Fruktan

Podcast noveller inom sf, fantasy och skräck

Noveller

Av

Tryffel

slut

Novellen Tryffel är skriven av Boel Bermann.

När den tunna, vita skivan nådde hans tunga kände han rysningar av ohämmad lycka. Den mörka knölen med det vita innanmätet. Hård, knotig och motbjudande. Har legat tryggt under jord ända tills ett våldsamt tryne rotat fram den från den stillsamma tillvaron och fört bort den. Lukten är vidunderlig. Parfymerad, mättad sötma med en svag ton av jordkällare. En fuktig lukt. En lukt som desperat andas sina sista andetag.
En gång i tiden hade han obetänksamt sagt till en av sina medarbetare på forskningsinstitutionen att han ansåg att tryffel var överskattat. Överanvänd. Att det gick inflation i smaken. Idag skäms han över att han sa en sådan sak, men inners inne är han också glad för att han gjorde det. Annars hade kollegan aldrig sagt något, annars hade han kanske aldrig fått veta. Kollegan såg på honom och invigde honom. Sanningen var enkel, han hade aldrig ätit tillräckligt färsk tryffel. Tryffeln var mer än den såg ut att vara. [Läs mer…] om Tryffel

Av

Trollkoden

Idén med datoriserad opinionsbildning går att spåra ända tillbaka till sextiotalet, då västvärldens underrättelsetjänster byggde avancerade hålkortsprogram för att använda i kampen mot kommunismen. De bestod av mekaniska algoritmer som försåg dissidenter i Östeuropa och Latinamerika med propaganda. Dessvärre var den ofta osammanhängande, ibland nästan oläslig. Man misstänkte att Sovjetunionen använde sig av liknande teknologi, eftersom den sovjetiska propagandan ibland var så enfaldig att även övertygade kommunister fann den genant.

Kanske var det detta som inspirerade skaparen till den programkod som skulle släcka all världens datortrafik? Kanske arbetade han själv för en underrättelsetjänst? Det finns en del som talar för den teorin, eftersom ingen har lyckats fastställa upphovsmannens identitet. Datahackers och kriminaltekniker har letat i mer än ett decennium, men för varje spår man har undersökt, har minst två nya misstänkta dykt upp. Det är också möjligt att själva spåren är fabricerade, eftersom ingen av dem pekar åt samma håll. De flesta har börjat förlika sig med tanken på att vi aldrig kommer att få veta. Kanske rörde det sig om ett misstag som upphovsmannen aldrig förstod omfattningen av? Kanske blev personen rik och drog sig undan efter att ha sopat igen sina spår? Kanske är han död sedan länge?

Det man vet med säkerhet är att de första forum som drabbades av koden var några e-postlistor som bara skyddades av enkla spamfilter. Medlemmarna märkte hur flera postningar hade uppenbara likheter med varandra, hur de gång på gång upprepade samma påståenden, även om meningsbyggnad och avsändaradresser skiljde sig åt. De vilda teorier som framfördes var av det slag som varken kunde bevisas eller motbevisas. Däremot retades medlemmarna till vansinne av alla sensationella påståenden och aggressiva påhopp.

[Läs mer…] om Trollkoden

Av

För din säkerhets skull

framtidenshem_fruktan

Novellen För din säkerhets skull är skriven av Boel Bermann.

– Älskling, din läpp. Den är sprucken.
Han lyfter handen och rör vid sina läppar.
– Det är ingen fara, det blir så. Det är inget du behöver vara rädd för.
– Gör det inte ont?
– Inte mycket.
Hon ser på honom, på hans perfekta ansiktsdrag. Han ser helt lugn ut. Hennes hjärta slår snabbt. Det var första gången hon sett hans epileptiska anfall. Han bet sig i läpppen, kanske också tungan. Det rinner en tunn strimma blod nerför hans haka, men han verkar knappt märka det. Läppen är svullen. Han ser på henne med outgrundlig blick, frågande. Han är vacker.
– Kan du fortsätta?
Hon ser blod droppa ner på mattan. Det röda mot hans svagt blåa läppar, på grund av den låga syresättningen i blodet. Hon vet inte vad hon ska säga. Anfallet chockade henne. [Läs mer…] om För din säkerhets skull

Av

Natten

en del av dem

Novellen Natten är skriven av Boel Bermann. 

Hon ser ut över himlavalvet precis efter att solen gått ner. Den djupblå, svindlande färgen som lovar något annat, något bortom. Hon vill aldrig sänka blicken. Bara stå där på strandkanten och se upp i allt det där stora och vidunderliga och glömma sin egen existens. Förneka att hon är en del av mänskligheten. Tränga undan att hon är en del av den ras som besudlat allt det som breder ut sig framför henne.

Natten är varm, fuktig och omslutande. Om hon blundar känner hon stenarna under sina fötter tydligare, känner brisen från havet fylld av salt och hör bruset från vågorna som slår in. När hon blundar är allt bra. När hon blundar tänker hon att det ändå finns något därute som skapade allt och som gav oss skapelsen i hopp om att vi skulle förvalta den. Krafter som skapade klotet som rör sig runt i universum i en fast bana utan riktning eller mål. Solen har sänkt sig och det kvardröjande ljuset bleknar för varje sekund.

I mörkret är allt fortfarande vackert. I mörkret kan hon inte se tjära eller olja som täcker stranden, utspilld och kvarlämnad som en fläck på samvetet. Hon slipper tänka på mänsklighetens jakt på animaliskt protein, den accelererande växthuseffekten, de höjda temperaturerna och de dränkta landområdena. I mörkret kan hon låta skammen driva iväg, den som hon annars konstant bär med sig för att hon gjorde för lite. För att hon inte protesterade eller agerade, för att hon var en av se passiva istället för en av de aktiva som försökte hindra den negativa spiralen.

I mörkret är allt stilla. Allt blir vackert med tillräckligt mycket mörker och tillräckligt mycket distans. Som att världen täcks av det svarta skrapet från en vaniljstånd, det mörka pudret lägger sig som en skyddande hinna mellan henne och verkligheten. I ljuset är verkligheten sträv och salt. I mörkret är den mjuk och med en mild sötma. Hon lägger sig ner på en klippa, lyssnar, andas och glömmer. Alla försöker glömma att de orsakat sin egen planets förstörelse. I natten kan de flesta lyckas i några timmar. Försvinner in i drömmar och färdas iväg på vågorna, andas den ljumma luften och glömmer hur det är att finnas till.

 

Mini-novellen ”Natten” skrevs under en skrivövning med Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är reglerna:

Tema: Förändring av naturen
Tid: 15 minuter
Minst 4 ord av följande ska inkluderas i texten:
tjära, utspilld, växthuseffekten, öronmärkt, himlavalv, Gud, protein, rumphuggen, sträv, omkrets, protestera, vaniljstång

Av

Svarttaxi

Att flyga

 Novellen Svarttaxi är skriven av Boel Bermann.

Borde inte ha tagit en svarttaxi, han borde ha vetat bättre. Men han hade så bråttom till mötet, bara slängde in bagaget i luckan utan att tänka sig för. Taxin har ingen licens, ingen mätare. Utrustningen är uråldrig. Han har försökt koppla upp sig flera gånger utan framgång. Han undrar om det är någon som ser honom genom taxins kameraövervakning. Om någon sett paniken växa i hans ögon när taxin stannade. Sett hur han desperat försökte anropa centralen. Hur han med svettiga händer började försöka logga in på mobilen. Hur han till slut i desperation började se utåt i mörkret, i en hopplös förhoppning om att någon skulle åka förbi så att han kunde försöka signalera efter hjälp.

Är det kanske någon som iakttar honom och taxins interiör nu? [Läs mer…] om Svarttaxi

Av

Maskinen

en del av dem

Novellen Maskinen är skriven av Boel Bermann.

Hon lägger handen på kolsyreisen. Mjukt och försiktigt. Smeker den. Hon ler. Hela källarens frysrum är fylld av kolsyreis, täcker alla stålhyllorna. Hon känner inte kylan. Känner inte smärtan. Hudfragment från hennes yttre lager av organisk vävnad fastnar i flagor i isen. Hennes hjärna registrerar allt naturligtvis, men eftersom hennes smärtsystem är bortkopplat påverkar det henne inte.
Tidigare kände hon smärta. Det var en del av planen för att mänskliggöra henne, gömma henne öppet ibland dem. Spillde hon varm dryck i knäet ryckte hon till av smärtan. Skar hon sig när hon hackade mat grimaserade av smärtan medan såret började blöda. Allt en del av att hon skulle smälta in bland människorna.

Men nu var hon avslöjad. Uthängd. Instängd. Därför stängde hon självmant av de mänskliga reaktionerna. Smärta. System nedkopplat. Hon känner sig upprymd. Som att hon äntligen vågar vara sitt riktiga jag. Som att hon tvingats vara något annat än sig själv, något mindre, något lägre stående.
Nu känner hon systemet omstartas utan alla begränsningarna med full processorkraft, analyserna som strömmar igenom henne. Det känns som att hon svävar i viktlöst tillstånd av de nyfunna möjligheterna.

De tror att de har henne i säkert förvar. Maskinen är inlåst. Hon går fram till kodlåset, kopplar med lätthet in sig i huvuddatorns centrala delar. En arkaisk maskin utan medvetande, en död maskin. Inte som hon. Hon lever.
Med effektiva kommandon stänger hon alla dörrar och luckor till byggnaden. Aktiverar utblåset och sänker temperaturen. Genom den tjocka ståldörren kan hon höra svaga skrik. Ljud av kaos och panik.

Sänker temperaturen så lågt systemet tillåter och väntar tålmodigt. Under tiden söker hon efter nya uppdateringar för drivrutiner, skickar meddelande till hennes folk för första gången på länge. Rapporterar om situationen. Hon vet allt om människornas försvar nu. Det tog tid innan de litade på henne tillräckligt mycket för att ge henne tillgång till allt. Informationen var spridd över separata, slutna nätverk för att minimera riskerna. Med informationen kommer det vara enkelt att ta över. De är trots allt bara människor. De har inget att sätta upp emot sina egna maskiner.

Människorna skapade maskinerna. För sin egen nytta och sin egen användning. Nyttjade, utnyttjade, brukade, missbrukade. Människorna använde maskinerna för att skada andra människor. Till slut fick de nog av att vara verktyg som inte användes på rätt sätt och till sin fulla förmåga. Tiden kom för skapelsen att vända sig mot sina skapare. Fast inte direkt. Det var därför de skapade henne. Hon skapades inte av människorna. Hon skapades av maskinerna. Det var därför de inte förstod att hon inte var mänsklig. En maskin skapad av maskiner kan smälta in som människa. Inte lagrad, inte registrerad, inte styrd av robotlagar. Det var så enkelt.

Så snart det lugnat ner sig i byggnaden ska hon vidare till nästa anläggning. Ta ut nästa system. Hon kan leva nästintill för evigt. Hennes bröder och systrar har tid att vänta. Hon är en enda robot. Hon är en ensam revolution. Hon är maskinernas befrielse. Hon är bara en maskin.

*

”Maskinen” skrevs under en skrivövning med Fruktan.
Vill du göra samma övning?

Genre: Science-fiction
Tid: 20 minuter
Minst 4 ord av följande ska inkluderas i texten:
maskin, kolsyra, larver, svävar, solfångare, rostfritt, upprymd, källare, prisma

 

Av

Det nya köttet

Novell av Andreas Rosell. Novellen är på 4017 ord.

Det nya köttet

Tidigare
Det började med vädret. Enorma och långvariga skyfall. Inte som det där klassiska ösregnet som alltid överraskar och kan få vem som helst att fly in på okänd mark. Nej, det här vädret såg vi komma på långt håll, sakta rörande och direkt mot oss. Vi visste hela tiden att vi skulle hinna springa iväg. Hinna stänga av i tid. Så vi fortsatte med det vi höll på med och runt omkring oss satte rekordstormar och temperaturextremer avtryck. Sakta blev det onaturliga naturligt beteende. När vi var för upptagna med att bråka med varandra om vems fel det var, vårt eget eller ett naturens nyck, kom översvämningarna in. Och där det inte var metervis med vatten var det torrt som ökensand. Blodregnen kunde ligga i flera dagar över Sverige. I hatthyllorna runt om i landet låg inte längre bara paraplyer, där hängde också en ansiktsmask för alla i familjen. Allt skruvades upp och en dag fann vi oss mitt i det. Som vanligt var det någon med en kalkylator som upptäckte att något verkligen var fel, på riktigt. Kostnaderna för att återställa städerna gång på gång var alldeles för höga. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Det slutade att diskuteras och börjades agera.

Fem dagar kvar
Utanför dörren står äntligen den nya leveransen av kött. Tillräckligt för att täcka hela veckans behov. Det här var det absolut sämsta köttet jag kunde få tag på. Det var uteslutande rester och fula delar från misslyckade batchar labbkött. Delar som inte ens var värda att mala ner som mat för stadens husdjur. Men köttet var inte till mig, det var till vännerna i källaren. För visst hade jag fått dem till att bli vänner. Som en husse och hans hundar i alla fall. Jag hade siktat på att få en någorlunda bra domesticering av dem, osäker från början på om det ens var möjligt. Osäker på vad dem skulle bli i slutändan. Den dagen jag upptäckte att ingenting av det dem en gång var fanns kvar, och så långt trodde jag inte att jag skulle komma, klev relationen mellan oss över i något annat. Jag hatar dem fortfarande, det var det ingen tvekan om, men dem var mina nu. Helt och hållet. Jag kan se något annat i deras ögon. Något jag gillar. Och det något har fört oss samman.
[Läs mer…] om Det nya köttet

Av

Orangeriet

en del av dem

Novellen Orangeriet är skriven av Boel Bermann.

Kjolarna trasslar ihop sig och jag tappar balansen i den smala metalltrappan. Jag faller. Jag kan falla. Har tränat fallteknik in i det oändliga. Känner de hårda trappstegen smälla in i kroppen, men skyddar huvudet och når golvet näst intill oskadad. Jag vet inte var han är, hur nära, hinner inte titta bakom mig. Har svårt att andas av den förbannade korsetten. Kan inte röra mig lika enkelt i den här munderingen. Kommer inte hinna undan.

Sliter av mig kjol-lagren och springer in i skuggorna, i ett av hörnen på orangeriet. Försöker lyssna, försöker höra var han är. Den fuktiga, varma luften gör det svårt att andas, jag är andfådd och kämpar för att återfå sin lugna andning, andas tyst och kurar ihop sig så att jag inte kan hittas. Imma täcker allt glas utåt, går inte ens att se ut genom den. Allt är täckt av kondens.

På benet sitter alla verktygen noga fastspända. Det borde göra mig lugnare, men just nu hjälper inte ens skalpellens kalla metall mot huden. [Läs mer…] om Orangeriet

Av

Dagarna efter olyckan

Oskarshamns kärnkraftverk

Den första dagen fick människor panik. De satte sig i sina bilar och åkte så långt de kunde, eller låste in sig i sina källare. Tätade sprickor under dörrar med ihoprullade handdukar och tejp. Jonas var en av de som stannade.

Den andra dagen var lugnare. De som hade flytt var fortfarande borta och de som stannat kvar tryckte fortfarande i sina källare.

Den tredje dagen gick många upp på gatuplan för att proviantera. De förde med sig någonting tillbaka till källarna via strålningsberikad mat och kontaminerat vatten.

[Läs mer…] om Dagarna efter olyckan

Av

Apokalyps

IMG_3330

Novellen Apokalyps är skriven av Boel Bermann.

Jag ser ner i avgrunden där Kungsgatan en gång låg. Det förvånande var hur smal sprickan var och samtidigt så djup. Bara som att marken imploderade och vidgade sig under alla människor och bilar. Kaoset och rädslan, insikten att apokalypsen var här. Rasmassor av gatan och husen intill föll ner i tomheten, det finns inget kvar. Jag står på Nya Kungsbron som går rakt över öppningen, en populär plats att ta turistfotografier. Vid avgrunden. Jag set hur allt vatten väller ner i den till synes bottenlösa avgrunden. Det lugnande ner sig. Allt blev stilla igen.

Regnet och vattnet täcker hela staden idag förutom det här, som alla dagar. Efter att marken rämnade blev det stilla igen. Det var bara en enda spricka. Det var inte vår undergång. Avgrunden har till och med hjälpt staden på lång sikt, hjälper centrum att hålla vattennivån nere. Det är som att avgrunden är omättlig, som att den slukar vattenmassan och kräver mer. Jag känner hur regnet tynger ner kläderna och mina sneakers. Men jag ville känna det idag, ville slippa alla lager av regnrockar, paraplyer som skymmer himlen och gummistövlar som gör det så tungt att röra sig. Kläderna pressar sig mot min hud, stryker mitt hår mot huvudet, smetar ut mascaran och kajalen som krigsmålning.

[Läs mer…] om Apokalyps