Novellen Bron är skriven av Boel Bermann.
Lyssna på ljudnovellen Bron här.
Brons nedklottrade betongpelare omgav henne. Hon satt där ihopkurad, en knappt synbar liten gestalt i skuggan, med de barfota fötterna dinglandes ner och tittade oroligt ner på det mörka vattnet under bron. Sina sneakers hade hon lagt nedanför brofästet tillsammans med sin slitna läderjacka, sina svarta strumpbyxor och sin handväska som innehöll ett avskedsbrev.
Hon hade suttit där länge. Tvekat. Till slut tog hon ett djupt, darrande andetag och drog sig upp till stående med ena handen lutad mot den kalla betongen. Ovanför sig kunde hon höra en bil passera förbi i sommarnatten och längre bort kunde hon höra ljudet av folk som festade på klipporna. Det var dags. Sommarnätterna blev aldrig speciellt mörka. Det här var hennes sista chans innan solen kom fram. Att göra det hon hade kommit för. Hon ställde sig precis på kanten och trampade oroligt på stället, vägde från fot till fot för att arbeta upp modet. Det var då hon hörde ett ljud bakom sig:
– Skulle inte göra det där om jag var du…
Hon vände på huvudet. Bakom henne satt en rockabilly brud i oklanderlig 50 tals sminkning, tajta svarta byxor och en svart top med stora vita prickar. Håret bobbat, läpparna illröda och med en otänd cigg i mungipan. Chocken fick henne att vackla till och hon tog tag i bropelaren för stöd.
– Va fan vet du om det?
Hon hörde sin egen röst i tystnaden, liten och bjebbande. Patetisk besserwisserunge. Hon kunde nästan se sig själv med den andra tjejens ögon. Storögd anorektisk tonåring med utsmetad gothsminkning och svart billighetsklänning. Patetisk klysha.
– Hjälper inte ett skit. Du kommer kravla upp och det kommer bara kännas som en helvetes jävla baksmälla imorrn.
Rösten var hes och sträv, som att tjejen hade rökt alldeles för många cigg. Plötsligt hävde sig tjejen upp ur sin halvslöa pose, klättrade bort och sträckte fram handen, löjligt formellt:
– Bettan. Och ja, innan du säger något. Värsta tantnamnet. Men man tager vad man haver, du vet…
– Aina…
– Och tja, jag vet för att jag också gjort det. Flera gånger faktiskt. Hjälper inte ett dugg. Skulle antagligen inte ens hjälpa om det fungerade. Då skulle det säkert sluta med att jag fick bränna i helvetet och det känns sådär.
Aina huttrade, bropelaren var kall under fötterna och den lilla klänningen var inte mycket skydd från vindarna.
– Liten speta du är. Ser ut som att du kommer blåsa bort när som helst, sa Bettan och log.
Det var inte ett elakt leende, snarare lite roat. Bettan fortsatte:
– Så, vill du snacka om saken? Eller vill du bara dra här ifrån och bara glömma att du sett min nuna?
Aina harklade sig och sa matt:
– Känns som att allt bara blir värre och värre. Liksom, jag är van vid att inte ha kompisar, känna mig utanför, vara osynlig för mamma och pappa och hela världen. Det är inte som att jag inte är van med smärta liksom…
Aina sträckte fram sina bleka armar med undersidan uppvänd så att nätverket av ärr syntes.
– Shit, det där var avancerat. Men jag menar, var det något särskilt som fick dig att vilja knata upp hit? Förutom att träffa mig liksom?
Bettan blinkade åt henne och väntade. Aina kämpade för att hitta ord.
– Det är som att anorexian, skärandet och allt det där gjorde att jag kände mig mindre tom. Att om jag gjorde mig illa skulle ingen annan kunna göra det. Men nu kan jag inte ens göra det längre…
Bettan avbröt henne:
– Du, vi knatar ner från brojäveln, så kan du i varje fall på dig jackan. Då kanske det känns lite bättre, så får du fortsätta snacka därnere.
De tog sig försiktigt nerför brofästet och satte sig vid klipporna. Framför dem bredde staden ut sig som ett inställsamt semestervykort och himlen var redan ljusare av den kommande soluppgången. Bettan fingrade på cigaretten, fortfarande otänd.
– Men för att återgå till vårt asallvarliga samtal, så slutade skärandet och anorexin och annat skit och så upptäckte du att du kände dig totalt maktlös?
– Mmm, precis så, sa Aina knappt hörbart. Det blev inte som jag hade trott. Jag vet inte riktigt vad jag hoppats på. Men jag tror att det var någon form av andra chans, att jag skulle starta om, få kompisar, bli kär, allt sådant där romantiskt tjafs. Istället är jag i limbo.
Ainas underläpp darrade, hon bet hårt i den för att få den att sluta. Bettan tittade fundersamt på henne och harklade sig:
– Men du, det är inte bara skit. Och det är inte stenkört, ska du veta. Jag tänker fanimej inte låtsas att jag sitter inne på svaren bara för att jag är äldre än du. Men det finns faktiskt fördelar med att vara en sådan som är osynlig och utanför. Det är som att ingen kan skada dig för att du är i din egen lilla värld. Vad du gör med den är ditt problem, men jag tycker att det kan vara ganska skönt. Och det finns en massa andra som du och jag därute och det blir fler varenda dag. Så du kan fortfarande hitta polare skaru se. Vettefan om du hittar någon att bli kär i, jag har fasiken inte lyckats, men man vet ju aldrig.
Hon rufsade Aina tafatt i det hårspraysstela håret.
– Och om jag är någon nytta så kan vi ses imorrn om du vill. Kan kanske presentera dig för mitt gäng om du vill det. Det är en jävligt psykadelisk blandning, men de vet precis allt om hur det är att stå utanför.
Aina nickade tacksamt med små, upprepande huvudrörelser. Hon klarade inte av att säga något av rädslan av att bli pinsam och börja böla.
– Du, det är morgon nu så jag måste dunsta, sa Bettan med skratt i rösten. Ta det lugnt, vi ses precis här imorrn kväll, ok?
– Men Bettan, hur gjorde du det?
– Hur jag gjorde DET? Bettan tittade fundersamt på henne. Säker på att du vill veta det?
Aina nickade igen.
– Okej lillgumman, men flippa inte.
Bettan kavlade upp armarna på den svarta blusen med vita prickar och visade nästan stolt upp de djupa bleka skårorna i armarna som fläkte upp köttet nästan in till benet.
– Serru, jag var jävligt bestämd på att jag skulle slippa ur mitt så kallade liv, ska jag säga dig. Fanns inte en susning till chans att de skulle skaka liv i mig, det var blod precis överallt. Och sen när jag insåg att jag tydligen inte fick lämna staden så har jag slängt mig framför bilar, från broar, hängt mig och allt möjligt. Men det är kört serru. Jag har varit här sen 50-talet, så jag har stenkoll. Det enda som händer här är att man mår aningen pissigare än innan. Så glöm det. Du då?
– Jag svalde mammas alla sömntabletter på min 16 års dag. Trodde jag skulle komma till himlen fast jag tog livet av mig. Hade väl fel… Det var bara en vecka sen… Vaknade här i limbo.
– Upp med hakan. Tillsammans fixar vi det här, sockertopp. Ses imorrn. Gör inget jag inte skulle göra till dess.
Solen gick upp. Under Västerbron fanns inte en levande människa.
