Novellen Tvättstugan är skriven av Boel Bermann.
Lyssna på ljudnovellen tvättstugan här.
Hon kunde inte förstå varför grannarna skulle ta hennes kläder. Hon hade inga märkvärdiga kläder, de flesta kom från H&M, Myrorna och andra billiga butiker. Och plaggen som verkade ha försvunnit var långt ifrån det finaste hon hade i sin garderob. Hennes mysiga och utslitna lila t-shirt som hon sov i. En noppig klarblå träningströja. Ett par illrosa trosor. Varje gång hon tvättade i husets gemensamma tvättstuga försvann någonting.
För att komma till tvättstugan gick hon fyra trappor ner i sitt eget hus, korsade gården och gick ner ytterligare en trappa ner i källargångarna. Hon tvättade ganska sällan, bara när hon var absolut tvungen. Det var en sådan omständlig process att springa upp och ner, tömma maskinen, fylla på maskinen, hänga upp allt i torkskåpet, fylla torktumlaren och släpa upp allt igen i den slitna klarblåa tvättpåsen.
Men nu började hon känna att hon måste försvara sina kläder. Hon hade börjat sätta upp lappar i tvättstugan, trots att hon alltid hade skrattat åt sådana lappar tidigare. Men det hade inte hjälpt.
Så nästa gång hon tvättade lämnade hon inte tvättstugan. Hon satt där hela tvättiden, hade tagit med sig en bok som hon satt och läste medan tvättmaskinerna löddrade och brummade. Bara för säkerhets skull. Men när hon hängde upp kläderna i torkskåpet insåg hon att hon saknade sin äldsta favoritklänning. Den var svår att missa eftersom den var intensivt orange och hon var helt säker på att den hade varit i maskinen till höger. Men nu var den försvunnen.
Hennes första instinkt var att överväga om hon hade glömt klänningen, att hon kanske glömt att stoppa in den i tvättkorgen. Så hon la ner all ren och torr tvätt i påsen, kånkade upp allt och gick först noga igenom den för att se om klänningen kanske hade rullat ihop sig till en boll och gömt sig inut något annat plagg eller kanske i ett påslakans hörn. Men jakten var resultatlös. Sen vände hon upp och ner på garderoben på jakt efter klänningen. Det tog tid att gå igenom både garderob och byrå. Det hjälpte inte, klänningen var fortfarande spårlöst försvunnen.
Så hon gick ner till tvättstugan igen. Och stod där en stund villrådig i det intensiva lysrörsljuset. Inga maskiner var igång, det var knäpptyst och hon kunde höra sin egen andning. Hon såg över det lilla ljusa rummet. Två tvättmaskiner direkt till höger om dörren, mittemot dem var torkskåpet och i bortre ändan av rummet stod torktumlaren. Alla maskinerna var slitna, en hade trasig knapp på fronten, färgen flagnade på de flesta och på väggarna stod ålderdomligt formulerade instruktioner för tvättprogram med tillhörande bilder. En utstandas skylt med hink, mopp och städborste bar texten ”Vem städar här efter dig?” och under hade nån irriterande person klottrat texten: ”DU”.
Hon hade varit i det rummet under hela tvätttiden. Ingen hade kommit in. Ändå hade plagget försvunnit. Hon kunde inte minnas om det hade varit med när hon hängde kläderna på tork eller om det varit försvunnit redan då. Så hon började utforska maskinerna – en i taget. Fanns det ett för stort hål i tvättmaskinen där klänningen kunde slunkit ut under centrifugeringen? Hur skulle en tvättmaskin egentligen se ut på insidan? Hon stoppade in hela huvudet i tvättmaskinen och såg på den gråa trumman med mängder av små hål. Allt såg helt och rent ut. Inget såg trasigt ut. Det var som en öronbedövande tystad därinne, det kändes förvånansvärt tryggt och välbekant. Som att lyssna på havet i en snäcka som liten. Men ingen klänning skymtade.
Torkskåpet var enkelt att gå igenom, en stor vit fyrkantig låda utom den nätbetäckta öppningen där varmluften strömmade ner. Där fanns inga utrymmen för en klänning att gömma sig.
Och torktumlaren såg också relativt oskyldig ut. Eftersom hennes klänning var en ökänd luddig sak borde det gråa filtret åtminstonet ha spår av orange någonstans, men nu var det bara harmlöst grått sammetsludd där.
Hon vände blicken mot tvättmaskinerna igen. De såg harmlösa ut. Men övertygelsen växte att det var den där första maskinen som var missdådaren. Klockan närmade sig midnatt, men hon kunde inte släppa tanken. Hon rusade upp till sin lägenhet och hämtade alla verktyg hon kunde hitta vare sig hon behövde dem eller ej. Hammare, skruvmejsel, skruvdragare, skiftnyckel, borrmaskin och allt annat hon kunde hitta. Sen googlade hon fram en beskrivning av tvättmaskiners olika delar och hur de ska tas isär och återvände till tvättstugan.
Det var fortfarande tyst, nästan öronbedövande tyst. Hon kunde höra det svaga surrandet från lysrören ovanför sig. Nu stod hon där, envist arg och spände blicken i tvättmaskinen och försökte bestämma sig för om det här verkligen var en bra idé. Hon kunde ingenting överhuvudtaget om tvättmaskiner, men nu hade tanken växt till besatthet. Inombords var hon fast besluten att plocka isär den i bitar för att lösa mysteriet.
Det var då hon hörde ett diskret ljud i tystnaden. En försiktig skrapning. Som verkade komma inifrån tvättmaskinen. Det avgjorde saken. Hhon attackerade tvättmaskinen aggressivt. Men trots att hon lossade baksidan, rotade igenom avloppskanalen och inspekterade filtret verkade de olika delarna inte gömma några hemligheter utan enbart ludd och skräp. Allt såg helt oskyldigt ut.
Hon svettades i den varma och kvava luften i rummet och utomhus var det helt mörkt och grannarna började släcka sina lampor och gå till sängs. Då såg hon plötsligt en bredare slang som förband själva tvätt trumman med luddfiltret. Hon lossade det försiktigt och kikade in. Slangen var sprängfylld med färgglada tygbitar, hela regnbågens färger var representerade. Försiktigt tog hon ett fast grepp om tygbunten och lirkade ut dem och la dem på golvet. Hennes orangea klänning verkade vara det nyaste tillskottet till samlingen, men hon kunde skymta bitar som såg ut att bestå av hennes forna kläder.
Hennes ögon vidgades och hon tog ett djupt andetag. För i mitten av bråtet låg en liten varelse och sov. Varelsens päls såg ut som en trasmatta av glada färger. Hon strök lätt med fingrarna över den, pälsen var sömnvarm och lite fuktig – men len mot fingertopparna. Den nös till och kliade sig om den stora mörka nosen i mitten av det lilla ansiktet och öppnade sina stora mörka ögon och såg rakt på henne. Den lyfte den sin lilla tass som i ett litet försvar och pep lite som ett marsvin skulle kunnat göra, men gjorde ingen ansats på att fly. Hon kliade den lite bakom de små öronen, då verkade den slappna av lite och började spinna med ett ljud som lät som en liten rackarns tvättmaskin.
”Så det var du hela tiden, din lilla klädtjuv”, tänkte hon.
Hon lyfte hela högen av klädtrasor med den lilla varelsen i famnen och la försiktigt in honom i slangen igen och monterade sedan tillbaka allt hon tagit loss.
På vägen ut ur tvättstugan sprang hon in i en granne som höll på att tejpa upp en arg lapp på anslagstavlan. ”Det är förjävligt att folk stjäl kläder, visst är det? Det måste bli ett slut på det.”
Hon nickade instämmande och ansträngde sig för att se bekymrad ut.
