Nyckeln

Nyckeln är en novell av Erik Odeldahl.

Det är natt och de vet inte var jag är. Det grova betonggolvet är kallt under mina bara fötter. För att hålla dem varma rör jag tårarna i en vågformad rörelse. Först lyfter jag stortån och sedan en tå i taget tills jag når lilltån. Sedan hela vägen tillbaka. Jag är ensam bland oss bröder att kunna göra så. Och av personalens nyfikenhet har jag förstått att det även är ovanligt bland andra. De har frågat mig om det och skrivit ned mina svar i de journaler de alltid bär med sig.

På avdelningen ligger alla och sover. Syster Andersson sitter på sitt kontor och lyssnar på radio. När jag smög förbi hörde jag de omisskännliga jazztonerna från den 40-talsromantiska radiokanal hon föredrar. Den kanal hon ofta projicerar ut genom högtalarna i samkvämsrummet på eftermiddagarna. Som jag och mina bröder har lärt oss att avsky. För efter musiken kommer nålarna.

Jag har tagit mig halvvägs ned till källaren. Smugit på bara fötter nedför trapporna mot platsen vi är absolut förbjudna att besöka. Min urtvättade nattsärk sluter tätt runt mina ben och hindrar mig från att ta de långa springande steg mitt skräckslagna inre vill tvinga dem till. Jag vill komma fort fram, bort från personalens spejande ögon, ner i mörkret där de inte kan se mig. Jag har inte långt kvar. Behöver bara passera personalens sovsal, sedan nedför ytterligare en trappa och genom den tunga ståldörren vid dess slut. Jag hör rörelse ifrån sovsalen och låga viskande röster. Jag vet inte hur många de är där inne. På dagarna har jag aldrig sett mer än fem av dem tillsammans vid ett och samma tillfälle. Men ansiktena ändras, så jag har slutit mig till att de arbetar i skift. Volymen på en av rösterna höjs plötsligt irriterat, snäser av de andra, som tystnar tvärt. Hörde de mig? Jag står blickstilla, håller andan, trycker mig mot väggen, gör inte det minsta ljud. Känner hur svetten börjar rinna nedför pannan. Efter ett tag gör avsaknaden av syre mig yr. Jag tvingar mig att andas så tyst jag kan. Drar in ny luft i långsamma andetag.

Från sovsalen hörs ingenting, mer än det svaga surrandet från ventilationssystemet. Jag står kvar tills jag hör någon börja snarka. Svetten har samlats på min överläpp. Den smakar salt och bittert. När inget mer händer lösgör jag mig från väggen och smyger vidare.

Jag tar mig genom den stängda dörren vid trappans slut. Precis som när jag var här och rekognoscerade är den olåst. Jag antar att det för dem är helt otroligt att någon från avdelningen skulle våga gå ned hit. Ändå har jag hört rykten om andra som gjort det. Som funnit det de sökte och tagit sig härifrån.

På andra sidan dörren är luften fuktig och doften av mögel sticker i mina näsborrar. En korridor leder rakt fram. Jag ser inget slut på den. Jag känner en svag bris som får svetten på mina ben att kallna. Jag fryser, huttrar. Gnider handflatorna mot överarmarna i snabb takt, försöker få upp värmen.

Korridoren är svagt upplyst av dammtäckta nakna glödlampor, fastskruvade i svarta bakelitarmaturer på jämna avstånd från varandra så långt ögat når. Deras ljus ger allt ett spöklikt skimmer. Jag ser ingen strömbrytare så jag antar att de sätts på via ett tidsbundet system, eller kanske från ett centralt kontrollrum någon annanstans i byggnaden.

På korridorens högra sida ser jag dörrar, placerade enligt samma strikta mönster som armaturerna. Någonstans framför mig finns just den dörr jag letar efter. Och på dess andra sida ett arkiv där jag hoppas finna vad jag söker. Ett svar. Men också en nyckel som kan ta mig härifrån.

Jag rör mig försiktigt. Mina fötter domnar mot det kalla golvet. När jag rör mig framåt skrapar de mot den grova betongytan. Jag har svårt att hålla skräcken stången. Jag är livrädd att någon ska höra mig. Vet inte vad som skulle ske om jag blir ertappad av Syster Anderssons män i vita rockar.

Vid varje dörr jag passerar stannar jag upp. Kisar med ögonen mot de matta mässingsskyltar som förklarar vad som döljs på andra sidan. Skyltarna ger mig ledtrådar men inga klara svar. ’Landningar’ står det på en. ’Deformiteter’ på en annan. En tredje säger ’Säd. Skörd’.

Dörrarna är av trä och har alla ett fönster av mönstrat, frostat glas. I det dunkla ljuset är det omöjligt att se vad som döljer sig där inne. Kanske inbillar jag mig, kanske ser jag verkligen något, men effekten är ändå densamma. Var det en rörelse jag såg bakom glaset? Hörde jag inte något? Ett svagt rasslande? Jag drabbas av en stegrande känsla av panik, helt övertygad om att andra döljer sig bakom dörrarna. De hukande Andra, som genom smala ögon beskådar mig, följer min skugga i korridoren. Som väntar på rätt tillfälle att hoppa över mig. Omsluta mig i sina bleka armar och föra mig tillbaka till de sterila salarna med sin stank av desinficeringsmedel och hopplöshet.

Jag trycker mig mot korridorens vänstra vägg, så långt bort från dörrarna jag kan komma. Ytan är fuktig och jag blir blöt genom tyget på min nattsärk. Mina fingrar glider över ojämnheter, både vassa och trubbiga. Ibland kommer jag åt något tjockt, kladdigt. Ibland något som liknar blåsor som spricker vid min beröring och släpper ut ett tunt moln av illaluktande sporer.

Andningen hakar sig i halsen. Jag tvingar mig till lugn, ett forcerat, tungmanövrerat lugn. Men snart kan jag fortsätta igen. Framåt. Jag ser inte längre ståldörren bakom mig, men inte heller något slut på korridoren.

Jag tvingar mig själv att läsa på dörrskyltarna. Jag vill inte hamna i en situation då jag är osäker på om jag gått förbi mitt mål. Jag läser, men förstår fortfarande inte. ’Vätskor’, ’Vittnesmål’, ’Hybrider’. Varje skylt har ett till synes helt slumpmässigt innehåll. Jag kan inte finna ett system i det, hur hårt jag än försöker. Jag börjar tappa modet. Ska jag gå tillbaka? De har nog inte märkt att jag är borta än. Jag kan komma tillbaka en annan natt, skynda mig förbi de dörrar jag redan undersökt. Jag kan ta med mig en blyertspenna och ett av de pappersblock de får oss att fylla med teckningar vid de dagliga associationsövningarna. Om jag för anteckningar, ritar en karta, skriver ner allt jag ser, kanske kan jag då bringa ordning i det jag upplever här nere? Jag vet inte. Det känns övermäktigt.

Och plötsligt står jag i en korsning. Det är som världen konspirerar mot mig, slänger hinder efter hinder i min väg. Det skulle ha varit så enkelt. Bara att ta sig ned hit, finna rummet, hitta nyckeln, öppna dörren och försvinna. Det är vad jag hört och vad jag utläst från halvt bortnött klotter på badrumsväggarna på avdelningen. Jag letar efter en symbol. Sex punkter sammanlänkade med raka linjer. Jag tänker på mina bröder, de som ligger i sina sängar nu och sover, som inväntar morgondagen fullt medvetna om vad den kommer innebära, som står ut för att de inte vågar något annat. Är det rätt av mig att lämna dem? Är det här bara en flykt, eller är det ett sätt att nå utsidan för att kalla på hjälp? Jag intalar mig att det är det sistnämnda. Och då kan jag inte riskera att gå vilse här, att tappa bort mig och helt förgöra möjligheten till ett liv i frihet för dem och för mig.

Jag bestämmer mig. Jag måste gå tillbaka. Komma tillbaka hit en annan natt, bättre förberedd. Då känner jag plötsligt hur den svaga bris som hela tiden rört sig längs mina bara ben stiger i styrka. Jag ser mig om bakåt, i den riktning jag kommer ifrån. Ett starkt ljus långt, långt borta. Och något som avtecknar sig mot det. En silhuett av en lång, smal människa. När den rör armarna bildas mönster i ljuset kring den, overkliga former, som kroppslösa varelser, andar som söker sig genom luften. Jag är övertygad om att det är någon från sovsalen ovanför. En man i vit rock. Han har kommit in genom ståldörren.

Ett högt fruktansvärt ljud. Bakom silhuetten smäller dörren igen. Ljuset försvinner och jag kan inte längre se den. Vindsuget runt mina ben lugnar sig, men ersätts av ett mörkt, stigande ljud. Det låter som en lång utandning ovanpå en avgrundsdjup baston. Och jag hör också ljudet av skor som i hög fart klapprar längs golvet. Han är på väg mot mig. Såg han mig? Det spelar ingen roll. Jag måste gömma mig. Om han får tag i mig är allt över.

Nu ropar han. Vassa diskantrika skall. Han tillkallar andra. Jag förstår att den höga bastonen är en larmsignal. De vet att jag är här.

Jag får panik. Vet inte i vilken riktning jag ska springa. Min kropp skriker åt mig att det inte spelar någon roll, bara jag inte stannar här. När jag till slut kastar mig härifrån vet jag inte vilken väg jag tar, bara att det är bort från mannen som i rasande fart är på väg mot mig. En man som kommer föra mig tillbaka till Syster Andersson.

Jag vet inte hur länge jag springer, bara att det känns som en evighet. Jag river upp fötter och naglar på golvet, halkar i pölar och skrapar upp sår på armbågar, höfter och huvud. Lämnar tydliga spår efter mig. Spår som de kan se och lukta sig till. Jag kommer till korsning efter korsning, svänger endera till vänster, endera till höger. Tappar snabbt bort var jag kommer ifrån.

Jag är övertygad om att mannen är efter mig hela tiden, men när min kropp till slut inte orkar springa längre och bara faller ihop på golvet någonstans långt inne i den här underjordiska labyrinten, så är han inte i närheten. Har jag lyckats springa ifrån honom, lämna honom bakom mig?

Jag lyckas samla mig och sätta mig upp. Jag lutar mig mot väggen, sluter ögonen och lyssnar. Långt borta hörs sirenen, men vagt. I övrigt hörs inget annat än det höga ljudet av mina raspande andetag och bultandet från mitt eget hjärta. Jag öppnar ögonen. Åt både höger och vänster sträcker sig korridoren så långt jag kan se. Jag minns inte när jag svängde senast, men det känns som om jag borde se en korsning inte alltför långt bort. Jag vet inte. Flykten genom gångarna är ett töcken, bara känslor och lukter. Jag vet att jag aldrig kommer kunna navigera tillbaka till ståldörren och våningarna ovanför nu.

Det är nu jag ser dörren snett framför mig. Den skiljer sig från alla de andra eftersom den inte är stängd och den är av metall. Mellan två flimrande glödlampor öppnar den sig in i ett kompakt mörker. Och det känns som om mörkret där inne kallar på mig. Jag kämpar mig upp på fötter. Kroppen smärtar, men jag skjuter det åt sidan och stapplar fram till skylten. Läser vad som står på den.

’Avdelning Kepheus. Arkiv’. Jag har funnit vad jag kom hit för att hitta.

Jag ser in i mörkret. Inbillar mig att det talar till mig. Bjuder in mig i det. Jag tittar nervöst längs korridorens båda riktningar. Inget rör sig. Jag är ensam här. Jag tar ett par snabba steg in i mörkret. Stänger dörren bakom mig, så ljudlöst jag kan.

Det är kolsvart runt om mig. Jag vet vilket håll jag kom ifrån, så jag sträcker ut armarna. Min högra hand når en vägg, inte lika grov och fuktig som de ute i korridoren, utan istället slät och torr, gjord av vad som känns som polerad sten. Jag låter högerhanden vara kvar på väggen och sträcker min andra framåt, så att jag inte ska vandra rakt in i något. Sedan börjar jag långsamt röra mig framåt. Jag ser verkligen ingenting. Det dröjer inte länge förrän jag gör mitt första stora misstag när jag kliver ut på vad jag tror är golv i samma nivå som det andra, men som istället är det första av flera nedåtgående trappsteg. Jag faller handlöst. Hinner få upp armarna för att skydda ansiktet, men slår mig rejält när jag landar och fortsätter rulla nedåt. Luften slås ur mina lungor. Jag känner hur något knäcks i min bröstkorg. Ett eller flera revben är av. Smärtan kommer i stötar varje gång jag slår i något. Min arm hamnar i helt fel vinkel mellan mig och trappan och jag hör hur den knäcks som en torr höstkvist under mig. Jag skriker, men har ingen luft i lungorna så allt som kommer ut är ett torrt väsande. Jag slår huvudet i väggen och trappan. När jag till slut landar vid det nedersta trappsteget drämmer jag huvudet så hårt in i något att jag tappar medvetandet.

Jag vaknar. Har inte någon känsla för hur lång tid jag legat här. Världen flödar in och ut runt mig. Jag kastas mellan vakenhet och medvetslöshet från sekund till sekund. Jag antar att jag ska vara tacksam för det, för jag hinner inte tänka på den fruktansvärda smärtan i både arm och bröstkorg.

Det går timmar, evigheter. Jag väntar på att de ska hitta mig, men ingen kommer. Jag tänker på mina bröder. De har nog vaknat nu. De har märkt att jag inte är där och de får utstå personalens utstuderade frågor medan nålarna sticks in i armar och ben, under naglar och mellan tänder. De lyssnar på tjattrandet från männen i de vita rockarna. Männen som kräver svar de inte har.

Det är tanken på mina bröder som får mig att inte ge upp. Som får mig att tvinga kroppen att resa sig, att ignorera smärtan som vibrerar i varje nervtråd. Jag hostar, gång på gång. Munnen fylls av tjockt illasmakande blod. Jag spottar ut det på golvet framför mig. Känner mig fram. Letar efter vad som stoppade mitt fall.

Det är ytterligare en metalldörr.

Jag öppnar den. Ljuset som kommer från andra sidan är inte starkt, men jag är så van vid mörkret nu att det sticker i mina ögon och för en kort stund faktiskt får mig att glömma smärtan i min trasiga kropp.

Jag kan inte se hur stort rummet på andra sidan dörren är. Ljuset som kommer från en glödlampa som hänger på en tunn ledningstråd från taket räcker inte till. Det flimrar lätt, som om en nattfjäril fångats inuti den. När mina ögon vant sig vid ljusskillnaden försöker jag få ett grepp om rummet jag precis klivit in i.

Längs väggarna trängs bokhyllor av mörkt glansigt trä, fyllda med journaler och pärmar. Några ser nya ut. Andra är täckta av ett tunt lager med mögel och verkar ha stått här sedan institutet byggdes. Jag vet inte om hyllorna står längs väggarna eller om det finns fler rader bakom de jag ser. Jag vågar inte titta efter. Ett par meter framför mig står ett ensamt skrivbord och en stol. De är båda av samma träslag som hyllorna.

Jag lyfter ut två pärmar. En urgammal, vars omslag känns fuktigt under mina fingrar. En ny, fylld av skinande vita A4-ark, prydligt insorterade bakom registerblad. Jag sätter mig på stolen och tänder skrivbordslampan. Skuggorna runt mig blir mer uttalade. Jag är nu säker på att det döljs fler rader av hyllor bakom de jag ser. Framför mig gnistrar något till, men jag ignorerar det, fast besluten att ta reda på sanningen i de dokument jag nu har framför mig.

Med min brutna arm vilande i knät bläddrar jag så snabbt jag kan igenom pärmarna. De är båda fulla med papper och trots att de arkiverades med flera hundra års mellanrum är deras innehåll påfallande likt varandra. Jag ser sammanställningar av mätresultat, tillväxtdiagram, frenologiska genomskärningar av skallar, långa listor av nummer med oräkneliga decimalers exakthet, ritningar över institutet och hur rum lagts till och tagits bort, studier av benbrott och utväxter, stjärnkartor, studier av solstrålningens påverkan på hud. Jag förstår inte hur jag ska tolka det. Inget här förklarar varför jag och mina bröder på avdelningen är här, varför vi alla är av ungefär samma ålder, varför våra minnen ibland sviker oss när vi tillfrågas om händelser som utspelades för mer än ett år sedan, men vid andra tillfällen kan recitera döda poeters diktuppläsningar som om vi var där när de faktiskt skedde.

Jag sliter ut pärm efter pärm ur hyllorna, samlar dem kring mig i högar. Skummar igenom dem i det dunkla skenet från lamporna medan jag blinkar bort tårar ur ögonen. Tårar som beror på smärtan från mina brutna ben, men också min oförståelse för vad jag hittar i arkivet. Det känns så meningslöst nu. Jag är hopplöst vilse i korridorerna och har inte funnit nyckeln som ska ta mig härifrån.

På ett pappersblad ser jag ett handmålat porträtt som föreställer mig. Det är daterat 1721. I en annan pärm ett suddigt svartvitt foto där jag med läderremmar sitter fastspänd i en stol medan två läkare i vita rockar och munskydd mäter min skalle med skjutmått. Min överkropp är naken och min gråa hud är täckt av spår efter vårdslösa nålstick. Det är daterat 1946.

Det ser ut som jag på båda bilderna. Och när jag ser på dem bubblar minnen upp till ytan. Min kropp när den rister under elchocksbehandlingar, den outsägliga smärtan i min högra hand när de skar av mitt sjätte finger. Men jag kan ändå inte tro att det verkligen är jag. I så fall, hur länge har jag varit här? Och mina bröder, de som är så lika mig, men ändå så olika, hur länge har de varit här? Varför kan jag inte minnas?

Jag fortsätter ta mig igenom materialet i pärmarna. Var är nyckeln? Jag vet inte vad den är, men när jag tänker på den ser jag sex vita punkter som binds samman i ett mönster mot en mörk bakgrund. Jag kommer känna igen den när jag ser den.

Då hör jag dörren bakom mig öppnas och Syster Anderssons lågmälda röst. Hon talar till några som står bakom henne.

”Han är här. Det är alltid hit de kommer.”

Jag vänder mig om, ser mig om efter en flyktväg, bara för att se dem stänga dörren bakom sig. De är tre stycken, Syster Andersson och två av hennes vitrockar. Jag känner igen deras ansikten. De har undersökt mig flera gånger. Syster Andersson låter blicken fara över mig. Stannar upp vid mina synliga sår. Hon lyssnar till min andning. Gör en ogillande min.

”Han verkar ha mycket ont. Har troligen slagit sig rejält i trappan här utanför.” Syster Andersson gestikulerar mot min arm och mitt huvud och fortsätter sedan tala till sina undersåtar. Ingen av dem tilltalar mig, eller låtsas ens om att jag förstår vad de säger. ”Jag är helt säker på att något lockar dem tillbaka hit. Det måste finnas en genetisk koppling mellan testobjekten och föremålet här nere. Något i deras DNA som vi inte lyckats finna. Det här är den femte jag känner till och jag är övertygad om att det finns tidigare dokumenterade fall om vi letar i arkivet.”

Hon pekar ut över hyllorna, över oredan jag skapat på golvet. ”Om det nu går att hitta något alls efter det här.” Hon suckar. En av männen bredvid henne skakar irriterat på huvudet. Han säger till den andre vitrocken att tända lyset. Han tar fram en liten apparat ur fickan, trycker in en knapp och plötsligt badar rummet i starkt vitt ljus. Det kommer så plötsligt att jag skriker till. Igen förblindas jag av ljus. När mina ögon har vant sig ser jag att rummet egentligen inte är så stort. Det finns en rad av hyllor till bakom den främsta, men det är allt. Framför skrivbordet ser jag nu en fönstervägg. Tjockt glas skiljer detta rum från ett betydligt större på andra sidan. Vid glaset ser jag en sorts midjehög instrumentpanel. Täckt av reglage och svarta knappar. Den ser ut att tillhöra en annan tidsålder än de moderna datorredskap de har uppe på avdelningen. En metalldörr bredvid panelen leder in i rummet på andra sidan.

Genom glaset ser jag nyckeln. Jag känner igen den instinktivt. Något i mig vet att det är med den jag kan ta mig härifrån och hämta hjälp, befria mina bröder på avdelningen.

Farkosten är tjugo meter bred. Kanske fem meter hög. Jag kan inte se hur djup den är. Den står på på en gigantisk tripod mitt i ett hangarliknande utrymme, upplyst nu av ett tjugotal skarpa strålkastare. På sidan av farkosten bildar sex punkter, sex stjärnor, sammanbundna med skimrande linjer, ett mönster, ett emblem. Min nyckel.

Jag vänder mig om mot Syster Andersson. Sedan mot farkosten igen. Försöker resa mig upp, men min kropp klarar det inte. Det gör för ont och all min ork är borta.

Syster Andersson böjer sig ned mot mig, håller ansiktet alldeles nära mitt. Mina stora svarta irislösa ögon avspeglas mot hennes.

”Är det inte dags att följa med tillbaka till avdelningen nu?” säger hon. ”Vi behöver titta till dina skador. Och du ser trött ut. Du behöver nog sova.”