Novellen Kolingsborg är skriven av Boel Bermann.
Lyssna på ljudnovellen Kolingsborg här.
Går genom Gula gången. Det luktar av fränt gammalt piss och avslagen öl. Jag har alltid avskytt Gula gången. Jag kan gå långa omvägar för att undvika den. Men nu har jag och Anna siktet på Kolinsborg och klubben 90´s. Jag är egentligen för gammal för att vara nostalgisk över 90-talet. Det var trots allt min tonårstid och nu är jag 30 år. Det är för nära inpå. De flesta på klubben kommer vara tonåringar, småsyskon och gymnasieelever. Jag trodde inte att jag skulle känna mig gammal redan nu, men ute på klubbarna gör jag det. De som är på klubben 90s har aldrig upplevt 90-talet som vi har. Istället har de googlat fram sin information från bilder och artiklar, best of the 90s listor. De har skrattat åt klädstilen, åt musiken vi lyssnade på och försökt kopiera den. När de går på klubben är de utklädda. I kläder vi valde helt frivilligt. De väljer och vrakar ur 90-talet, tar det de vill ha och förkastar resten. Jag förstår dem. Men det stör mig att mina tonår är ett skämt redan.
Jag går sällan ut och klubbar nu för tiden. Känner mig redan som en pensionär när det kommer till festande. Orkar inte köa. Orkar inte trängas och dricka blaskiga öl ur plastglas längre. Vill hellre sitta på en krog och kunna prata i normal samtalston. Men ikväll är ett undantag. Lång-Kalle dj:ar. Jag har följt honom genom Stockholms nattliv sen jag var tonåring. Kan inte sluta nu. Känner att jag måste stödja de från det gamla gänget som vägrar ge upp festandet. Jag och Anna har stylat oss till 90-tal. Vi minns inte själva vad vi hade på oss. Kanske skäms vi så mycket att vi har förträngt det. Så vi gör likadant som kidsen, tar det vi vill ha. Inga klackskor, vi tog sneakers båda två. Måste kunna dansa, annars är det meningslöst att gå ut på klubb. Så tack vare det går vi stadigt genom Gula gången. Vi har hällt i oss rejält med drinkar i Annas lägenhet vid Slussen. Krypavstånd. Men alkoholen har inte helt kickat in, just nu är den mer som ett behagligt surrande i kroppen. Vi är inte de enda i Gula gången. Kön ringlar sig lång runt det smutsgula kaklet. När jag närmar mig ingången känner jag en våg av illamående och sväljer hårt.
– Har du något tuggummi?
Anna rotar i handväskan, får upp något illrött kaneltuggummi som gömt sig i väskans mörka vrår. Det är gammalt, gudarna ska veta hur länge hon kånkat runt på det. Det smulas sönder i munnen, men smaken av kryddig kanel sticker i tungan och får mig att piggna till.
– Fy fan vad jag avskyr Gula gången och Kolingsborg.
– Skönt att de ska riva hela skiten. Men jag kommer sakna Debaser Slussen.
Vi går förbi kön, rakt fram till vakten. Känner igen honom från otaliga klubbar, han har varit med länge. Jag ser de sura blickarna från alla som köar. Känner ett sting av dåligt samvete. Men när de blir så gamla som jag så kommer de förstå. VIP kö är motsvarigheten till handikappsplatsen på tunnelbanan. Vi som inte orkar köa utan ger upp och slutar gå ut på klubb behöver den förmånen.
– Sara Criborn, står på listan. Plus en.
Vakten frågar inte om leg. Jag ser något som ser ut som en igenkännande blick och får en liten nick. Läser in mer i den än vad han antagligen menar. Jasså, jag är fortfarande ute och klubbar. Det trodde han inte. Han kollar på sin ipad, bockar av något. Lossar avspärrningen och släpper in oss. Vi får varsin stämpel på handleden vid ingången. Av gammal vana blåser jag på den för att få den att torka, så att jag inte ska smeta ut den. Samma sekund jag kliver in i Kolingsborg är det som ett steg tillbaka i tiden. Som en tidskapsel för flera generationer. Jag var här på klubben 80´s. Då var jag själv liten och ironisk. Nostalgisk över en tid jag aldrig hade upplevt. Undrar om någon störde sig lika mycket på mig som jag stör mig på dem nu.
– Smälter vi in eller ser vi ut som två gamla kärringar på äventyr?
– Svårt att säga. Men belysningen är ju dämpad, vi borde klara oss.
Vi går till den större baren och försöker ta oss fram. Inte trängas, vi trängs inte. Men vi breder ut oss så mycket vi kan, ser till att ingen slinker förbi. Markerar att det inte är okej att knuffas genom att använda armbågar diskret för att markera revir. Jag känner verkligen hur jag behöver mer sprit, så att jag kan släppa min inre gnällkärring ett tag. Ser mig omkring i dunklet och den obligatoriska rökmaskinsdimman. Inget band spelar nu, vi har missat dem alla. Bara två timmar kvar till stängning. Fint folk kommer sent, tänker jag och avskyr mig själv för att jag ens tänkte tanken. Låter som min mamma. Ser knappt några välbekanta ansikten i trängseln. Förr i tiden brukade jag och Anna tävla om vem som hade flest gamla strul på klubben. Den tiden känns avlägsen nu. Nu ska vi vara glada om vi kan hitta ens ett gammalt one night stand i trängseln. Alla vi känner förvandlades till städade par under bara några års tid. Flera har barn. Men inte jag och Anna. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände eller varför vi två inte drabbades, men det är verkligen ingenting jag sörjer.
Anna lyckas fånga bartenderns uppmärksamhet. Hon närmast halvligger över baren för att få beställa och det funkar. Vi tränger oss ut med två flasköl var i nävarna. Dricker den kalla ölen direkt ur flaskan, sveper i mig hälften direkt. En gammal indie-dänga börjar spelas och jag känner hur alkoholen från förfesten börjar kicka in. Känner hur jag börjar le ofrivilligt, hur hela klubben och alla människor börjar bli aningen vackrare. Jag kan inte ens säga om det är Charlatans eller Ride som spelas, men mögel-indie är det. Indie-musik som är så gammal att det börjat växa mögel på den. Musik jag älskar. Det spelar ingen roll vad som spelas. Vad det än är höjer det min puls och jag vet att jag kan sjunga med i refrängen.
– Botten upp på första flaskan, vi måste dansa, ropar jag till Anna.
Häller i oss första flaskan och rusar ut på det trånga dansgolvet. Plötsligt har skillnaden mellan oss och de andra försvunnit helt. Nu är vi del i massan av svettiga, euforiska ansikten. Låtarna byter av varandra, smälter samman till en nostalgisk orgie och vi fortsätter att dansa. Vi har inte gjort några nybörjarmisstag. Inga tunga, otympliga väskor, inga jackor att släpa runt på, inga obekväma skor. Inget kan stoppa oss. Mitt i gröten av dansande människor ser jag Lång-Kalle torna upp sig i en paus från dj-båset. Jag tar tag i Anna och vi tränger oss fram genom den pulserande massan. Jag slänger mig om honom i en stor kram.
– Tack som fan Kalle, jag behövde det här.
Han ler stort, kramar tillbaka. Han gör skäl för sitt namn där han tornar upp sig. Så lång att jag står och kramar hans bröstkorg.
– Glad att jag kunde lura ut dig. Vi tänkte ha efterfest här på Kolingsborg. Eller, efterfest och efterfest, jag och Eskils bara. Är ni på?
Jag nickar och ser honom dansa iväg mot dj-båset med popnäven i luften. Anna får mot all förmodan syn på sitt gamla ragg Lill-Andreas. Hon vinkar och han kommer farande. De står och pratar en stund i trängseln. Sen vänder sig Anna till mig.
– Jag ska bara iväg en kortis. Klarar du dig? Det brukar gå snabbt.
– Stick iväg du. Bry dig inte om mig. Ha skoj.
Jag hinner bara stå ensam i några sekunder. Eskils dyker upp och ger mig en snabb kram. Vi dansar ett tag, innan vi tränger oss ut från dansgolvet och in till baren. Eskils har öl-biljetter och känner personalen, vi plockar ut fyra flasköl till. Småskriker för att överrösta musiken och försöker ta igen de senaste fem åren. Det dröjer inte länge förrän Anna kommer tillbaka. Hon är rufsig och rosig och har Andreas i släptåg precis när musiken tystnar och takbelysningen tänds. Folk börjar snabbt fly undan den osmickrande lysrörsbelysningen och rymmer ut i sommarnatten. Betonggolvet är täckt av krossade plastglas och utspilld öl. Väggarna har sliten puts och är inrökta av forna tiders ciggarettdimma. Varför renovera något som snart ska rivas?
– Vi ska bara plocka ihop utrustningen, sätt er så länge, säger Kalle och langar över en back öl till Lill-Andreas och går mot dj-båset.
Vi klättar upp på scenen och tittar på lokalen som töms, bortsett från personalen som redan är igång med att städa upp. Anna lägger sig på scenen med huvudet i Andreas knä och jag dinglar med benen över scenkanten. Nickar till Andreas, han ler dumglatt med glansiga ögon. Sen sitter vi bara tysta en stund och sippar på varsin öl. Plötsligt känner jag en våg av obehag. Kan inte placera det, kan inte säga varför jag känner så. Tystnaden känns plötsligt kompakt och jag känner mig tvingad att bryta den.
– Är det inte helt sjukt att de ska riva Kolingsborg och hela Slussen?
– Det känns overkligt. Det har varit så många olika planer på att riva Slussen, men det stoppas alltid i sista sekund. Som att stället inte borde rivas.
Eskils och Lång-Kalle kommer rusandes.
– Vi har plockat in allt nu. Personalen tar hand om resten och jag har fått en extra-nyckel, så stället är vårt.
Han har en flaska billigt bubbel i varje näve, viftar triumferande med dem.
– Jag har dj: at här fler gånger än jag kan räkna till och har fortfarande inte gått på upptäcktsfärd. Är ni på?
Vi rör oss från scenen och nerför första trappan. Andreas släpar på ölbacken. Kommer till lilla dansgolvet, knappt ett dansgolv, mer ett litet hångelrum för tryckare. Vi öppnar dörrar på måfå. Förråd, städskrubb, teknikrum. Anna hittar en dörr undangömd bakom bråte. En dörr som avslöjar en ranglig metalltrappa neråt.
Det är ljusare därnere och luften är fuktigare. Luften är kvav och blandas med en svag mögeldoft.
– Borde vi verkligen göra det här, Kalle?
– Är du inte nyfiken?
När vi har gått in smäller dörren igen bakom oss. Jag rycker till och prövar den. Men den är olåst, vi kan alltid gå tillbaka.
Rummet vi kommer ner till är stort och helt övergivet. Det finns små, delvis täckta fönster intill taket som släpper igenom det svaga morgonljuset utanför. Ett tjockt dammlager ligger över varje yta.
– Går det att gå längre ner? Säger Eskils.
– Först bubbel, sen mer upptäcktsfärd, säger Kalle och korkar upp en av flaskorna.
Vi skickar runt den, dricker djupa klunkar. Det brusar om flaskan i tystnaden. Ljuset fick stämningen att dö lite, men Kalle ger sig inte. Tycker att vi ska fortsätta utforska. När flaskan är tömd börjar vi alla leta efter fler dörrar. Jag öppnar något som varit en städskrubb. Dörren sitter hårt, jag får rycka upp den. Insidan är fuktskadad, dörren och väggarnas spackel flagar och har rasat på flera ställen. Jag är på väg att stänga den när jag får syn på något i bakre väggen, ropar på de andra.
Alla samlas vid skrubben och trängs i dörröppningen. I bakre väggen kan vi se konturerna av en slags dörröppning av sten mellan flagorna. Nedre delen har rasat och det är ett hål längst ner vid golvet.
Kalle tar min mobil och går in i skrubben. Lägger sig på knä och lyser in genom hålet, knuffar undan några av stenarna inåt i öppningen för att se bättre. De faller inåt och vi hör smällarna av hur de tumlar nerför något i mörkret på andra sidan.
– Det är en trappa på andra sidan, det är helt sjukt.
Han fortsätter att knuffa på stenarna för att få en öppning stor nog att ta sig in igenom.
– Vi måste in här. Följ efter mig. Var försiktiga så att ni inte snubblar.
En efter en kryper vi igenom. När vi tagit oss in i rummet står vi på en trappavsats av sten och kan skymta en bred trappa. Den verkar gå längst väggen och svänger sen ut i mörkret, men det är svårt att se. Det ser ut som en stor sal av det vi kan urskilja i ljuset från mobiltelefonerna.
– Hur kan ingen veta om det här?
Eskils börjar långsamt röra sig neråt stentrappan och vi andra följer efter. Vi rör oss långsamt genom mörkret. Jag går sist och riktar mobilens lampa mot trappstegen så att alla ska kunna se var de går. Trots att det verkar vara stenväggar här inne är luften varm. Det luktar fukt, vatten och instängt. Mögeldoft som sticker i näsan. Som att luften är gammal och stillastående.
Vandringen nerför trappan tar evigheter. Som att den aldrig ska ta slut. Det känns overkligt. När vi kommer ner står vi tätt ihop. Jag och Eskils lyser upp väggarna så gott vi kan.
– Någon annan som kan hjälpa till och lysa upp?
Men Annas mobil är död och Andreas har glömt sin hemma. Kalle plockar fram sin, han har ingen ficklampsapp och kan bara lysa upp med det lilla ljuset från skärmen. Väggarna består av grå, matt sten. Tillsammans går vi genom salen, alldeles tysta. Jag lyser upp golvet för att se om det finns hål, men det är jämnt med en skrovlig yta. Efter halva salen märker vi något. Golvet går från skrovligt till helt slätt. Det är blankslitet, som om mängder av människor rört sig över det i hundratals år. Likadant med väggarna, ojämnheterna försvinner som om de sakta nötts ner och putsats ner till mjukt rundad sten. Ojämnt, men polerat. Längst bort i rummet ser det ut att vara en svag upphöjning formad som en cirkel.
– Om det här inte stoppar rivningen av Slussen så vet jag inte vad som kan göra det.
Kalle går fram till upphöjningen.
– Det är ett hål här. Jag tror att det är vatten där nere, Eskils kom och lys.
Eskils ställer sig intill honom och lyser rakt ner i hålet. Jag ställer mig på andra sidan tillsammans med Anna och Andreas. Vi står i andlös tystnad. Tunna, blanka stenbalkar täcker hålet, några är trasiga och lämnar en öppning. Lukten är mer intensiv här. Det luktar mer av havsvatten, men samtidigt finns det en frän och stickande lukt. Vattnet glänser någon meter under stenbalkarna. Vi ser plötsligt hur det rör sig, som vågor. Det är då vi hör ljudet av att vattnet börjar röra på sig mer. Vågorna ökar.
– Är det storm därute, tror ni? Säger Kalle.
Sen börjar Andreas skrika. Ljudet studsar mot väggarna, fyller hela rummet.
– Ta bort det. Ta bort det, hjälp mig.
Jag riktar mobilen mot honom och ser något ljust runt hans ben. Tunna trådar. De glänser och sträcker sig från hålet. Jag ser hur Anna försöker slita i dem, men de verkar inte gå sönder. De ser hala ut, glänser i mörkret, bleka och nästan transparanta.
– Jag får inte av dem, det kommer nya.
Kalle och Eskils börjar springa mot Andreas, men i samma ögonblick är det som att mörkret förändras och det väller upp ur hålet. En ljus, nästan flurocerande slingrig massa av trådar. Jag hinner inte röra mig, kan inte röra mig. Jag ser hur Andreas faller och börjar dras mot hålet. Ser Anna i panik klamra sig fast vid honom och hasar med. Hör en smäll och ser hur Eskils dragits ner mot öppningen i stenbalkarna. Jag kan bara skymta hans ansikte och paniken i blicken. Ser hur hans smala kropp är täckt av tunna, vita trådar. Kalle skriker, han har vänt och ryggat tillbaka mot väggen. Trådarna försöker dra ner Eskils genom hålet, men han är för stor, bara hans ena axel har pressats ner. Jag skriker åt Anna att släppa Andreas och springa. Samtidigt springer jag mot Kalle, det är bara några steg. Jag slår honom i ansiktet, rycker i hans arm.
– Vi måste härifrån. Spring för i helvete.
Vi börjar springa, men stengolvet är halt. Blankslitet och fuktigt, jag känner hur min slitna sneakerssula förlorar fästet. Faller och känner en skärande smärta när mitt knä slår i stengolvet. Skriker rakt ut och tappar mobilen, den faller och slås i bitar. Eskils mobil ligger på golvet och lyser upp hörnet, förutom mobilen kommer det enda ljuset från den vita svagt flurocerande massan.
– Kalle, hjälp mig, säger jag dämpat. Känner hur paniken hörs i rösten.
Jag ser honom inte, han svarar mig inte. Jag hör hur hans sneakers rör sig mot stengolvet. Ett svagt gnidande av gummisulorna mot den fuktiga stenen. Det låter som att stegen fortsätter bort mot trappan. Den jäveln.
Jag ropar tyst på Anna. Jag kan inte se henne, men jag hör ett kvidande från hörnet. Inga ord, bara ett gnyende. Det är becksvart. Mina ögon kan bara urskilja svaga konturer. Kvidandet från hörnet tystnar abrupt. Svaga fotsteg som fortsätter bort i salen, mina egna hjärtslag och stilla vågskvalp är de enda ljuden som bryter tystnaden. Jag stryker svetten och fukten ut pannan. Sitter helt stilla och försöker att inte röra mig. Håller för munnen med ena handen och anstränger mig för att andas djupt. Plötsligt hör jag ett skrik en bit bort, ett kort skrik. Kalle. Jag hör hur en kropp dunsar mot stenen. Det låter dovt och fuktigt. Sen hör jag ett sakta hasande av något som dras över golvet tillbaka mot hålet.
Jag tar försiktigt av mig sneakers och strumpor. Reser mig långsamt och försöker att göra det tyst. När jag lägger min tyngd på benet skär det till av smärtan, jag biter mig i fingret för att inte ge ljud ifrån mig. Vänder mig om och ser bortåt salen. Massan ser nästan ut att pulsera svagt. Den har inte kommit närmare.
Mörkret närmast mig är kompakt, jag kan inte se något. Försiktigt börjar jag röra mig bort från det vita. Det är den enda riktning jag har. Stenen är fuktig och sval mot mina fotsulor. Jag är näst intill ljudlös när jag rör mig genom salen, hukandes. Får inte bryta ihop. Måste ta mig ut. Det går så långsamt. Det känns som att jag inte kommer någonvart. Som att jag är fångad på en plats där tid och rum inte finns.
Jag kommer snett, plötsligt känner jag stenväggen mot handflatan. Men trappan är inte där. Jag söker mig längst väggen, bort från det vita. Ser uppåt. Kan skymta hålet ovanför trappan där vi tog oss in. Det är långt kvar, men jag ser det. Jag kan nå det. Jag drar darrande handflatorna framåt längst väggen.
Det är då jag känner som en lätt smekning över handryggen. Av tunna, glänsande trådar som trevar sig fram över mina händer. Jag ryggar tillbaka. Tar ett steg ut från väggen. De syns inte. De är för tunna, lyser för svagt i varje tråd. Men nu kan jag skymta dem, de är många, söker sig längst väggen, söker efter sitt byte. Jag måste bort från väggen, tar trevande försiktiga steg ut i mörkret utan att släppa väggen med blicken. Jag kan klara det. De verkar inte nå mycket längre, de trevar i blindo. De vet inte var jag är. Om jag bara tar mig ut i rummet och lyckas ta mig till trappan. Om det går så…
Det är då jag känner en lätt ryckning i mitt ben. Ser ner, tunna, utsträckta trådar har lindat sig runt mina svarta leggings. Utdragna, tunna som spindelväv. Jag sluter handen om dem och försöker slita loss dem, men de är vassa och hårt spända, skär i handflatan. Varma och pulserande. Jag faller handlöst och slår käken hårt i stengolvet. Känner blodsmak och smulor av mina tänder i munnen. Tandflisor borrar sig in i kinden. Jag kvider av smärta medan jag sakta dras tillbaka till hålet.
Byggstart för nya Slussen tidigast 2014
– Det hinder som tar längst tid är de överklaganden som väntas. Planen kommer med stor säkerhet att överklagas ända till regeringen och den processen kan ta ett år eller mer.
Länsstyrelsen avslår överklaganden av nya Slussen
Länsstyrelsen i Stockholm fattade på torsdagen beslutet att avslå samtliga överklaganden av nya Slussen.
