Nyårslöfte är en novell av Patrick Ogenstad, novellen finns även som ljudnovell. Glöm inte att du kan läsa fler noveller här på Fruktan, om du vill lyssna på dem går det också bra.
Det första jag blir medveten om är en lätt huvudvärk. Värken är mest en viskning om att det var fest igår, om man nu kan kalla det fest. Allt är så tamt nuförtiden. Håret ligger över mitt ansikte och en cigarrdoft hänger kvar i det. Lite som förr när man fick röka på krogen. När jag blundar känner jag nästan smaken från cigarren. Eller förresten, det kanske inte är inbillning. Jag har faktiskt cigarrsmak kvar i munnen. Det smakade bättre igår. Jag är sugen på champagne, men det var också igår. På nyårsafton, när alla inbillar sig att allt är så bra. När livet är en fest. Nu är festen slut och det är tyst i lägenheten. Jag ser inte vad klockan är, men det har ljusnat ute. Egentligen vill jag ligga kvar i sängen, drömma mig bort. Men jag vet att jag skulle ångra mig. Det är sista dagen. Den sista dagen innan allt börjar igen. Jag har precis vaknat, det är den första dagen på det nya året och jag har redan ångest.
På väg in i badrummet undviker jag spegeln, jag vill inte se hur jag ser ut innan en dusch. Inte ens tänka på det. Värmen strålar genom kroppen när vattnet sköljer över mig. Jag drömmer mig bort till en varmare plats.
När jag torkat mig ställer jag mig framför spegeln. Ibland är den för stor och visar för mycket. En äldre och tråkigare version av mig själv tittar tillbaka. Det där är ju ekonomitanten på trean. Den där tråkiga. Hon som tjatar om tidrapporter och kostnadsställen. Hon som gnäller. Hon som lyssnar på Lugna Favoriter för att jävlas, för att det stör de andra på jobbet. Hon som ska tillbaka imorrn och göra årsbokslut. Bara tanken på det gör att jag får kaffesmak i munnen. Sån där rävgiftssmak som bara finns på kontor. Hur blev det såhär? Magen känns pösig. Det är tydligen vanligt att folk äter pizza på nyårsdagen. Jag tar tag i valkarna, det kunde ha varit värre. Men ingen mer skräpmat. Nyårslöfte nummer ett. Jag lyfter upp mina bröst, trycker ihop dom. När blev de så här hängiga? Jag tittar djupare in i spegeln, finns jag där någonstans, det riktiga jag? Är det bara ekonomiassistent Christine som finns kvar? Trettisexåringen som gnäller när någon redovisat kvittona fel. Jag släpper brösten och de faller tillbaka på sin plats. Jag måste börja träna mer. Nyårslöfte nummer två. Spontana och glada Christine finns inte där, när byttes jag ut mot en främling i spegeln? Försiktigt försöker jag mig på ett leende, det känns ovant. Ser onaturligt ut. Jag måste hitta något jag kan vara glad åt, så jag kan le igen. Nyårslöfte nummer tre. En BH gör att brösten ser bättre ut. Varför är hyn så torr under vintern? Ekonomitanten är kvar i spegeln, hon ser risig ut. Jag tar på en dagkräm och börjar kamma håret. Ekonomitanten har tovigt hår, har inte klippt sig på länge. Nyårslöfte nummer fyra, se aldrig ut som ett penntroll igen. Det är påsar under tantens ögon, jag börjar lägga en foundation. Jag vill inte vara en gnällkärring längre. Nyårslöfte nummer fem, jobba aldrig mer med ekonomi. Det känns skönt, att ta beslut. Jag börjar med ögonskuggan, det är inte längre tjat-Christine på trean som sminkar sig. Varför ska det alltid vara så propert? När var jag vågad sist? Nyårslöfte nummer sex, bli spontan igen. Tråk-Christine börjar försvinna från spegeln. Alla tråkiga människor borde försvinna ur mitt liv. På festen igår till exempel, det var så städat, så dött och livlöst. När hade jag roligt sist? Fest med Sandra brukade vara ett jävla äventyr. Det kändes som att nyårsfesten vid sekelskiftet var ett millenium sedan. Sandra hade också tynat bort, blivit en blek version av sig själv. När Sandra brukade ordna fest så pratade man om det i efterhand. Igår var det mer en middag än fest. Oxfilé låter exklusivt fram till det att Johan kör in den i ugnen. Precis som oxfilén har jag blivit torr och tråkig. Jag satt bredvid Liam, vi sa knappt ett ord till varandra. Tänk att jag en gång tyckt att han var söt. Tänk att jag älskat honom. Nu satt han där och rapade, man såg på honom att han inte ens ville vara där. Vad hade jag sett hos honom? Jag valde bort de läppstift jag brukade ha, spegelbilden började förändras. Anders hade varit flirtig igår. Men det fanns ingen glöd där, ingen lust. Jag var mer sugen på Johan, han förförde mig en kväll innan han träffade Sandra. Jävlar vilken natt. Mer sånt. Nyårslöfte nummer sju. Bättre sexliv. Tänk om man bara skulle klippa banden. Vad är det egentligen som hindrar mig? Christine börjar le tillbaka från spegeln, hon är främmande men det är jag som tittar ut. Nyårslöfte nummer åtta. Bryt kontakten med alla tråkiga människor. Leendet känns naturligt och äkta. Jag ska ta steget. Bara skita i allt och dra. Nyårslöfte nummer nio. Res mer, se världen.
Jag börjar gå runt i lägenheten. För första gången på länge ser jag mig om ordentligt. Vems liv är det här egentligen? Vad skulle jag sakna? Kanske några gamla foton? Någon musik? Jag behöver egentligen ingenting jag har här. Nyårslöfte nummer tio, lev mer enkelt. Jag letar rätt på mitt pass och lite kläder, smink och en tandborste. Ser att det är en bild på ekonomitant Christine i passet. Det känns konstigt när jag går ut ur lägenheten. Hur länge är det jag bott här egentligen, fem år? Nej, förresten, det är nog närmare åtta. Det är länge nog.
Det känns långt till tunnelbanan. Det är ganska kallt ute, vinterkappan räcker egentligen inte. Men kylan biter inte, jag känner den knappt. Jag strålar, går och ler för första gången på länge. Skönt att jag inte träffar någon jag känner på vägen. Skönt att slippa förklara sig. Vid en bankomat på centralen får jag ut 17000 kr, det borde räcka ett tag i alla fall. Nyårslöfte nummer elva. Lev mer i nuet, se inte alla problem. Centralstationen är som en myrstack. Är det fler än jag som ska börja ett nytt liv idag? Jag köper en kaffe och tittar på folk. Hur många av dem är missnöjda med vad de har? Hur många är slavar i sina egna liv, i sina rutiner? Fast i något de aldrig ville ha. Det är bara tjejen som säljer kaffe som ler, hon som måste. Alla andra bara rör sig som i trans, knappt levande. Folk sitter och väntar. Väntar på vad? Alla ser så meningslöst tråkiga ut. Som sådana personer som kan prata bort en hel kväll på politik, eller väder. Eller sina resor som ingen är intresserad av. Jag börjar tänka på festen igår igen. På Nettie, hon hade blivit en sån där grå person som bara sög musten ur en. Bara hennes närvaro förändrade mig. Förgiftade mig. Men nu är det slut med det. Jag köper en biljett till Arlanda Express och sätter mig på tåget. Det känns som en liten fristad, en plats i rörelse. Resan har börjat.
Jag kliver av vid Terminal 5 och börjar titta på skärmarna. Var ska jag åka? Paris eller Wien? Thailand eller Indonesien? Dubai eller Bombay? Brasilien eller Argentina? Sydamerika känns bra. En gång tänkte jag och Sandra åka till Buenos Aires. Det får bli dit. Resan kostar nästan 26 000 kr. För en kort stund kryper ekonomitant Christine tillbaka i mitt medvetande. Jag plockar upp ett kreditkort. Hej lyxfällan. Men det spelar ingen roll. Nu ser jag bara framåt. Inte tillbaka. Jag checkar in det lilla bagage jag har och hittar ett ställe att äta lite frukost på. På klockan ser jag att det är närmare lunch.
Planet mellanlandar i Frankfurt. Tur det, jag är så jävla sugen på en latte. Först går jag på toaletten, kanske mest för att få se min spegelbild igen. Christine, såsom hon ska se ut. Jag bättrar på sminket lite för säkerhetsskull. Vinterkappan får hänga kvar på toaletten. Jag köper en pocket, det är en muskulös kille på framsidan. Han ser exotisk ut. Jag lägger ner boken i handväskan och börjar drömma mig bort. Jag skulle vilja träffa någon. En Raul eller Pedro kanske. Han kunde förföra mig. Vi kunde bada nakna. Dansa tango. Nyårslöfte nummer tolv. Återerövra dansgolven. När jag är på planet igen så börjar jag fantisera. Dricker vin. Gottar ner mig och drömmer. Blir lullig. Det blev visst en Pedro. Det är så här det ska vara. Nyårslöfte nummer tretton. Njut av nuet. Efter en stund övergår drömmen i en riktig sömn.
Jag landar i Buenos Aires som en ny människa. Eller som en nygammal människa. Den riktiga Christine. Den fria och egna. Den spontana och glada. Den vilda och oförutsägbara. Mest av gammal vana slår jag igång mobilen medan jag väntar på att min väska ska rulla ner på bandet. Jag får tre SMS nästan på en gång. I det första står det att jag har fyra meddelanden på svararen. Det andra är från Tele2, välkommen till Buenos Aires. Tack, vad vänligt. Kul att ni bryr er. Sedan är det ett SMS från Anders.
”Var är du? Liam och Nettie frågar efter dig. De är trötta och vill att du läser en nattsaga. Kram”
Jag plockar upp min väska som nu rullar på bandet. På vägen ut ur terminalen stänger jag av och kastar min mobil i en soptunna. Jag behöver ju inte den i mitt nya liv.
