Novellen Gunnar är skriven av Boel Bermann.
Lyssna på ljudnovellen Gunnar här.
Den första gången hon ser mannen är på ett semesterfotografi från Egypten. Fotografiet är taget i intensivt solsken, hon hade bett några förbipasserande ta ett foto. Hon och pojkvännen står i solbestänkt ökenlandskap intill ett rastställe. Hon har en cigarett i näven och tittar åt sidan, medan pojkvännen blundar.
Fotot är suddigt, fokus har hamnat på en förbipasserande i bakgrunden. Mannen ser helt vanlig ut, en av många turister. Han har en spetsig näsa, mörka ögon och rödbränd hud. Khakishorts, ljus skjorta och runda glasögon. Han är uppenbarligen på väg någonstans och har bara råkat hamna i bakgrunden till semesterfotot. Varken hon eller pojkvännen kan minnas honom. När hon för över bilderna till datorn tänker hon inte mer på den saken. Hon samlar alla bilderna, raderar de allra värsta och laddar upp dem i ett album på facebook. Fotot med mannen får vara kvar, hon är inte så kinkig.
Det där fotot från Egypten var första gången hon såg mannen. Men av en slump kommenterar en vän på ett gammalt fotoalbum på facebook från en Frankrike-resa. Det får henne att gå igenom det fotoalbumet igen. På en av bilderna är det kväll. Hon sitter på en uteservering med rosiga kinder och trötta ögon. Precis intill henne, fast vid ett annat bord, verkar samma man sitta. Det är fullständigt osannolikt, men det ser onekligen ut som han. Mannen har munnen öppen och verkar prata med sitt bordssällskap som sitter utanför bildens ramar. Han tittar i en helt annan riktning och verkar inte se henne. När hon ser bilden är det något som stör henne. Hon börjar metodiskt gå igenom sina fotoalbum på facebook från semesterresor. Krakow, Köpenhamn, Paris, Kreta, Öland, Berlin, Cornwall…
Mannen finns med i varje album. Bara på någon enstaka bild. Han gör ofta underliga miner, skrynklad näsa, öppen mun, rödbränd panna. Han ser ofta ut att vara i mitten av en diskussion, men personen han pratar med syns aldrig. Hon är inte 100 procent säker på att det verkligen är samma person. Han ser så förbaskat vanlig ut. Han ser ut som precis vem som helst.
Hon sparar ner alla fotona där mannen är med till datorns skrivbord. Lägger alla fotona i en mapp som hon döper till Gunnar. Mannen känns som en Gunnar. Som en helt vanlig svensk medelålders man från en mindre stad som arbetar som revisor eller banktjänsteman. När hon sparat ner alla bilderna studerar hon dem noga. Inte på ett enda foto verkar han märka henne. Inte heller verkar han notera att han blir fotograferad. Inte på en enda bild ser han in i kameran. Hon pratar om det med pojkvännen och det blir ett internt skämt – att de är förföljda av Gunnar. De är egentligen inte säkra på att det är samma man.
Under de kommande veckorna händer det att hon öppnar Gunnar-mappen och tittar på bilderna. Hon börjar undra vad Gunnar har för sig. Sakta, men säkert, börjar hon bygga upp mannens livs historia. Gunnar har ett litet hus utanför Västerås. Det verkar rimligt, eftersom han verkar ha tagit samma flyg från Arlanda som hon har. Han är gift sedan åtta år tillbaka och har en dotter som vill lära sig spela bandy. Hon och Gunnar skulle aldrig bli vänner, det är hon övertygad om. De är alldeles för olika.
Hon börjar planera för sin semester i slutet av sommaren. Hon kommer på sig själv med att undra om Gunnar skulle gilla de olika resmålen hon överväger. Och när hon och pojkvännen till slut bestämmer sig för Sicilien tänker hon att Gunnar nog skulle ge sitt godkännande.
I huset där hon bor ska det byggas vindsvåningar. Därför måste alla vindsförråden tömmas innan semestern. I flera dagar springer hon mellan den dammiga vinden och lägenheten. Hon kånkar på kartonger och bråte. Kläder läggs på hög för att ges bort till myrorna och saker packas upp och ner och utvärderas. Längst ner i en fuktskadad kartong hittar hon fotoalbum från barndomen. Bilder från den tid då hon hade tofsar eller stora rosetter på huvudet. Från semestrar med sin ensamstående mamma. Gamla semesterdagar med smältande glassar, färgglada tält och sand mellan tårna. Det är då hon ser det. På fotona. Gunnar. Det är inte svårt att känna igen honom. Han ser likadan ut på bilderna. Han ser inte ens yngre ut på bilderna, trots att fotona är upp till tjugo år gamla. Tunnhårig redan då.
Hon känner hur hon knappt kan andas. Om det är samma man är det inte längre någon slump. Hon vågar inte ens berätta det för pojkvännen, hon börjar tro att hon håller på att bli galen. Att hon tittat så mycket på bilderna av Gunnar att hennes fantasi skenar iväg. Inuti huvudet tänker hon att det är ju ändå Gunnar. Som ser så beskedlig och förvirrad ut. Det finns inget ont i den mannen.
Funderingarna bleknar när hon drunknar i jobb som behöver stökas undan innan semestern. Under de intensiva sommarmånaderna hinner hon knappt ägna en tanke åt Gunnar. Men hon sover oroligt och det händer att hon spejar i tunnelbanan för att få syn på honom. Men hon ser honom aldrig och försöker skratta åt sin egen paranoia. Hon berättar inte för någon om Gunnar.
Till slut kommer den efterlängtade semestern till Sicilien. Första kvällen delar hon och pojkvännen på flera flaskor vin. Sen vinglar de runt i byn i nattmörkret och njuter av den varma kvällen.
När hon ska över en gata fastnar hennes klack mellan kullerstenarna och hon faller hejdlöst. Hinner inte ta emot. Slår huvudet i stenen, smärtan är genomträngande. Pojkvännen har gått en bit i förväg och vänder sig om när han hör hennes skrik. Kraftlöst försöker hon resa sig, lyckas ta sig upp på skakiga ben. Känner hur varmt blod rinner ner i hennes ögon. Genom blodet och håret som fallit ner i ögonen kan hon bara skymta strålkastarljuset av bilen som kommer emot henne. Hon står lamslagen, kroppen spänner sig i beredskap på den hårda smällen. Då får hon plötsligt en knuff i ryggen som får henne att falla åt sidan, falla i säkerhet.
Men bilen träffar något. Hon hör ljudet av hur något mjukt och levande möter det hårda och metalliska. Hör ljudet av bilens bromsar som skrikande tar i. Hör något falla mot kullerstenen i ett dämpat, mättat ljud. Pojkvännen ropar hennes namn, föraren skriker ord hon inte förstår, en bildörr smäller igen. Hon vänder på huvudet. Hon kan inte fokusera blicken, men adrenalinet har väckt henne ur hennes berusning. Hon reser sig mödosamt upp och vacklar framåt mot bilen.
I en hög framför bilen ligger en människa utslängd i stålkastarljuset. När hon når fram känner hon igen Gunnar. Hans ben ligger vridet i en onaturlig ställning. Han blöder ur munnen. Glasögonen är krossade, men bakom splittret slår han upp ögonen och ser rakt på henne. Ler ett matt, vänligt leende. Plågat, försynt och ändå märkvärdigt lyckligt. Han mumlar något till henne. Hans ord är det sista hon minns innan hon förlorar medvetandet.
Hon vaknar på sjukhuset. Jacket i pannan är ytligt. Pojkvännen håller om henne hårt och säger att hon inte har någon aning om vilken tur hon hade. Han säger saker som att han trodde att han hade förlorat henne.
Hon säger tyst:
– Men vad hände med Gunnar?
Pojkvännen tittar oförstående på henne.
– Mannen som blev påkörd. Klarade han sig?
– Det var ingen annan där än vi och bilen. Det var ingen som blev påkörd. Men det var en sådan sjuk tur att du lyckades kasta dig ur vägen, fan vet hur det annars hade gått, säger han och stryker henne försiktigt över huvudet.
På ett av semesterfotona från Sicilien kan hon skymta Gunnar. Han är med på ett foto från den allra sista dagen, trots att hon aldrig såg honom. Istället för att vara rödbränd är han blek. Som om han inte haft möjlighet att vara på stranden utan istället tillbringat tid inomhus. På pannan skymtar skrapsår som är på väg att läka och det ser ut som att han stödjer sig på en käpp. Men på det här fotot ser han rakt in i kameran från sin plats i bakgrunden. Nu vet hon redan att han är där. Hon minns orden, uttalade med möda från den leende, vänliga munnen:
– Så enkelt tänker jag inte låta dig komma undan.
