömmar igen.
Det här hände mig för ett tag sedan. Och det kommer hända igen. Oftast handlar det om insekter som ger sig på mig i sängen. Som får mig att fly r sängen, allt medans min sambo försöker försäkra mig om att det bara var en dröm. Ibland blir det läskigare. Ibland hör jag en man säga mitt namn. Det får mig att frysa av skräck. Att inte våga blinka.. Till slut kan jag bryta mig ur det psykiska handfängslet och sätta mig upp för att möta mannen, men han hinner alltid försvinna.
Jag kommer kanske aldrig att lära mig att jag inte är vaken. Känslan av att det händer är för stark. Jag är alltid helt övertygad om att jag är i verkligheten när dessa illusioner bryter ut. Oftast hinner jag ligga en stund för att lista saker som jag inte borde kunna lista upp om jag fortfarande sover.
Jag hatar de här drömmarna samtidigt som jag älskar jag dem.
