Novellen Fåglarna är skriven av Boel Bermann.
Lyssna på ljudnovellen Fåglarna här.
Hon matade alltid fåglarna. Det hade hon gjort ända sedan hon var liten. I det land hon växte upp hade familjen höns och en tupp. Varje morgon gick hon ut och matade dem och hämtade in ägg till frukost.
När hon flydde till Sverige kände hon ingen. Hon hade svårt att få kontakt med folk. Hon var blyg och lyckades aldrig behärska språket särskilt bra. Arbetade ofta ensam på sena nätter som undersjuksköterska. Visst fanns det arbetskollegor, men de var få och höll sig på sin kant. Hon gick längst de långa korridorerna och tog hand om de äldre. Men de var i livets slutskeede, hade demens och svårt att prata. Det var få hon kunde lära känna. Men hon matade fåglarna på dagarna. Under förmiddagarna och helger sökte hon sig till parker där hon delade med sig av sina smulor.
Så fortsatte tillvaron, tills hon blev gammal själv. Hennes höftled var trasig och hon hade svårt att ta sig ur lägenheten. Operationen sköts framåt i tiden eftersom hon hade infektioner i kroppen som vägrade gå över. Hon visste att hon kunde få hemtjänst, men var för stolt för att ta emot det. Inte heller ansökte hon om bostadsbidrag eller färdtjänst eller några andra bidrag. Bara den lilla pensionen hon hade förtjänat genom sitt arbete. Hon ville inte vara beroende av någon annan eller en belastning på samhället. Hon hade alltid klarat sig själv sen hon kom till Sverige. Så hon tillbringade den mesta av tiden i sin lägenhet. I den anspråkslösa hyresrätten hade hon i varje fall en balkong. Fåglarna började komma till balkongen när hon inte längre klarade av att gå till parken. De satt tålmodigt på balkongen, dag ut och dag in, och höll henne sällskap.
De putsade sina fjädrar, kvittrade uppmanande när de ville få frön och lade sina huvuden på sned. Hon kunde alla fåglarnas namn. Hackspett, rödhake och nötväcka kom till hennes balkong. Hon hade ingen dator, hon hade aldrig lärt sig hur man använde en. Men hon hade många fågelböcker i sina bokhyllor. Nötskrika, gråsparv, svartvit flugsnappare, koltrast, talgoxe, björktrast, blåmes, bofink. Ibland kom en ny bekantskap flygande. Då tog hon fram böckerna och letade rätt på fågelns namn. Hon visste vilken fågel som tyckte om att äta vad. Vilken som var blyg och vilken som var framfusig. Vilken som hade ungar att mata och vilken som bara ville ha åt sig själv. Fåglarna var hennes vänner.
Hon visste att hon inte hade lång tid kvar av sitt liv. Hennes hår var silkestunt och grått. Hennes kropp var allt mer hopkurad. Höften värkte och höll henne vaken om nätterna. Hon åt väldigt mycket smärtstillande. Men hon kämpade för att hålla sig kvar. Försökte att äta så nyttigt hon kunde och försökte röra sig så mycket som den skadade höften tillät. Hon satt på balkongen varje soltimme för att inte få D-vitaminbrist. Hon ville fortsätta leva, främst för hon ville inte lämna fåglarna. I sitt stilla sinne hoppades hon att personen som flyttade in efter henne skulle ta hand om dem. Fylla deras små magar med solrosfrön och hasselnötter. Så att de inte bara fick bröd och tomma kalorier som inte gav dem ett skyddande fettlager för den långa, mörka vintern.
Dagarna gick och vintern kom. Hon var säker på att den skulle bli hennes sista. Hon var mindre än hon någonsin hade varit tidigare. I badrumsspegeln kunde hon se att hon hade fått tydligare käkben och skarpare konturer. Hennes armar var tunnare och hon kände sig skör. Nu vågade hon inte ens gå till livsmedelsbutiken. Det var mörkt utanför hyreshuset och hon visste att faran lurade i isfläckar på marken. Skulle hon falla skulle hon aldrig kunna ta sig upp igen. Så hon försökte överleva på det hon hade i skafferiet. Det var välfyllt och hon ransonerade. Hon var fortfarande för stolt för att be om hjälp. Så nära slutet. Hon ville klara sig själv, det hade hon alltid gjort.
Men vissa dagar var det svårt. Gråten kunde komma utan förvarning. Hon kunde inte längre minnas hur det var att inte ha ont. Höften värkte, benen var svullna och det ilade av smärta i nacken.
Den senaste veckan tycktes värken ha bytt skepnad. Den hade både intensifierats och samtidigt dämpats. Från den smärtan som skar genom märg och ben kändes det som att den hade fördelats över hela kroppen.
Fåglarna satt i rader på hennes balkongräcke. Små ögon iakttog hennes klumpiga rörelser och såg medlidsamt på henne. Tålmodigt väntade de i kylan på att hon skulle komma ut med fågelmaten. Hon hade haft ett stort förråd med fågelmat, men nu började till och med talgbollarna ta slut. Hon iakttog fåglarna noga när hon matade dem. Såg de gulaktiga näbbarna, som små strutar med grå undersida, öppnas förväntansfullt. Hur deras tunna, spräckliga fjädrar bildade linjer och intrikata mönster. De kolsvarta ögonen såg ut att förstå hennes kamp och känna medlidande för henne.
Hon undrade om de iakttog henne lika mycket som hon studerade dem. Om de såg att hennes hår var längre nu än någonsin tidigare, eftersom hon inte hade klarat att ta sig till frisören på länge. Hennes silvriga, duniga hår som påminde om deras flikar av vinterskrud. Hon började drömma om fåglarna på nätterna. Hon kunde höra hur något kallade på dem långt bortifrån. Hur de flög i v-formation mot värmen som en enda kropp.
Fler och fler fåglar samlades på hennes balkong. Nya fåglar, främlingar, väntandes och vakandes. När hon öppnade balkongdörren hände det allt oftare att de flög in. Slog sig ner på stolsryggar, på matbordet och på bokhyllorna. Där väntade de tills hon mjukt manade ut dem.
En dag kände hon sig svag och yr. Hon hade inte ens kraft nog att fösa ut fåglarna som tagit sig in och stänga balkongdörren. Med stapplande steg tog hon sig till sängen. Hon tänkte att slutet nog var nära. När hon lyckades somna sov hon i korta, feberaktiga etapper. Inbillade sig att hon hörde ljudet av vingslag genom dvalan. Fåglar fyllde hennes drömmar. När hon vaknade till tyckte hon att sovrummet var fyllt av fåglar. Fler och fler. På sänggaveln, på nattduksbordet och skrivbordet. Luften var fylld av ljudet av vingslag. Men alla fåglarna var tysta. De sjöng inte. De vakade.
När hon till slut vaknade var smärtan borta. Det var inga fåglar i rummet. Hon reste sig ur sängen, stapplande och mödosamt. Gick på ostadiga ben mot balkongen, samtidigt som hon ordnade till sina sömnrufsiga flikar och försökte skaka av sig sömnen. På balkongen fanns fåglarna. De lade huvudena på sned och nickade välkomnande mot henne. Hon slog sig ner på balkongen en stund, satte sig klumpigt ner och bara såg på dem. De väntade. Hon tog ett djupt andetag, samlade all sin kraft och satte sig på balkongräcket. Innan hon spred ut sina gråtecknade vingar och kastade sig ut.
